Sista dagen innan allt drar igång

Sista dagen innan allt drar igång

Imorgon börjar skolan igen. Böcker, scheman och system är i ordning – men vem ser eleven bakom? Vi är många som kämpar i det tysta, och ändå frågar nästan ingen: ”Vad behöver du för att orka?”

Usch, vad seg man blir efter helgen. Solen tog ut sin rätt – brända fötter, rött ansikte och en kropp som går på halvfart. Och som om det inte räckte, blev det ännu fler intryck efter bilträffen. Ljud, människor, allt som snurrade runt. Roligt på sitt sätt, men också tröttande.

Nu står jag här, på den sista dagen innan grundskolan drar igång igen. Det känns som ett pussel som måste läggas klart innan vardagen tar över. Jag försöker kolla av allt, hålla ihop det jag kan. Och sedan återstår bara att vänta – på starten, på rutinerna, på allt det som blir både jobbigt och kanske lite kul.

Sommaren i år har varit märklig. Den har rusat förbi men ändå segat sig fram. Allt det där jag tänkt hinna – läsa, skriva, vila, bara vara – blev aldrig riktigt av. Ändå står man här nu, redo för ännu ett skolår. Men varför känns det alltid som att sommaren tar slut innan man hunnit andas klart?

Förväntan blandas med oro. Nya rutiner, nya krav, nya papper att fylla i och texter att läsa. Och den där känslan av att aldrig riktigt hinna andas innan allt drar igång på riktigt.

Vi tog i alla fall en liten paus – lunch på stan. Biff à la Lindström med rårörda lingon, pressgurka och gräddsås, serverad med kokt potatis. Det enkla som gör skillnad. Att få sitta ner, prata om allt och inget, och känna att tiden faktiskt stannar en stund.

Idag tänker jag försöka hålla fast vid just det. Njuta lite av den sista sommarluften. Låta solen värma ansiktet, även om den gör mig trött. För imorgon väntar klassrum, schema och verklighet igen. Två världar möts – friheten i sommaren och alla måsten i skolstarten.

Det märkliga är att skolan alltid är så noga med planering. Böcker ska registreras i WeLib, allt ska ligga i systemet, allt ska stämma. Men mitt i all den ordningen glöms frågan bort: ”Vad behöver du för att orka? Vad skulle göra att du faktiskt mådde bra i det här?” Varför är det alltid systemen som prioriteras – och inte människorna?

Och det är nog just det som skaver. Att aldrig riktigt bli tillfrågad. Att alltid förväntas hänga med, fast ingen ser hur mycket kraft som går åt. För man vill ju – man vill klara det, göra sitt bästa, hänga med i tempot. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Kanske är det därför man blir så trött just nu, dagen innan allt börjar. Kroppen vet vad som väntar, hjärnan likaså. Ändå försöker jag ta vara på den här sista dagen – en kopp kaffe i solen, en promenad, eller bara sitta still och låta tankarna landa. Små stunder som ger andrum.

För när allt drar igång igen är det så lätt att tappa bort sig själv bland alla krav. Därför säger jag till mig själv: ta en dag i taget. Andas. Det måste få vara okej att inte alltid orka på topp.

För jag vet att jag inte är ensam. Skolan är full av elever som kämpar lite extra – med läsning, skrivning, fokus, eller bara orken att hänga med. Men istället för att fråga vad vi behöver, blir vi ofta behandlade som kuggar i ett maskineri.

Planeringen är minutiös, systemen är på plats – men människan bakom glöms lätt bort. Tänk om skolan kunde börja där istället. Med att se oss, inte bara våra prestationer.

Vi är fler än ni tror som kämpar i tystnad. Och vi behöver bli hörda.

---

Ännu en dag med Volvohjärta

---

Ännu en dag med Volvohjärta

Resan dit

Ännu en dag grydde med doften av kaffe i termosen och vägen som väntade framför mig. Solen steg sakta över Torslanda, och redan på långt håll hördes mullret från motorer. Men i Volvohallens hjärta, under kupolen på VROM 2025, blev det mer än bara en söndag – det blev en dag som brände sig fast i hjärtat.

VROM – Volvo Rendezvous for Owners and Members – är inte vilken bilträff som helst. Det hela började på 1990-talet, när några entusiastiska Volvoägare ville skapa en internationell mötesplats för både klubbmedlemmar och vanliga bilälskare. Sedan dess har träffen vuxit för varje år och blivit en tradition i Göteborg. Här möts Volvovänner från hela Europa, ja till och med från andra delar av världen, för att visa upp sina bilar, dela historier och hylla ett märke som blivit en del av både industrins och människors vardagshistoria. För många är VROM årets höjdpunkt – en helg där Volvos historia, stolthet och gemenskap möts under ett och samma tak.

Jag var där tillsammans med min vän, och vi hade allt packat och klart inför resan till Svenska Volvoklubbens träff. Termosen stod redo, klubbtältet låg i bagaget och redan längs vägen mötte vi fler bilar med samma mål. Glänsande Amazoner, trotjänare till 240 och nyare modeller rullade tryggt i ledet. Det blev nästan som en karavan – en gemenskap redan innan vi ens nådde fram.

Under kupolen

När vi körde in vid Volvohallen blev känslan ännu starkare. Flaggorna vajade i vinden, folk vinkade och bilar stod uppradade i långa rader. Sorlet av röster blandades med motorljud – ibland ett djupt muller, ibland ett lättare putter – och doften av kaffe, grillad korv och lite olja låg som ett täcke över alltihop.

Klubbbilen C30 Refined

Och där, bland alla bilar, stod Svenska Volvoklubbens egen stolthet. De hade valt den som årets klubbbil – en Volvo C30 Refined. Flera klubbar fick möjlighet att plocka fram sin finaste bil, och just denna unika modell drog verkligen blickarna till sig. C30 Refined var en specialutgåva av C30, byggd i ett mycket begränsat antal exemplar med exklusiv lack, detaljerad inredning och en mer påkostad känsla än standardmodellerna. Min vän och jag gick dit flera gånger, och varje gång stod det någon ny där och beundrade bilen, pekade på detaljerna och pratade om dess speciella plats i Volvos historia. Det var tydligt att C30 Refined var mer än bara en bil – den blev ett samtalsämne och en samlingspunkt.

Gemenskap och motormarknad

Jag gick runt bland Volvobilarna medan min vän arbetade som funktionär. Det blev många möten, små samtal och leenden längs vägen. Samtidigt bar jag min väst från Dyslexiförbundet – lite reklam, men mest som en påminnelse om att vi alla har våra styrkor och svårigheter. Det kändes fint att kunna förena två viktiga delar av mitt liv: passionen för bilar och engagemanget för dyslexi. På något sätt hörde de ihop just där, bland motorljud, gemenskap och öppenhet.

Mitt i allt fick jag också se vad VROM verkligen betyder. Min vän var med som funktionär och fick hjälpa till med utställningsbilarna. Det var många som visades upp på träffen i år, och runtom fanns också motormarknaden där folk köpte, sålde och bytte delar, prylar och minnen. När ett problem dök upp behövdes det snabbt hjälp. Direkt var det folk där – någon kom med verktyg, en annan med råd – och på bara en liten stund var allt löst. Ingen frågade varför eller tvekade, de bara hjälpte. Den värmen, den känslan, är kanske det som gör VROM unikt: viljan att dela med sig, att stötta och att se varandra.

Jubileumsbilarna

När programmet drog igång samlades vi alla. Jubileumsbilarna presenterades: PV36 Carioca, Volvo 66, 780 och 480. Varje bil hade sin historia, och varje historia sin plats i människors minnen. Applåderna rullade som vågor genom publiken, och stoltheten över märket gick nästan att ta på.

Avslutning och reflektion

Framåt eftermiddagen tog vi en sista runda bland bilarna. Solen värmde skönt, kameran var full av bilder och kaffet i termosen nästan slut. Fötterna började kännas tunga, men hjärtat var desto mer fyllt. När jag sedan satte mig i min Opel och rullade hemåt bland alla Volvos, log jag lite för mig själv. hans bil kanske inte bar samma märke – men gemenskapen, glädjen och minnena från den här dagen, de delade vi alla.

Vi avslutade kvällen med en god måltid på ett gatukök. Helgen tog sitt sista andetag, och på vägen hem kändes det tydligt: nu väntar vardagens lunk och en ny arbetsvecka. Men i hjärtat finns värmen kvar – från en dag som blev något alldeles extra.

För mig blev VROM inte bara en hyllning till Volvo, utan också en påminnelse om vad gemenskap egentligen betyder. Precis som bilarna bär på olika historier och skavanker, bär vi människor på våra egna styrkor och svårigheter. När jag gick runt i min väst från Dyslexiförbundet kände jag att det hörde ihop: bilarna som samlar oss, och kampen för att alla ska få plats och bli sedda. I slutändan är det samma sak – att vi delar vägen, stöttar varandra och låter olikheter bli en del av styrkan.

---

Frågestopp längs vägen – när gemenskapen blir större än resan

---

Att ligga kvar – eller att resa sig för VROM

Det är lätt att vilja ligga kvar i sängen. Dra täcket upp över öronen, stänga ute världen och alla dess krav. Men så finns det stunder då man måste upp, då det finns något som väntar bortom tröttheten. Något större, något som får människor att samlas.

Idag handlar det om VROM – Volvo Rendezvous & Owners Meeting. En ideell organisation, en mötesplats för entusiaster, en årlig höjdpunkt där bilarna inte bara är maskiner utan kultur, historia och gemenskap. Den 15–17 augusti fylls platsen av människor från hela världen, och i år finns även Motorhistoriska Riksförbundet på plats under två av dagarna.

För mig började det hela enkelt. Kaffekorgen. Någon måste fixa den. Och det blev jag. En liten sak kan tyckas – men egentligen är det just dessa små handlingar som håller allt rullande. För vad är en bilträff utan kaffet som värmer fingrarna, utan mötena över en mugg och en bulle? Det är i det lilla vi finner det stora.

Årets runda med start vid Stenungsund Arena (Nösnäsvägen 2) tar oss på slingriga vägar via Tjörn och Orust till målgången vid Brandt Bil på Kärranäsvägen i Uddevalla.

• Startavgift: 200 kr/bil (kontant eller Swish)

• Ingen föranmälan, anmälan sker på plats.

• Starttid: mellan kl. 10.00–12.00

• Målgång: mellan kl. 13.00–16.00 vid Brandt.
  Längs vägen väntar frågor och små övningar – och rundan är självklart endast för Volvobilar.

Och just där, längs vägen, står vi. Däckens grusknaster hörs långt innan bilarna syns bakom kröken. En röd Amazon bromsar in, föraren vevar ner rutan, vinden drar med sig doften av varm asfalt och nyklippt gräs. Vi vinkar, ler och räcker fram dagens fråga. Någon skrattar högt:
– “Oj, den var klurig!”
En annan lutar sig över ratten och funderar, medan passageraren viskar fram ett förslag.

Nästa bil, en skinande 240, rullar fram med motorn på lågvarv. Dörren öppnas, ett barn hoppar ut och springer fram för att läsa frågan först. Kanske blir svaret rätt, kanske fel – men det spelar ingen roll. Det viktiga är mötet, pausen, ögonblicket när alla är med.

Vid sidan puttrar kaffet i termosen, doften sprider sig och blandas med olja och bensin. Det är en märklig men underbar kombination. Här, i en lek vid vägkanten, växer gemenskapen.

Jag tänker på hur lätt det är att känna sig utanför när världen snurrar fortare än man själv kan läsa eller skriva. Men här, bland gamla Volvobilar, historier och skratt, spelar det ingen roll om man stavar fel. Här pratar bilarna sitt eget språk, och människor möts i något gemensamt.

Så jag reser mig, packar kaffet och åker. Inte bara för att hjälpa till – utan för att vara en del av något som förenar.

För ibland är det viktigaste vi kan göra att faktiskt stiga upp ur sängen och säga: jag är med.
Och kanske är det just där, i de små vardagliga insatserna, som samhällen byggs. Inte av perfektion, inte av de som alltid springer fortast – utan av gemenskap, tålamod och människor som vågar mötas där de är.

---

En gnista i magen – och planerna för Europeiska dyslexiveckan

---

Fredag
Igår gick nästan allt i lås. Idag bär jag på en gnista av förväntan – kanske blir det en sådan dag då allt faller på plats. Mötena är avklarade, planerna för Europeiska dyslexiveckan tar form tillsammans med Helena Jacobsson från Göteborg. Det känns som om något stort är på gång.

Vi sitter i lokalföreningen med listor, scheman och kaffekoppar som kallnat medan idéerna flyger. Det är många bitar som ska falla på plats – boka lokal, ordna teknik, beställa material och se till att alla inbjudningar når rätt personer. Varje detalj är viktig, för det här är mer än bara ett evenemang.

Europeiska dyslexiveckan är en årlig temavecka som sedan början av 2000-talet uppmärksammas i hela Europa. Den arrangeras i samband med World Dyslexia Day och är ett samarbete mellan dyslexiföreningar i olika länder. Syftet är att öka kunskapen om dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter, sprida forskningsrön och dela praktiska lösningar som fungerar. I vissa länder ordnas föreläsningar, mässor och skolaktiviteter, i andra är det kampanjer i media eller stora manifestationer för bättre stöd i skolan.

För mig är den här veckan något alldeles särskilt. Jag vet hur det känns att sitta i ett klassrum och kämpa för att hänga med, när orden på tavlan inte riktigt vill fastna. Jag vet hur lätt det är att känna sig långsam eller mindre smart – trots att det inte har något med intelligens att göra. Därför brinner jag för att fler ska få rätt stöd i tid, och för att vi ska prata öppet om de hinder som finns, men också om alla styrkor som ofta följer med dyslexi.

Helena ska under veckan hålla en föreläsning om dyslexi, NPF och tal- och språkstöd. En av huvudpunkterna blir hur man kan arbeta med studieteknik när man har dyslexi – konkreta verktyg, anpassningar och strategier som gör det lättare att ta in, bearbeta och minnas information. Det handlar om att hitta vägar som fungerar i praktiken, både för elever och vuxna, så att man inte fastnar i känslan av att ligga steget efter.

För personer med dyslexi kan rätt studieteknik vara skillnaden mellan att orka och att ge upp. Det kan handla om att använda ljudböcker och talsyntes, att få tydliga och visuella instruktioner, att dela upp uppgifter i mindre steg eller att hitta rutiner som gör inlärningen mer hanterbar. Det är inte en “extra lyx” – det är ett nödvändigt stöd för att kunna nå sin fulla potential.

Vi vill att föreläsningen och hela veckan ska bli både lärorik och gripande, så att den kan ge kunskap men också väcka förståelse och förändringslust. Målet är att deltagarna ska gå därifrån med nya insikter och en känsla av att det går att göra skillnad – både i skolan och i arbetslivet.

Och mitt i allt detta planerande känner jag hur gnistan i magen växer. För ibland räcker det med en liten gnista för att tända elden som får allt att hända.

Godmorgon torsdag – ljus och skugga: Om möten, triggers och styrkan i att hålla pennan själv

Ibland är dagarna fyllda av möten och planer – men också av prövningar som inte syns i kalendern. Det här är en av de dagarna då ljus och skugga går sida vid sida.

Godmorgon torsdag – ljus och skugga

Vissa dagar bär jag solsken i hjärtat – och moln i tankarna.

Torsdag morgon. Kalendern är redan full och dagen rullar igång som ett tåg utan bromsar. Möten, samtal och planer står på rad och jag hoppas att allt ska klaffa. På jobbet fick vi information och kontakt med SSPF – ett samarbete mellan skola, socialtjänst, polis och fritidsverksamhet som ska stötta barn och unga i riskzonen innan problemen växer. Det här är bra, för då kan både föräldrar och ungdomar få hjälp i tid.

I magen finns en liten gnista av förväntan. Tänk om just idag blir en av de där dagarna då allt faller på plats och jag kan säga till mig själv: Ja, det här gick bra.

Men under den förväntan finns också en tung, envis trötthet som inte har något med sömn att göra. Den kommer från relationer som skaver. Från människor som borde vara trygga, men som istället gör mig sårbar. En släkting, som är vän med personen som snokar, har läst min blogg – inte med hjärtat öppet, utan med ögonen på jakt efter små bitar att riva loss. Bitar som sedan förs vidare, förvrids och får en helt ny betydelse. Plötsligt är mina ord inte längre mina. De blir till vapen i ett maktspel jag aldrig bett om att få vara en del av.

Som om det inte vore nog har samma person tagit bort mig från Facebook. Det är inget högljutt bråk, inga ord – bara en tyst markering som ändå skriker högt. Den säger: Vi är inte okej. Och det hugger till i magen som en osynlig kniv som skär där det gör som mest ont. Jag blir trött, uppgiven och arg över att behöva försvara mig mot lögner och misstolkningar som aldrig borde ha funnits.

Men mitt i det mörka finns också ljus. Jag vet att det finns människor som läser mina ord för att förstå, inte för att misstolka. Människor som lyssnar, stöttar och respekterar att det här är min plats – mitt sätt att få vara fri.

Så idag går jag till mina möten med ryggen rak och huvudet högt. Ljuset finns där, även när skuggorna försöker krypa nära. Kanske är det just motståndet som får mig att hålla ännu hårdare i pennan. För jag vägrar låta någon annan skriva min berättelse. Mina ord är mina, och de ska fortsätta lysa – även om någon försöker blåsa ut lågan. Någon försöker ta mina ord och göra dem till sina vapen. Men jag håller pennan – och jag tänker inte släppa den. Mina ord är min sanning, och min sanning låter jag ingen stjäla. ✍️✨

Ibland känns det som att livet består av både möten i kalendern och möten i själen. De yttre mötena kan jag boka om och planera. De inre dyker upp utan förvarning – och dem kan jag bara möta med mod. Idag väljer jag att möta båda, med öppen blick och en penna i handen.

När blev det en sport att trycka ner folk?

---

Vakna, nätfolket!

Är det sport att hacka på folk nu? Jag skriver om mina svårigheter och om samhället – och ni svarar med spydigheter och påhopp. Snälla, sluta hacka på mig. Jag är människa, inte ett mål för era pilar.

Jag går upp tidigt, jag kämpar, jag skriver. Och så fort jag delar något – pling! – klockan ringer, kommentarerna ramlar in. Men inte en enda positiv rad. Bara påpekanden om det som är “fel”, gnäll och negativt.

Varför har det blivit så här på nätet? Varför ska allt handla om att hacka ner på någon? Jag pratar om mina svårigheter, om samhällets brister, om både bra och dåliga saker. Ändå blir det som en häxjakt varje gång.

Snälla – sluta hacka på mig!
Jag är trött på att varje ord jag skriver ska vändas och vridas tills det bara finns plats för kritik. Det är som om vissa sitter och väntar på att få hugga, istället för att faktiskt lyssna. Jag delar mina erfarenheter och tankar för att skapa förståelse – inte för att bli sönderhackad. Det är nog nu.

Men vet ni vad? Trots allt det här så fortsätter livet. Och ibland behöver man släppa taget om alla sura kommentarer och bara fokusera på det som faktiskt fungerar och ger energi.

Jag är tvungen att prata lite granna allvar med er. Jag hade lite jobbångest – det blir så när man har varit ledig i många veckor. Det kan vara svårt att komma upp på morgonen och ta sig iväg. Men idag gick det jättebra! Jag kom iväg, tog bussen och hoppade in på jobbet. Och väl där var allt precis som vanligt.

Sen har jag min träning – Hydrohex Power – ett intensivt styrkepass med olika rörelser som fokuserar på specifika muskelgrupper för att förbättra muskelstyrka och toning. Det gjorde verkligen susen att både träna och jobba idag. Att känna att vardagen är tillbaka är helt underbart. Full fart, men på ett meningsfullt sätt. Mycket roligt kommer att hända under hösten och det känns givande alltihopa.

Ni får mig faktiskt att fundera på att stänga kommentarsfältet helt. För vad är poängen om man bara möts av taggarna utåt?

Sluta. Snälla.
Det här är på riktigt för mig.

Och om ni inte kan respektera det – då säger jag inget mer.
Men för er som väljer att möta mig med respekt – låt oss fortsätta prata, för det är så vi gör världen lite bättre tillsammans.

När en sista ledig dag bär med sig mod till morgondagen

En sista dag av frihet, en väns spontana samtal och ett wienerbröd fyllt med jordgubbsgrädde. Imorgon väntar jobbet – och med det både jobbångest och styrkan att klara ännu en start.

En sista ledig dag – och tankarna på morgondagen

Morgonen började långsamt, nästan mjukt. Inga alarm som ringde, inga måsten som väntade. Jag sträckte på mig, drog fötterna över golvet och skrotade runt lite här hemma. Satt en stund vid datorn, klickade runt utan mål, och åt en enkel men god frukost.

Mitt i det stilla ringde telefonen. En god väns röst fyllde hela rummet – varm, glad och med den där smittande energin som bara vissa människor har. Hon frågade om jag ville följa med till grannkommunen och skrota runt i butikerna. En sån inbjudan tackar man ju inte nej till. Spontana turer är ofta de bästa – man vet aldrig vad som väntar, men man vet att det blir något fint.

Vi började med en fika. En rykande kopp kaffe landade framför mig och ett wienerbröd som de hade skurit upp och fyllt med vaniljkräm, jordgubbsgrädde och bär. Smörigt, sött och alldeles ljuvligt. Jag kunde inte låta bli att även testa en smördeg med päron – fruktigt, krispigt och mjukt på samma gång. Det var som om varje tugga sa: "Njut, för det är din sista lediga dag."

Sedan gav vi oss ut på vår runda i grannkommunen. Butiken vi besökte hade tokrea – mellan 50 och 70 procent på nästan allt. Det kändes som att skatten låg gömd där inne och bara väntade på oss. Jag kom hem med en snygg jacka och två mjuka jumperar, och betalade bara runt 300 kronor för alltihopa. Ett riktigt fynd.

Men redan på vägen hem började tankarna smyga sig på. Jobbångesten – den där välbekanta känslan i magen. Den är inte ny, och den handlar inte om att jag inte vill arbeta. Det är starten som är tung. Att kliva från frihetens rytm till vardagens krav.

För mig, med dyslexi, handlar det inte bara om att packa väskor och fylla matlådor. Det är också att rusta sig mentalt: för krångliga instruktioner, skyltar som känns som gåtor och mailsvar som måste bli rätt från början. Kollegor som pratar snabbt och glömmer att ge tydliga instruktioner. Det är inte ovilja från deras sida – samhället är bara byggt för dem som läser och skriver utan hinder.

Efter 29 år i arbetslivet har jag lärt mig att klara det. Jag tar det steg för steg: väskan, matlådan, kaffet. Djupa andetag. Sedan går jag in och gör mitt jobb, precis som jag alltid har gjort.

Och kanske är det just där min styrka finns – att även när vägen känns tung vet jag att jag tar mig fram. Men tänk om samhället en dag var byggt så att jag inte behövde kämpa dubbelt. Då skulle det inte bara vara jag som vann, utan alla.

Så ikväll, när väskan står packad vid dörren och kaffet är förberett, bär jag med mig smaken av jordgubbsgrädde, skrattet från en vän och den stilla vissheten om att även om morgondagen känns tung, så är jag redo.
För jag vet att varje början är en chans – och varje hinder är bara ännu ett bevis på att jag kan.
Och kanske är det just i vardagen, bland kaffe, fynd och små hinder, som de största berättelserna om förändring föds.

---

Måndag – mellan andetag och allvar

---

Måndag – mellan andetag och allvar

Mellan helgens vila och veckans krav finns en dag som andas långsamt. Den heter måndag.

Måndag är dagen som ligger mellan helgens djupa andetag och arbetsveckans snabba puls. Det är min sista chans att dra ut på morgonen, att låta tiden rinna lite långsammare innan vardagen kräver min fulla uppmärksamhet. Jag låter klockan väcka mig, men jag skyndar inte upp. Istället sitter jag en stund i stillheten, känner kaffedoften fylla köket och låter frukosten bli mer än bara ett sätt att mätta magen – den blir en mjuk startpunkt.

När jag är redo går jag till bussen som ska ta mig till vattenträningen Hydrohex Move. Det är något särskilt med vattnet. Det håller om mig men bjuder också motstånd. Varje rörelse är både kraftfull och varsam, som om jag långsamt väcker musklerna ur sömnen. Jag känner hur bålmusklerna arbetar, hur lederna mjukas upp och hur tankarna klarnar. Vattnet tvättar bort det gamla och gör plats för det nya.

Måndagar kan vara tunga, sega och kantiga. Men ibland är de mjuka och inbjudande, som ett varmt ljus en kylig morgon. För mig är måndagar en chans att börja om – en möjlighet att gå in i veckan med styrka hämtad ur stillheten. Det är som att jag väljer vilken ton veckan ska börja i, och idag väljer jag en lugn melodi.

När passet är slut tar jag bussen hem igen. Regnet trummar lätt mot rutan, och världen utanför rör sig i sin egen takt. Hemma väntar inga stora projekt, bara det som har blivit liggande under helgen. Jag plockar undan, sorterar och tar hand om småsaker. Det är vardag i sin mest odramatiska form, men också det som ger struktur och trygghet.

Det känns som små steg tillbaka in i rytmen. Som att långsamt dra upp dragkedjan till veckan och se den veckla ut sig framför mig.

Och någonstans där, mitt i det enkla och det vardagliga, hittar jag början på något nytt. En stilla start, som bär mig hela vägen till nästa helg.