Gullan på arbetsintervju – hur en röst öppnade en dörr

Hur gick jag från att skämmas över att läsa högt i klassrummet – till att bli intervjuad i radio och få jobb som dyslexikonsulent?

I det här inlägget delar jag min berättelse om hur utbildning, mod och en oväntad radiointervju förändrade mitt liv.
Det handlar om att våga använda sin röst – och om vad som kan hända när någon faktiskt lyssnar.

💙 Jag brinner också för att vara medlem i Dyslexiförbundet och aktiv i vår lokalförening. Det är där vi gör skillnad – tillsammans.

I mitt förra inlägg skrev jag om hur det fortfarande, efter över 60 år, är vanligt att människor med läs- och skrivsvårigheter bär på skam. Jag vet hur det känns, för jag har själv upplevt det.

Som barn var jag den som undvek att läsa högt i klassrummet. Jag satt ofta kvar längst med uppgifterna och förstod inte varför det var så mycket svårare för mig än för andra. Det var ingen som pratade om dyslexi då. Istället fick jag höra att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Jag bar på skammen i tystnad och började tro att det var mig det var fel på.

När livet vände – med kunskap och mod

Många år senare bestämde jag mig för att ta reda på mer. Jag ville förstå varför jag alltid haft svårt med läsning och skrivning – och jag ville hjälpa andra som kämpade som jag.

Planen var egentligen att bli sjukpensionär. Det var vad vården föreslog. Men jag kände starkt att jag ville mer. Jag ville inte känna mig som en börda för samhället.

Så en dag hittade jag en utbildning på Brunnsvik folkhögskola i Ludvika – en kurs till pedagogassistent med inriktning mot dyslexi och dyskalkyli. Det som också kallades dyslexikonsulent.

Jag sökte utbildningen – och kom in. Det blev ett avgörande steg i mitt liv. Jag fick både kunskap, förståelse och framför allt – mod. Jag insåg att min egen erfarenhet kunde bli till stöd för andra.

Efter utbildningen fick jag möjlighet att berätta om min resa i både radio och tv. Jag berättade öppet om mina erfarenheter av att ha dyslexi – hur det påverkat min skolgång, min självkänsla och min väg genom livet. Jag pratade också om hur viktigt det är att samhället erbjuder rätt stöd i rätt tid, och att ingen ska behöva skämmas för hur de lär sig.

Ett samtal som förändrade allt

Kort efter att intervjun sänts fick jag ett samtal. Det var en arbetsgivare som hade hört mig i radion. De sa att de blivit berörda av min berättelse, och att de sökte någon som hade verklig förståelse för dyslexi och inlärningssvårigheter.

De frågade om jag ville komma på arbetsintervju. Jag tackade ja.

Tänk att det var just min röst – den jag en gång försökte dölja – som ledde mig tillbaka in i arbetslivet, istället för till sjukpension. Och vet du vad? Jag fick jobbet.

Ett arbetsliv som förändrat andra – och mig själv

I dag har jag arbetat som dyslexikonsulent i över 26 år, och jag är fortfarande kvar i yrket. Jag har mött barn, ungdomar och vuxna som känt sig missförstådda, osynliga och ensamma. Jag har fått lyssna till deras berättelser och visa dem att de inte är ensamma.

Genom mitt arbete har jag också fått vara med och påverka hur skolor tänker kring anpassningar, hur arbetsgivare kan tänka nytt – och hur viktigt det är att se människan bakom orden.

En röst för dem som inte alltid blir hörda

Jag skriver den här bloggen för att jag vill vara den vuxna jag själv hade behövt som barn. Jag skriver för att andra inte ska behöva gå igenom det jag gjorde – år av tystnad, skam och känslan av att inte duga.

Dyslexi är inte ett hinder i sig. Hindret uppstår när omgivningen inte förstår. När skolan inte hinner, när arbetsgivare inte vågar tänka annorlunda, och när individen tvingas bära hela ansvaret själv.

Men det finns lösningar. Det finns sätt att stötta. Det finns vägar – och ibland börjar de med att någon vågar berätta sin historia.

📌 Vill du veta mer om dyslexi eller få stöd?
Besök gärna: www.dyslexiforbundet.se

📣 Jag brinner för att vara medlem i Dyslexiförbundet och aktiv i vår lokalförening. Där hittar jag både gemenskap, engagemang och möjlighet att påverka på riktigt.

👉 Är du inte medlem än? Gå med – din erfarenhet och din röst behövs!

📻 Och till den arbetsgivare som hörde mig i radion – tack. Du lyssnade, du förstod, och du öppnade en dörr. Det förändrade mer än du anar.

/Gullan

Hur en städvagn och kålpudding räddade min söndag

Ibland börjar helgen i lugn och mys – och slutar i total röra. Den här söndagen började med kaffe i gott sällskap och slutade med två timmars städning i min uthyrning. Men med lite tålamod, en städvagn och en vän vid bordet blev det ändå en rätt fin dag till slut.

Det var lördagskväll och vi orkade helt enkelt inte köra hem mig, så jag sov över hos honom. På söndagsmorgonen vaknade vi tillsammans och åt frukost – långsamt, tyst och varmt. Sådana morgnar önskar man att man kunde pausa tiden i. Kaffe, rostade mackor och ingen som helst brådska.

Men den där lugna känslan försvann så fort jag kom hem till uthyrningen. Redan i hallen kände jag det: något stämmer inte. När jag öppnade dörren till rummet var det som att kliva rakt in i ett kaos. Grejer överallt. Saker som inte var mina. Vad har de ens gjort här inne? Det såg ut som ett bombnedslag – smutsiga ytor, saker som var flyttade, och sopor som bara lämnats kvar utan någon som helst sortering.

Det jobbigaste var ändå soporna. Plast, glas, kartong – allt ihoptryckt i en enda påse. Hur svårt kan det vara att sortera rätt? Jag kände hur irritationen bubblade under ytan, men jag satte på lite musik och försökte bara ta tag i det.

Som tur var kom min städvagn verkligen till nytta. Den där vagnen jag köpte lite spontant till uthyrningen har visat sig vara guld värd. Alla rengöringsmedel, påsar, trasor och handskar låg redo på ett och samma ställe. Små saker som gör stor skillnad när man har en hel sanering framför sig.

Jag höll på i över två timmar. Skurade golv, vädrade ur, bytte lakan, sorterade sopor och torkade av varenda yta. Det är inte första gången det ser ut så här efter en gäst – men man hoppas ju varje gång att det inte ska vara lika illa.

Och nej, jag är inte lat – tvärtom. Det handlar om respekt. Man är ju ändå hyresvärd. Det minsta man kan begära är lite hänsyn från gästen.

När jag äntligen började se golvet igen, kom jag att tänka på att jag hade något i frysen. Jag plockade fram en låda hemlagad kålpudding – tack mig själv för att jag fryste in den där gången! Medan den värmdes i ugnen hörde en vän av sig och kom förbi lagom till maten.

Vi åt kålpudding med potatis och lingon, drack kaffe och tog lite glass till efterrätt. Och plötsligt kändes allt lite lättare igen. Rent, mätt och med sällskap – det blev ändå en rätt fin avslutning på en ganska stökig dag.

Sommarresan till Gysinge, Gävle och Sandnäs 🌿☀️

Efter många mil längs landsvägarna rullade vi äntligen in till vårt tillfälliga sommarhem – ett charmigt litet gulhus B&B-hotell, där vi bodde i tre nätter. Det visade sig vara helt perfekt för oss. Lugnt, mysigt och med en varm atmosfär. Rummen städades varje dag och sängarna var alltid fint bäddade när vi kom hem – riktig vardagslyx som gjorde att vi direkt kunde slappna av och bara njuta.

Första kvällen – öl i kvällssolen 🍻

Efter att ha packat upp våra väskor satte vi oss i trädgården med en kall öl i handen. Den där första kvällen när semestern precis börjat, och allt fortfarande ligger framför en – det är en speciell känsla. Nästa dag hann vi också träffa några bekanta i närheten, vilket alltid är lika roligt. Det är något fint med att ses igen efter lång tid.

Hotellnatt och frukostlyx 🥐☕️

Vi bodde på ett mysigt bed & breakfast, och till vår glädje ingick frukost varje morgon. På första morgonen promenerade vi över till den lilla röda frukostbyggnaden och möttes av doften av nybryggt kaffe. Det serverades yoghurt, smörgåsar, färskt bröd, juice och andra små godsaker – enkelt men så gott. En perfekt start på dagen, och precis så som en B&B-upplevelse ska vara.

Gysinge Herrgård – som taget ur en saga ✨

En av resans riktiga höjdpunkter blev vår utflykt till Gysinge Herrgård. Vilken plats! Omgiven av lummig grönska, forsande vatten och historiska byggnader kändes det nästan som att kliva in i en saga. Tyvärr stängde området redan klockan 16.00, så vi hann inte se allt – men det vi upplevde var fantastiskt. Efteråt åkte vi till en liten pizzeria i samhället där jag åt en oxfilépizza som var bland det bästa jag någonsin ätit. Krispig botten, krämig ost, perfekt kött – ren matglädje!

Kvällar i trädgården 🌸

Värmen höll i sig under hela vistelsen, vilket gjorde kvällarna i trädgården extra härliga. Att sitta där i lugnet med något kallt i glaset, omgiven av fågelsång och sommarens stillhet – det är sådana kvällar som fastnar i hjärtat.

Loppisrunda i Gävle – och ett oväntat fynd 🛍️

En dag tog vi en tur till Gävle för att besöka loppisar, och vi blev inte besvikna. Det fanns massor att titta på – jag trodde nästan jag skulle bli tokig av alla intryck! Men till slut hittade jag precis det jag behövde: en liten städvagn till mitt företag. Ett riktigt fynd! Gävle imponerade verkligen med sitt stora utbud av second hand och unika prylar.

Fredag på Beachclub Sandnäs – semesterparadis 🌴

Fredagen tillbringade vi på Beachclub Sandnäs, och alltså… vilken plats! Sol, musik, glada människor och en stämning som kändes som utomlands. Jag åt en fantastisk kycklingrätt – fräsch, vällagad och så god. Allt från maten till miljön kändes som en liten minisemester i semestern.

Kvällsbubbel och sista kvällen 🥂

På vår sista kväll öppnade vi en flaska bubbel som vi sparat just för det här tillfället. Vi satt ute i kvällssolen, pratade om allt vi upplevt under veckan och bara njöt av stillheten. Ett perfekt avslut på en vacker resa.

Sista stoppet: Ludvika och bufféfest 🍨

På vägen hem körde vi genom Dalarna och gjorde ett sista stopp i Ludvika. Där hittade vi restaurangen China Town, som serverade buffé för bara 149 kronor – inklusive glass och kaffe! Det blev en prisvärd och riktigt god avslutning på vår matresa.

Ett besök i hemtrakterna ❤️

Innan vi styrde hemåt på riktigt tog vi en liten omväg genom mina gamla hemtrakter och hann träffa en släkting. Ett varmt och efterlängtat återseende som satte punkt för resan på ett fint sätt. Att få komma hem, även bara för en stund, är alltid speciellt.

Ett extra plus: Hedesunda lever verkligen 💚

Vi passerade även genom Hedesunda – och det var verkligen en positiv överraskning! Här märks det att bygden lever. Det fanns rörelse, liv och engagemang i varje hörn, och en vänlig atmosfär som stannade kvar länge efteråt. Hedesunda lever verkligen – med natur, människor och hjärta. Ett ställe som gav mersmak!

Sammanfattning 🌞

Den här resan hade verkligen allt – vacker natur, god mat, lugn och vila, kära återseenden, loppisfynd och nya platser att upptäcka. Sverige på sommaren är något alldeles särskilt. Och när man hittar rätt ställen – de små guldkornen – då räcker det mer än väl för att fylla hjärtat med värme.

Fortfarande – efter 60 år – skäms individen för sina lässvårigheter

---

---

Fortfarande – efter 60 år – skäms individen för sina lässvårigheter

📚 En fjärdedel av landets 15-åringar har läs- och skrivsvårigheter.
1 av 4 ungdomar i Sverige kämpar alltså med något så grundläggande som att läsa och skriva – något som påverkar hela livet: självförtroendet, framtidsdrömmarna, möjligheten att klara skolan och att känna sig delaktig i samhället.

Det här är inget nytt. Det har gått över 60 år, och ändå är det samma visa som när jag själv var ung. Då som nu:
📌 Man kämpar i tysthet.
📌 Man skäms.
📌 Samhället trycker på, bedömer, förväntar sig – men erbjuder inte alltid det stöd som faktiskt behövs.

Det mest smärtsamma är att individen fortfarande bär hela bördan.
Fortfarande, efter alla dessa år, känner många att de först måste erkänna att de "har ett problem" – innan de får hjälp.
Men du är inte ensam.
Och du ska aldrig behöva skämmas för att du lär dig på ett annat sätt.

📍 Dyslexiförbundet erbjuder stöd, information och gemenskap för både barn, unga och vuxna med läs- och skrivsvårigheter.
De arbetar också aktivt för att påverka politiken och sprida kunskap om dyslexi och andra inlärningssvårigheter.
👉 Läs mer på www.dyslexiforbundet.se

---

Ett samhällsproblem – inte ett personligt misslyckande

Bland de som engagerar sig i frågan finns Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse, som länge arbetat för att öka förståelsen och minska stigmat kring dyslexi. Stiftelsen lyfter fram vikten av tidiga insatser, bättre kunskap i skolan, och att se styrkorna hos barn med diagnos – inte bara svårigheterna.

🎙️ I ett aktuellt inslag från Sveriges Radio P4 hörs röster från både experter och elever som beskriver känslan av att hamna efter, att bli missförstådd och hur avgörande det är att få rätt stöd i rätt tid.

“Det är inte barnen som det är fel på – det är systemet som behöver förändras,” säger en rektor i inslaget.

📉 När så många barn lämnar skolan med bristfälliga kunskaper på grund av läs- och skrivsvårigheter får det konsekvenser. Många kommer inte kunna delta i samhället på samma villkor.
Kompetensnivån sjunker, vilket påverkar det moderna samhällets funktionalitet, vår konkurrenskraft och vår välfärd.

---

Och sedan då? Hur tar man sig in i arbetslivet?

Hur går man vidare från skolan till arbetslivet, när varje ansökan kräver en välformulerad text, varje yrkesroll en digital kommunikation, varje arbetsplats ett språk som inte alla behärskar fullt ut?

🛑 Många väljer bort utbildningar.
🛑 Vissa undviker arbetsintervjuer.
🛑 En del slutar tro på sig själva helt.

Trots att de kanske är kreativa, drivna, sociala och fulla av potential – så filtreras de bort i ett system som fortfarande kräver rättstavning före förmåga, läsförståelse före livserfarenhet.

---

👥 En uppmaning till politiker och arbetsgivare:

📢 Till politiker: Se till att skolorna har resurser, specialpedagoger och verktyg för tidiga insatser. Sluta vänta – börja agera. Gör läs- och skrivförmåga till en del av skolans jämlikhetsuppdrag.

📢 Till arbetsgivare: Tänk om. Tänk nytt. En person med läs- och skrivsvårigheter är inte mindre kapabel – men behöver andra vägar in. Anpassa rekryteringen, ge plats för fler sätt att kommunicera kompetens.

🗣️ Det är dags att prata om det högt – inte för att peka finger, utan för att säga:
vi kan bättre. Vi måste bättre.

💬 Vi måste bygga ett samhälle där läs- och skrivsvårigheter inte innebär ett utanförskap – vare sig i skolan eller i arbetslivet.

---

📱 Mindre mobil. Mer papper, penna och böcker.

Skärmtiden spelar roll – det gör den.
Vi vet att barn behöver läsa mer än korta texter på en mobil. Och visst – många av oss vuxna sitter också och skrollar. Men det handlar inte bara om att lägga bort mobilen. Det handlar om att skapa plats för läsning, lärande och förståelse – hemma, i skolan och på jobbet.

Fortfarande – efter 60 år – får inte alla barn det stöd de behöver

Fortfarande – efter 60 år – får inte alla barn det stöd de behöver

📉 En fjärdedel av Sveriges 15-åringar har läs- och skrivsvårigheter. Det visar ett nytt inslag från Sveriges Radio P4, och det är siffror som både skrämmer och väcker frustration.

Det allra mest oroande är att vi har känt till problemen i över 60 år – ändå står vi fortfarande här. Barn med dyslexi, koncentrationssvårigheter eller andra inlärningsutmaningar får inte det stöd de behöver i grundskolan. Många kämpar sig igenom skolåren utan att förstå varför det är så svårt – eller utan att någon annan gör det heller.

📍 Bland de som engagerar sig i frågan finns Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse, som länge arbetat för att öka förståelsen och minska stigmat kring dyslexi. Stiftelsen lyfter fram vikten av tidiga insatser, bättre kunskap i skolan och betydelsen av att se styrkorna hos barn med diagnos – inte bara svårigheterna.

🎙️ P4:s inslag lyfter röster från både experter och elever som berättar om känslan av att hamna efter, att bli missförstådd, och hur viktigt det är med rätt stöd i rätt tid.

“Det är inte barnen som det är fel på – det är systemet som behöver förändras,” säger en rektor i inslaget.

Att så många barn går ut grundskolan med bristfälliga kunskaper på grund av läs- och skrivsvårigheter kommer att få allvarliga konsekvenser för samhället. Väldigt många kommer inte att kunna delta fullt ut i samhällslivet – varken i arbetslivet, demokratin eller det sociala livet.

📉 Kompetensnivån i samhället sjunker, vilket påverkar det moderna samhällets funktionalitet. När många människor inte kan ta till sig information eller uttrycka sig på ett korrekt och begripligt sätt, undergrävs både konkurrenskraften och välfärden.

👀 Vad gör vi för att dessa ungdomar inte ska tappa tron på sin egen förmåga? Hur bygger vi ett skolsystem där alla barn – oavsett svårigheter – får chansen att lyckas?

Det här är inte bara en skolfråga. Det är en samhällsfråga. Och det är dags att vi tar den på allvar.

En dag på vägarna – och en kväll i lugnets tecken

---

En dag på vägarna – och en kväll i lugnets tecken

Vi gick upp tidigt i morse för att packa det sista inför resan. Jag hade förberett en tonfiskröra och bakat en mjuk pepparkaka som fick följa med som färdkost. Några timmar in på vägen stannade vi vid en rastplats, slog oss ner med kaffetermosen och njöt av en riktigt god fika. Just den där lilla stunden – enkel men omsorgsfullt förberedd – satte tonen för hela dagen.

Det är något särskilt med att resa utan stress, utan tider att passa, utan ett exakt mål. Bara låta landskapet rulla förbi, stanna när man känner för det, låta vägen leda en. Idag har varit just en sådan dag – enkel, långsam och full av små ögonblick som fastnar.

Vi har färdats många mil, förbi fält i gult och grönt, genom tysta skogar och små samhällen där tiden verkar gå lite långsammare. Vägen krängde genom landskapet, och vi följde med, stilla, som i en rytm.

Första stoppet blev vid ett av de där tillfällena när magen säger ifrån och kaffet börjar kallna i termosen. En snabb tunnbrödrulle med tonfisk – inget märkvärdigt, men just där och då kändes det perfekt. Det var enkelt. Vi stod vid sidan av vägen, lutade oss mot bilen och bara njöt av att stå stilla en stund.

Senare tog vi en avstickare in i Sala. Det var inte planerat, men vi såg en skylt och bestämde oss för att köra in. Tur var väl det. Där, mitt i det lilla samhället, hittade vi en charmig restaurang som serverade hemlagat och hade en innergård som kändes som en oas. Det blev en lång lunch – god mat, mycket skratt och en känsla av att vara långt från allt som annars snurrar.

Men det bästa av allt väntade ändå vid dagens slut.

Vi kom fram till ett litet bed & breakfast i Västmanland – undangömt mellan träden, som om det låg där och väntade på oss. Ett gammalt hus med sneda golv och knarrande trappor, omgärdat av blommor och trädgårdsland. Det doftade lavendel och sommarkväll. Värdparet mötte oss med nybakade småkakor och ett leende: "Ta det bara lugnt – här finns ingen stress."

Nu sitter vi i trädgården. Kaffekoppen är varm mellan händerna, solen dalar långsamt bakom träden. Vi har packat upp, sparkat av oss skorna och sjunkit ner i varsin stol med filtar runt benen. Luften är mjuk. Det är så tyst att vi hör vinden i löven, fåglarna i träden, ett avlägset sus från en bil långt borta. Axlarna har sjunkit. Tiden har liksom stannat.

Det är så lätt att glömma hur viktigt det är med pauser. Att få byta miljö, låta tankarna vandra och kroppen vila. Ibland räcker det med några timmar i bilen, ett par oväntade stopp och en plats som får en att andas lite djupare.

Imorgon väntar nya vägar. Men ikväll stannar vi här. Och njuter av lugnet.

---

✨ Pirr i magen, resväska på glänt – och en liten dans i vattnet

✨ Pirr i magen, resväska på glänt – och en liten dans i vattnet

Imorgon bär det av!
Äntligen semester. Den där efterlängtade tiden då klockan får vila, livet får andas och vi får landa i nuet – eller springa rakt in i äventyr. Hos mig råder just nu en härlig mix av förväntan, glädjefnatt och ett uns organiserat kaos.

Låt mig ta dig med till min tisdagsmorgon. Eller… natt, snarare.

03:00 och klarvaken – så börjar äventyret

Det är fortfarande mörkt ute. Klockan har inte ens slagit tre, men här sitter jag – klarvaken, småskrattande åt mig själv, omgiven av klädhögar, laddsladdar, solkräm och sandaler jag aldrig använder hemma men absolut måste ha med mig.

Jag borde sova. Jag är ju ledig. Men kroppen är inte riktigt med på noterna. Istället bubblar den av resfeber, som ett barn dagen innan julafton. Ni vet den där känslan – när det är något kul på gång och hela kroppen liksom vet det, långt innan sinnet hunnit vakna.

Magin i att packa

Det är något med själva packningen som känns så symboliskt. Varje liten sak man lägger ner är en påminnelse om vad som väntar: sol, värme, vila, möten, skratt. Allt ska med – även det där lilla extra som kanske inte behövs, men som känns viktigt just nu.

Vattengympa med rytm och skratt

Som om dagen inte redan varit lång innan den ens börjat, så var det dags för något jag längtat efter: Hydrohex Beat – vattengympa på riktigt! Musik, rytm och rörelse i ett.

Att röra sig i det mjuka vattnet, känna hur kroppen långsamt vaknar och tankarna tystnar… det är balsam för själen.
Okej, jag erkänner – vissa rörelser gick lite fort, och ibland var det svårt att hänga med. Men vet du? Det gjorde ingenting. Jag skrattade åt mig själv, plaskade på, och kände hur både kropp och sinne blev lättare. Det är ju så träning också kan vara: glädjefylld, otillräcklig på bästa sätt, och full av liv.

På väg mot det som betyder mest

Efter dusch och ombyte väntar nästa höjdpunkt: bilresan för att hälsa på nära och kära. För visst är det just de stunderna som gör semestern så meningsfull?

En kopp kaffe tillsammans, långa samtal, varma kramar man längtat efter, det där fnisset som bara uppstår när man känner sig helt hemma. Det är små saker som påminner oss om vad som verkligen räknas.

Och nu – ett ögonblick i tystnad

Så här sitter jag nu, mitt i natten, med resväskan nästan stängd och hjärtat vidöppet. Det är bara jag, nattens tystnad och den där känslan i magen som viskar:
"Det här kommer bli fantastiskt."

En dag med tacksamhet, stillhet och förändring

Igår var en sådan där dag som liksom stannar kvar i kroppen – en dag som fyller hjärtat med tacksamhet. Jag blev bjuden på en tur till vackra Dalsland av en varm och omtänksam vän. Det kändes som precis vad jag behövde. Vi stannade till vid ett litet café mitt i det gröna, en plats där tiden verkade sakta ner. Kaffet smakade extra gott, kanske just för att allt runt omkring var så stilla.

När kvällen närmade sig åkte vi hemåt. Jag lagade middag i lugn och ro, och senare tog vi en kvällsfika på ett annat café. Det var för varmt i lägenheten – nästan bastuliknande – så vi gav oss ut på en liten sväng i närområdet. Bara för att få luft, för att känna oss levande i sommarkvällen.

Men under den lilla utflykten förändrades något inom mig. Vi körde förbi området där sommarstugan en gång låg – en plats jag alltid burit med mig som ett tryggt, vackert minne. Tidigare bodde jag i det området, och det har länge haft en särskild plats i mitt hjärta. Där fanns en gång en skog, en badplats, och ett lugn jag förknippade med barndom och vila. Nu är mycket borta. Skogen är nedhuggen, ersatt av stora, moderna hus. Istället för fågelkvitter och susande träd: byggmaterial, asfalt och tystnad av ett annat slag.

Det var oväntat tungt. Jag insåg hur starkt landskap kan bära våra minnen. Hur ett enda blickfång kan väcka så många känslor – både glädje och sorg. Det gjorde lite ont att se något som varit så levande inom mig förändras så mycket.

Samtidigt – Dalsland var fortfarande vackert. Och den värme jag fick uppleva i mötet med en vän lindrade känslan av förlust. För även om vissa platser förändras, finns det andra som förblir orörda inom oss. Vi bär dem med oss, precis som de var – bevarade i minnet, i känslan.

Vissa dagar lämnar spår. Igår var en sådan.