🌅 Godmorgon torsdag
Att använda hjälpmedel borde vara självklart – men i praktiken väcker det ofta misstänksamhet. I det här inlägget vill jag reflektera över vad tillgänglighet egentligen betyder, varför den fortfarande ifrågasätts och hur tekniken kan ge fler av oss en röst i det digitala samtalet.
En dag kvar till helg. Jag känner mig nöjd – lunchlådorna för veckan är klara: cowboysoppa, fläsk med potatis och löksås, samt kyckling i dragonsås med ris. Men mest ser jag fram emot att koka risgrynsgröt och göra risgrynspudding. Det tog mycket kraft att fixa all maten, men det känns värt det. Det är både billigare och roligare att laga maten från grunden. Det var länge sedan jag kände lusten att laga mat, och det känns fint att den har återvänt.
Samtidigt känner jag mig frustrerad. Jag skriver samhällskritiska blogginlägg, men ibland undrar jag hur de uppfattas – och varför vissa använder mina ord emot mig. Nu vill jag sätta stopp för det. Mina vänner frågar ibland varför jag ens fortsätter att blogga. Men för mig är det viktigt att berätta, att synliggöra och att stå upp för något som betyder mycket.
Jag är både egenföretagare och heltidsanställd. Det innebär ansvar, långa dagar och ett liv i ständig rörelse – men också en djup känsla av stolthet. Jag har gått den hårda vägen, utbildat mig sent i livet och tagit varje steg på egen hand. Hade det varit idag hade jag sannolikt fått mer stöd under studierna. Där jag växte upp var det arbete som gällde, inte utbildning. Jag började jobba redan som sextonåring och har sedan dess arbetat och utbildat mig i över fyrtio år.
Trots allt detta blir jag fortfarande ifrågasatt – inte för vad jag skriver, utan hur. När jag nyligen publicerade texten “När hjälpmedel blir misstolkade som lathet” fick jag en kommentar som löd:
“Är det AI som skriver noveller till dig? Det är inte att utvecklas.”
De orden fick mig att stanna upp. De säger något viktigt om vår tid – om hur samhället ser på tillgänglighet, och vem som anses ha rätt att använda den.
I dagens samtal om digitalisering och inkludering framställs tillgänglighet ofta som något självklart. Men i praktiken accepteras den bara så länge den förblir osynlig och teoretisk. När någon faktiskt tar ett hjälpmedel i bruk väcks misstänksamhet. Orden “fusk”, “genväg” och “beroende” uttalas sällan öppet, men ligger ofta som ett eko i bakgrunden. Det är som om kampen för att klara sig på egna villkor bara räknas som äkta när den sker i tystnad – utan stöd, utan teknik.
Som person med dyslexi möter jag det här motståndet ofta. När jag berättar att jag använder AI som hjälpmedel i mitt skrivande får jag ibland höra att texterna inte är “riktigt skrivna”, att de saknar röst eller personlighet. Men erfarenheten visar något helt annat. AI skriver inte åt mig – det möjliggör mitt uttryck. Det ersätter inte mitt tänkande, utan hjälper mig att formulera det.
Tillgänglighet handlar inte om bekvämlighet, utan om förutsättningar. Det är inte en genväg – det är ett sätt att överhuvudtaget kunna ta sig fram. Kanske är det just det som provocerar: tanken att vi som möter hinder kan hitta egna vägar runt dem. Att vi inte längre accepterar att stå utanför, utan kräver rätten att delta, skapa och tala på våra egna villkor.
Att använda hjälpmedel är inte att avstå från ansträngning – det är att utmana ett samhälle som fortfarande värderar prestation högre än tillgång. Tillgänglighet är varken lyx eller privilegium. Det är en demokratisk rättighet och en förutsättning för delaktighet.
När tillgänglighet väcker irritation säger det mer om samhällets syn på vem som tillåts ta plats – än om den som använder stödet. För varje gång någon säger att en text skriven med hjälpmedel inte är “på riktigt”, blir mitt svar detsamma:
Jo. Det är precis vad det är.
Det här är verkligt – för mig, för många andra och för framtiden. Jag lägger timmar vid datorn med att formulera, redigera och reflektera. Det är inte en genväg – det är mitt arbete.
Men för att kunna fortsätta krävs också respekt i mötet med läsaren. Om tonen i kommentarsfältet inte förbättras överväger jag att stänga det – inte för att tysta samtalet, utan för att skydda det.
Tillgänglighet är inte en genväg. Det är en väg framåt – för alla oss som vägrar låta tystnaden bli normen.
💬 En reflektion från “Gullans svårigheter med Dyslexi” – om språk, delaktighet och rätten att bli hörd.
