Helgen har varit riktigt mysig. Jag har rört mig i det där lugna tempot som bara helger tillåter, och ändå hunnit mer än jag trodde. I dag ska vi iväg på grötfest. Det är en sån där liten tradition som alltid smyger fram julkänslan – inget stort eller märkvärdigt, bara varmt och enkelt. Sånt som ofta betyder mer än man tänker på.
På söndagen sov jag länge, sådär så att kroppen själv får bestämma. Det var skönt på ett sätt som nästan känns lyxigt. Sedan blev det en god frukost, långsam och utan stress. Bara jag, tystnaden och dagen som väntade på att få ta form.
Nu förbereder jag mig inför nästa helg, då det är jobb i föreningslivet igen. Det är mycket som ska göras, listor som ska skrivas och detaljer som ska falla på plats. Men det ger också en speciell kraft. En känsla av att höra hemma, att få bidra, att vara en del av något större än sig själv.
Och mitt i allt detta dyker tankarna allt oftare upp kring min dyslexidagbok. Behörigheter, gränser, ansvar… Vem ska egentligen få läsa den? Hur mycket vill jag dela – och vad behöver få stanna hos mig? Det är en balansgång som känns mer och mer tydlig. Att våga öppna dörrar, men också hålla vissa rum privata, där bara jag själv får gå in.
Nu väntar två härliga dagar av ledighet till – och sedan börjar vardagen rulla igång igen, med allt vad den innebär. Men just nu försöker jag bara landa i lugnet, i de små stunderna som gör helgen värd att minnas.
⸻
11 kommentarer:
Det är väl massor som förbereder sig för jobb i föreningslivet? Men du sitter och klappar dig själv på axeln som om allt hänger på dig. Tar åt sig äran fast andra göra lika mycket om inte ännu mer. Sluta lek något du inte är och hylla dom runt dig som gör ett bra jobb.
Du har det bra som bara behöver bry om dig själv. Sova länge. Inte göra ett dugg fysiskt. Ha extra lediga dagar. Egoistisk och bekväm.
Det är ju precis vad folk har skrivit. Varför dela det mest personliga med främmande folk och då har du bara svarat helt otrevligt att det är minsann din blogg och du gör som du vill. Nu sitter du själv och grubblar över detta och då är det ok..Du kan verkligen inte ta till dig vad andra säger. Tycker det är helt vansinne att i din ålder dela det mest privata. Till och med tonåringar är noga med vad dom lägger ut offentligt, många är duktiga på det. Men du verkar helt gränslös.
.
⸻
Svar på anonyma kommentarer
Jag har fått flera anonyma kommentarer här senaste dygnet, och jag vill svara er tillsammans eftersom de berör samma tema. Ni skriver att jag “tar åt mig äran” i föreningslivet, att jag “är egoistisk och bekväm” som sover länge på helgen, och att jag är “gränslös” som delar personliga saker offentligt.
Jag hör vad ni säger. Men låt mig förklara några saker.
I min blogg skriver jag om mitt liv, mina upplevelser och min vardag. När jag berättar att jag förbereder mig inför jobb i föreningslivet betyder det inte att jag tror att allt hänger på mig – det betyder bara att jag skriver ur mitt perspektiv. Jag har aldrig försökt ta åt mig äran för andras arbete, och jag har stor respekt för alla som engagerar sig.
Att jag ibland sover länge eller har lugna dagar betyder inte att jag är lat eller egoistisk. Det betyder att jag – precis som alla andra – behöver återhämtning för att orka med jobbet, ansvaret och livet i stort. Det är inget konstigt med det.
När det gäller att dela personliga tankar: ja, jag öppnar mig ibland. Det är ett medvetet val. Skrivandet är en del av min process, särskilt när det gäller dyslexi och allt som följer med det. Jag väljer själv vad jag delar, och vad jag behåller för mig. Det betyder inte att jag saknar gränser. Det betyder bara att mina gränser inte ser ut exakt som era.
Ni får gärna tycka annorlunda. Ni får gärna läsa eller låta bli. Men tonen ni använder säger mer om era förväntningar än om mina val. Jag försöker hålla bloggen som en plats där jag kan vara mig själv – både i det vardagliga och i det mer eftertänksamma. Det kommer jag fortsätta med.
⸻
Tonen är grundat i dina egna ord och skrytsamma ton och ditt sätt att vara märkvärdig på. Varför nämner du aldrig dom som sliter bakom kulisserna? Det är bara i jagform jag har gjort, jag har fixat då är det väl viform som gäller? Belys dom andra det är generöst och respektfullt mot alla som tex föreläser, kommer med idéer föreslår möten osv. Ett helt team en förening som inte bara en person sitter i vilket du gärna vill få sken av. Bli klappad på axeln och hyllad. Se dom andra också sånt är viktigt!
Tack för din kommentar. Jag förstår vad du menar, och jag håller med om att ett föreningsarbete bygger på många människor – idéer, möten, planering och allt det där som sker bakom kulisserna. Jag uppskattar verkligen alla som bidrar, och jag ser deras arbete som viktigt.
När jag skriver här i bloggen skriver jag i jag-form eftersom jag utgår från min egen vardag och mina egna upplevelser. Det betyder inte att jag tror att allt handlar om mig eller att jag gör mer än någon annan. Det är bara så jag uttrycker mig när jag skriver personliga texter.
Men jag tar med mig det du säger om att lyfta teamet mer. Det är en bra påminnelse, och jag vill absolut att alla som engagerar sig ska känna sig sedda och uppskattade. Föreningslivet är ett vi, även om bloggen är ett jag.
Du verkar märka fel på alla andra och själv aldrig ta ansvar. Ta bussarna, bussar kan bli sena, trafiken flyter på olika från dag till dag. Du har ingen förståelse för att det är just gamla bittra tanter som dig som gör jobbet ännu mer slitsamt. Dom flesta är trevliga men sen finns folk som måste hitta fel för att dom är egocentriska och missnöjda med sig själv och sitt eget liv. Varför kör du inte bil? Eller cyklar om det är så jobbigt med buss?
Det här inlägget handlar inte om det du påstår, så jag ber dig hålla dig till saken. Det är tydligt att jag inte kommer att svara vidare på den här kommentaren. Det här inlägget är inte ett dagboksinlägg, utan bara en vanlig text om min vardag.
Det är nog lite ovanligt att folk i din ålder blottar allt i sitt liv. Många skriver om ett ämne och inget om sig själva. Känns mest som du försöker härma ungdomarna med att vara en cool influenser. Det även många yngre också förstår är att inte lämna ut allt till allmän beskådning, det är ju nått man lär sig tidigt. Och den här bloggen är märklig, när du gör fel handlar det om svårigheter, när någon annan gör fel ska det synas i sömmar, klaga, gnälla, skälla ut, skrivas klagobrev. Du borde kanske städa framför din egen dörr först. Värre att inte betala räkningen än att vara några minuter sen som busschaufför.
Tack för att du delar din synpunkt.
Den här bloggen har som syfte att lyfta fram situationer ur vardagen som påverkar mig, särskilt i frågor som rör struktur, tillgänglighet och läs- och skrivsvårigheter. Att beskriva mina erfarenheter är en del av den inriktningen och ett medvetet val, inte ett försök att efterlikna någon annan.
Jag tar ansvar för mina misstag och beskriver dem när de är relevanta för det ämne jag skriver om. På samma sätt belyser jag strukturproblem i samhället när de påverkar mig eller andra i liknande situationer. Det är två olika saker, men båda ryms inom bloggens fokus.
Jag uppskattar kommentarer som relaterar till det aktuella inläggets innehåll. För att hålla diskussionen tydlig och konstruktiv vill jag därför be att framtida kommentarer håller sig till ämnet som behandlas.
Ok AI men ärligt talat du ber aldrig om ursäkt för nått. Därför dina läsare är trötta på dig.
Skicka en kommentar