Måndag – en påminnelse om teknikens sårbarhet

---

Måndag – en påminnelse om teknikens sårbarhet

Måndag morgon. Efter gårdagens tekniska problem hoppas jag att allt fungerar som det ska när jag kommer hem i kväll.

Genom ett misstag raderades min externa hårddisk, vilket ledde till både tidsförlust och extra kostnader. Ett särskilt återställningsprogram krävdes för att försöka rädda innehållet, och hårddisken arbetar fortfarande med processen. Under natten gav den ifrån sig ljud som tydligt signalerade att den var hårt belastad.

När jag trodde att återställningen var klar visade det sig dessutom att min backup-disk hade stått och arbetat hela natten. När jag gick hemifrån på morgonen återstod fortfarande 20 procent av processen. Det underströk ytterligare hur sårbart det kan vara att förlita sig på tekniska lösningar.

Mitt i allt detta tog jag hand om resterna från helgens måltider och gjorde en tacopaj, som visade sig bli ett gott och fullgott resultat. Jag tog med en bit till arbetet i dag, vilket åtminstone gav en liten känsla av struktur i en annars rörig situation.

Det som däremot väckte störst eftertanke var reaktionerna i kommentarsfältet. Flera kommentarer saknade koppling till inläggets innehåll och bestod av orelaterade eller personligt riktade uttalanden. Den typen av kommentarer bidrar inte till en konstruktiv diskussion och försvårar för både mig och andra läsare att hålla fokus på ämnet.

---

Kommentarers relevans och bloggens inriktning

Ett kommentarsfält ska i första hand spegla och utveckla det ämne som inlägget behandlar. För att diskussionen ska vara tydlig och begriplig behöver:

• kommentarerna förhålla sig till inläggets tema,

• sidospår och irrelevanta ämnen undvikas,

• argumentationen vara saklig och relevant,

• kommentarer som inte rör ämnet hållas utanför diskussionen.

När kommentarsfältet är ämnesfokuserat förbättras både överskådligheten och kvaliteten i samtalet.

Den här bloggen är avsedd som en plats för reflektion och erfarenhetsutbyte kring vardag, struktur och de utmaningar som följer med läs- och skrivsvårigheter. För att uppnå detta krävs att kommentarsfältet håller sig till sakfrågan.

Jag kommer att fortsätta skriva med det syftet i åtanke. Målet är att skapa en tydlig, relevant och respektfull kommunikationsyta.

Förhoppningsvis är återställningen av hårddisken slutförd när jag kommer hem senare i dag, och att kommande kommentarer förhåller sig till det som inlägget faktiskt berör.

---

När helgen ger rum för både vila och eftertanke

Helgen har varit riktigt mysig. Jag har rört mig i det där lugna tempot som bara helger tillåter, och ändå hunnit mer än jag trodde. I dag ska vi iväg på grötfest. Det är en sån där liten tradition som alltid smyger fram julkänslan – inget stort eller märkvärdigt, bara varmt och enkelt. Sånt som ofta betyder mer än man tänker på.

På söndagen sov jag länge, sådär så att kroppen själv får bestämma. Det var skönt på ett sätt som nästan känns lyxigt. Sedan blev det en god frukost, långsam och utan stress. Bara jag, tystnaden och dagen som väntade på att få ta form.

Nu förbereder jag mig inför nästa helg, då det är jobb i föreningslivet igen. Det är mycket som ska göras, listor som ska skrivas och detaljer som ska falla på plats. Men det ger också en speciell kraft. En känsla av att höra hemma, att få bidra, att vara en del av något större än sig själv.

Och mitt i allt detta dyker tankarna allt oftare upp kring min dyslexidagbok. Behörigheter, gränser, ansvar… Vem ska egentligen få läsa den? Hur mycket vill jag dela – och vad behöver få stanna hos mig? Det är en balansgång som känns mer och mer tydlig. Att våga öppna dörrar, men också hålla vissa rum privata, där bara jag själv får gå in.

Nu väntar två härliga dagar av ledighet till – och sedan börjar vardagen rulla igång igen, med allt vad den innebär. Men just nu försöker jag bara landa i lugnet, i de små stunderna som gör helgen värd att minnas.

⸻

Arbete, Närhet och Acceptans

Lördagen blev en intensiv men givande dag. Redan från morgonen fanns mycket att ta tag i, och jag ägnade flera timmar åt att ordna olika uppgifter som rör företaget. Det är mycket arbete bakom kulisserna, sådant som få ser, men som ändå måste göras för att allt ska fungera. När tempot är högt är det lätt att tappa bort sig själv, men samtidigt finns det en särskild tillfredsställelse i att se saker falla på plats.

Under dagen tog jag en sväng förbi affären där det var 50 % rabatt. Det slutade med att två väskor fick följa med hem — små glädjeämnen som faktiskt gör mer för humöret än man tror. Ibland är det just sådana stunder som balanserar en hektisk dag.

Mot kvällen kom min älskade hit. Bara närvaron av någon man tycker om kan förändra hela stämningen. Vi lagade tacos tillsammans och öppnade en flaska Crime 19 som jag sparat. Det blev en lugn, trevlig och varm kväll där vi kunde släppa allt annat och bara vara i nuet.

Jag vill också uttrycka en sak tydligt:
Ni som har lätt att skriva kanske inte alltid förstår hur det är för oss som kämpar. Bokstäverna hoppar runt, orden rör sig, och det som verkar enkelt för er är ibland en utmaning för oss.

Jag kommer därför inte att svara på några kommentarer om hur eller varför jag använder AI.
Det är mitt hjälpmedel — en del av hur jag hanterar min vardag och min kommunikation. Jag står trygg i det beslutet och känner inget behov av att försvara det ytterligare.

Nu avrundar jag dagen med tacksamhet. Det är skönt att få landa, lägga sig i sängen och känna att man gjort sitt bästa, och att man får vila i det.

.

Här menar ni att inte jag får använda min teknik?

---

God morgon.

Ursäkta mig, men får inte jag uttrycka mig i sociala medier med hjälp av AI? Den frågan känns allt mer relevant efter kommentarerna jag såg igår. Här sitter jag, nyduschad, och talar in min text via telefonens tal-till-text-funktion innan jag sparar den i min Drive. Jag använder min iPhones tillgänglighetsverktyg för att kunna prata direkt in i dokumentet — för just dessa funktioner gör det möjligt för mig att uttrycka mig fritt och utan hinder.

När jag läser vissa kommentarer känns det som att många missar poängen. Jag ska inte tillbaka till skolan, jag ska inte plugga på högskola och jag försöker inte uppfylla några utbildningskrav. För mig handlar detta om något helt annat: att kunna delta i sociala medier, skriva mejl som andra kan ta till sig och kommunicera på ett sätt som faktiskt är tillgängligt för mig.

Det är här AI kommer in. Inte som en ersättning för min röst — utan som en förlängning av den. Det här handlar inte om utbildning. Det handlar om tillgänglighet.

Jag är en vuxen människa med ett vuxet liv. Jag arbetar, tar ansvar och deltar i samhället. Och precis som många andra vuxna med läs- och skrivsvårigheter använder jag de verktyg som gör vardagen enklare och min kommunikation möjlig. Jag återvänder ofta till mina texter i Drive. Jag lyssnar igenom dem, lyssnar om, bearbetar och bygger om formuleringarna tills orden bär min röst. Det är min metod och mitt sätt att ta makten över mitt eget språk.

Att några reagerar negativt på att jag använder AI säger mer om samhällets attityder till tillgänglighet än om mig. Dyslexi försvinner inte bara för att man blir vuxen. Ändå verkar många tro att hjälpmedel bara hör skolan till, som om behovet skulle ta slut vid studenten.

Jag vill visa att man kan vara vuxen, yrkesverksam och självständig — och ändå behöva stöd för att uttrycka sig. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom är det kombinationen som skapar jämlikhet. På min blogg, Gullans svårigheter med Dyslexi, försöker jag synliggöra just det. Läs- och skrivsvårigheter stannar inte i barndomen. De följer med in i arbetslivet, i vardagsadministrationen, i kontakten med myndigheter och i sociala medier. Språket finns där hela tiden — därför måste det också vara tillgängligt för oss som använder det på andra sätt.

Nu börjar jag min fredag i biblioteket och uppehållsrummet — en varm, trivsam miljö där elever ritar, läser, spelar spel och jobbar vid sina datorer. Jag trivs där. Senare ska jag fika med en gammal kollega, prata ikapp och bara ha det trevligt. Ikväll kommer en nära vän hem till mig. Vi ska laga något gott och starta helgen med lugn och närhet.

Och mitt i allt detta fortsätter min process. Jag talar och AI lyssnar. Jag skriver och AI förfinar. Jag uttrycker mig — och AI hjälper mig att göra min röst tydlig.

Min röst är min. Min metod är min. Min rätt är självklar. Jag använder inte AI för att diskutera skola eller högskola. Jag använder det för att kunna uttrycka mig — som den vuxna person jag är. Jag behöver inte försvara det inför någon.

Tillgänglighet är inte ett undantag. Det är en rättighet. Och jag tänker fortsätta använda de verktyg som får mig att växa, skriva och bli förstådd.

Det här är min berättelse. Och jag tänker fortsätta skriva den — på mitt sätt.

---

Min röst, mitt sätt

Min röst, mitt sätt

.

Imorse valde jag att hoppa över träningen. Tröttheten låg tungt över mig, och morgonkylan hjälpte inte direkt. Ibland måste man lyssna på kroppen och ge sig själv utrymme att andas, även när rutinerna säger något annat. Kanske var det inte så konstigt att jag var så trött — igår hade vi öppet hus på jobbet. Det blev en lång dag fylld av samtal, presentationer och möten med människor. När jag till slut kom hem var det sent, och både kroppen och huvudet kändes överfulla. Samtidigt finns det något fint i att få visa vad vi gör och möta dem som är nyfikna.

Men något annat har gnagt i mig länge. Jag är trött på att höra kommentarer som påstår att mina texter inte skulle vara mina egna, eller att de är skrivna av AI. Det är inte bara fel – det är nedvärderande. Jag använder de verktyg jag behöver för att kunna uttrycka mig: jag pratar in mina texter via Google Drive och iPhonens mikrofon, och jag lyssnar på dem med talsyntes. Det är mitt sätt att skriva. Mitt sätt att göra min röst hörd.

Att ifrågasätta det är att ifrågasätta min rätt att uttrycka mig. Menar ni verkligen att människor med läs- och skrivsvårigheter inte skulle ha samma rätt att skriva, blogga och dela sina tankar? För mig är det en djupt beklämmande inställning. Vi som har svårt med språket behöver fler vägar in, inte färre. Vi behöver stöd – inte misstro. Den diskussionen är jag klar med.

Idag ska jag vara med i ett digitalt möte. Det handlar visserligen om att registrera sig och fylla i ett formulär, men för mig är det mer än så. Det är ett sätt att delta, påverka och representera oss som ofta hamnar utanför när system och information inte är anpassade för alla. Det känns meningsfullt att få bidra med mina erfarenheter och stå upp för oss med dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter.

Så här sitter jag nu – fortfarande trött, lite frusen, men ändå hoppfull. Varje gång jag använder min röst, på mitt sätt, blir världen lite mer tillgänglig. Och det tänker jag fortsätta med.

---

Onsdagstankar från tangentbordet

Onsdagstankar från tangentbordet

Vad ska jag egentligen skriva ner från mitt tangentbord idag, med ord som ingen kan vända emot mig? Ibland känns det som att tankarna far åt alla håll, men just därför är det skönt att få skriva av sig och sortera lite i huvudet. Det är som att orden hjälper mig att hitta en lugnare rytm, även när mycket snurrar samtidigt. Nu kickar vi i gång onsdagen, och jag hoppas verkligen att den blir lite lugnare än de senaste dagarna.

Jag måste komma ihåg att titta i min almanacka senare – ibland känns den som min livlina för att inte tappa bort mig i allt som ska göras. Det är märkligt hur en enkel almanacka kan betyda så mycket. När livet rullar på i högt tempo blir strukturen viktig, nästan som ett ankare.

Till lunch hade jag en matlåda från frysen: kyckling i crème fraîche med smak av dragon och vitlök. En riktigt god rätt som både värmer och ger energi. Det är skönt att öppna frysen och veta att det finns något hemlagat där inne. Att frysa in ris tillsammans med kycklingen är perfekt – då har man allt i ett. Däremot lagade jag cowboysoppa med potatis häromdagen, och det blev en påminnelse om att potatis inte är frysvänligt. Den blir mjölig och konstig när man tinar den igen. Lärdom: vissa maträtter är helt enkelt gjorda för att ätas direkt.

Känner ni också att det blir mycket i slutet av november och december? Jag märker det verkligen – både hemma, i föreningslivet och i arbetslivet. Det är som om alla trådar ska knytas ihop samtidigt, alla möten ska hinnas med, och samtidigt vill man skapa lite lugn inför julen. Det är en intensiv period, men också en tid fylld av små glimtar av gemenskap och förväntan.

En kopp kaffe, några djupa andetag – och sedan är det bara att köra vidare.
Onsdag, visa mig vad du går för.

I eftermiddag ska jag dessutom ta bort nagellacket på händerna. Små saker, men ändå sådant som gör att man känner sig lite mer i ordning. Det är fint att kunna ta hand om sig själv i det lilla, även när det händer mycket runt omkring.

Och någonstans mitt i allt försöker jag hitta de där korta stunderna av stillhet – några minuter vid tangentbordet, en varm kopp kaffe eller bara en lugn sekund ute i den friska luften. Det är sådant som gör att man orkar vidare, även när kalendern känns välfylld.

---

Tisdag – fullt ös på jobbet

---

Tisdag – fullt ös på jobbet

Det har verkligen varit en intensiv arbetsdag. I vanliga fall börjar jag morgonen i lugn och ro med min analoga almanacka. Den har blivit som en trygg rutin, ett sätt att landa innan arbetsdagen drar igång på allvar. Men idag hann jag inte med det. I stället var det skrivtolkens påminnelse från Taltjänst som plötsligt dök upp och talade om för mig att det var dags att sätta fart. Det blev en lite ovanlig start – nästan som att börja dagen i språng – men ibland är det bara att följa med i tempot.

Just nu lägger jag mycket tid på att förbereda mig inför ett kommande möte, där vi ska ta upp frågan om problematisk frånvaro hos elever. Det är ett område som berör många och som kräver både fakta, förståelse och en hel del analys. Jag vill känna att jag gjort allt jag kan för att bidra med ett tydligt och genomarbetat underlag.

Snart ska jag in i ett möte där alla föreningar som ingår i Funktionsrättsrådet deltar, och vi förväntar oss att äntligen få ett svar från tjänstepersonerna på den skrivelse vi skickade in. Det märkliga är att flera år har gått utan någon återkoppling, trots att frågan inte har blivit mindre aktuell – snarare tvärtom. Det känns viktigt att få klarhet i varför processen dragit ut på tiden. Nästa vecka har vi dessutom ett rådsmöte, och jag är verkligen spänd på att höra vad kommunen kommer att svara.

Formuleringsförslag till fråga:
"Vi undrar varför det dröjer att få ett svar från tjänstepersonerna, särskilt eftersom skrivelsen skickades in för flera år sedan och frågan fortfarande är mycket aktuell. Vi ser fram emot att få en uppdatering kring hur ärendet har hanterats."

När jag tänker på mitt arbete inser jag hur mycket det betyder för mig. Jag har arbetat i kommunen i nästan 30 år, och under den tiden har jag hunnit vara med om det mesta. Som man brukar säga är jag lite av en allt-i-allo – jag hoppar in där det behövs, tar tag i det som dyker upp och gör mitt bästa för att allt ska flyta på. Det är just variationen som gör att jag trivs så bra. Ingen dag är den andra lik. Ibland är det full fart, ibland mer eftertänksamt, och ofta får jag möta människor i helt olika situationer. Det gör arbetet både meningsfullt och levande.

Att trivas på sitt jobb efter så många år är inget jag tar för givet. Det är en kombination av kollegor, arbetsuppgifter och den känsla av sammanhang som byggts upp genom åren. Det är en plats där jag känner mig hemma, där jag får bidra och där jag vet att mitt engagemang gör skillnad.

Efter 8,5 timmars arbete, som varit både trevligt och varierat med flera olika möten, var det skönt att ta en härlig promenad hem – särskilt eftersom jag inte har bil. Nu ska det bli riktigt skönt att komma hem, varva ner och fixa lunchlådan till imorgon.

---

---

Blogginlägg – Reflektioner från mötet och tankar framåt

En positiv och stabil start på veckan

Gårdagen blev betydligt mer positiv än jag hade förväntat mig och gav en varm och stabil start på veckan. Stämningen under mötet var respektfull, fokuserad och konstruktiv, och innan det digitala mötet började blev jag dessutom bjuden på middag av vår sekreterare. Det var en omtänksam gest som hjälpte mig att samla mig och förbereda mig i lugn och ro — något jag verkligen behövde.

Arbetet med två viktiga skrivelser

Vi arbetade med två centrala skrivelser som skickats in till Funktionsrättsrådet. För mig som lever med dyslexi kan flera dokument samtidigt vara en utmaning, vilket gör stödet från vår sekreterare så viktigt. Hon hjälpte till att säkerställa att allt blev tydligt och korrekt formulerat.
Den första skrivelsen rör vår lokalförenings delaktighet i Funktionsrättsrådet och hur olika metoder används för att kartlägga elever.
Skrivelsen har nu gått igenom i Funktionsrättsrådet och skickas vidare till olika instanser i kommunen. Dessa instanser återkommer med sina svar till rådet, och därefter får vi vår återkoppling.

Processen – långsam men viktig

Att arbeta med skrivelser innebär ofta en lång och ganska trög process. Ibland kan väntan kännas frustrerande, särskilt när frågorna berör barn, familjer och skolmiljöer där tiden är en viktig faktor. Samtidigt finns också en trygghet i att veta att varje steg faktiskt tas på allvar och att beslutsvägarna följs noggrant.
Även om det går långsamt, är det tydligt att arbetet rör sig i rätt riktning — och det skapar hopp.

Fördjupning kring problematisk skolfrånvaro

Den andra skrivelsen handlar om problematisk skolfrånvaro i grundskolan. Vi skickade in den för över två år sedan, och sedan dess har den bearbetats av Utbildningsförvaltningen efter önskemål om vidareutveckling.
Det känns skönt att se att processen nu äntligen tagit fart igen. Det är ett område som berör djupt — inte bara organisatoriskt, utan också känslomässigt. Varje utebliven skoldag för ett barn bär ofta en historia, oro och ibland även familjers kamp i bakgrunden.

Rådets fortsatta arbete

Funktionsrättsrådet har nu tagit tillbaka ärendet, vilket innebär att processen går in i en ny fas. De är noggranna i sitt arbete, och att följa hur de för frågorna vidare till rätt kommunala instanser ger en känsla av stabilitet.
Inför nästa möte kommer rådet att bjuda in en representant från Utbildningsförvaltningen för att fördjupa dialogen. Det är ett viktigt steg som visar att frågan prioriteras och att vi går mot mer konkreta samtal.

Vardagsrutiner som skapar balans

Måndagsmorgonen började som vanligt med havregrynsgröt och min batterivisp som sköter omrörningen medan jag duschar. Det är enkla rutiner, men de ger mig ett lugn och en förutsägbarhet som betyder mycket — särskilt när mycket annat i livet rör sig hela tiden.

Känslor kring bloggens framtid

På senare tid har jag funderat mycket på bloggandet och vad det betyder för mig. Beslutet att stänga kommentarsfälten kom efter en period där tonen där blivit allt mer negativ. Jag vill inte bära sådant som tynger i ett sammanhang som från början skapades för att ge energi.
Bloggen har varit en plats där jag kunnat uttrycka mig, bearbeta tankar och dela min vardag och mitt engagemang. Men nu behöver jag känna efter hur jag vill fortsätta. Kanske behövs en paus, kanske en omformning — kanske något helt nytt längre fram.

En vilopunkt framåt

Det viktigaste för mig just nu är att lyssna inåt och låta skrivandet vara något som stärker mig. Bloggen kommer att ligga kvar, och jag kommer tillbaka när det känns rätt — när inspiration och glädje får vara drivkraften.
Att ge sig själv tid är ibland den finaste gåvan man kan ge.

---