Fortfarande – efter 60 år – skäms individen för sina lässvårigheter
📚 En fjärdedel av landets 15-åringar har läs- och skrivsvårigheter.
1 av 4 ungdomar i Sverige kämpar alltså med något så grundläggande som att läsa och skriva – något som påverkar hela livet: självförtroendet, framtidsdrömmarna, möjligheten att klara skolan och att känna sig delaktig i samhället.
Det här är inget nytt. Det har gått över 60 år, och ändå är det samma visa som när jag själv var ung. Då som nu:
📌 Man kämpar i tysthet.
📌 Man skäms.
📌 Samhället trycker på, bedömer, förväntar sig – men erbjuder inte alltid det stöd som faktiskt behövs.
Det mest smärtsamma är att individen fortfarande bär hela bördan.
Fortfarande, efter alla dessa år, känner många att de först måste erkänna att de "har ett problem" – innan de får hjälp.
Men du är inte ensam.
Och du ska aldrig behöva skämmas för att du lär dig på ett annat sätt.
📍 Dyslexiförbundet erbjuder stöd, information och gemenskap för både barn, unga och vuxna med läs- och skrivsvårigheter.
De arbetar också aktivt för att påverka politiken och sprida kunskap om dyslexi och andra inlärningssvårigheter.
👉 Läs mer på www.dyslexiforbundet.se
Ett samhällsproblem – inte ett personligt misslyckande
Bland de som engagerar sig i frågan finns Prins Carl Philips och Prinsessan Sofias stiftelse, som länge arbetat för att öka förståelsen och minska stigmat kring dyslexi. Stiftelsen lyfter fram vikten av tidiga insatser, bättre kunskap i skolan, och att se styrkorna hos barn med diagnos – inte bara svårigheterna.
🎙️ I ett aktuellt inslag från Sveriges Radio P4 hörs röster från både experter och elever som beskriver känslan av att hamna efter, att bli missförstådd och hur avgörande det är att få rätt stöd i rätt tid.
“Det är inte barnen som det är fel på – det är systemet som behöver förändras,” säger en rektor i inslaget.
📉 När så många barn lämnar skolan med bristfälliga kunskaper på grund av läs- och skrivsvårigheter får det konsekvenser. Många kommer inte kunna delta i samhället på samma villkor.
Kompetensnivån sjunker, vilket påverkar det moderna samhällets funktionalitet, vår konkurrenskraft och vår välfärd.
Och sedan då? Hur tar man sig in i arbetslivet?
Hur går man vidare från skolan till arbetslivet, när varje ansökan kräver en välformulerad text, varje yrkesroll en digital kommunikation, varje arbetsplats ett språk som inte alla behärskar fullt ut?
🛑 Många väljer bort utbildningar.
🛑 Vissa undviker arbetsintervjuer.
🛑 En del slutar tro på sig själva helt.
Trots att de kanske är kreativa, drivna, sociala och fulla av potential – så filtreras de bort i ett system som fortfarande kräver rättstavning före förmåga, läsförståelse före livserfarenhet.
👥 En uppmaning till politiker och arbetsgivare:
📢 Till politiker: Se till att skolorna har resurser, specialpedagoger och verktyg för tidiga insatser. Sluta vänta – börja agera. Gör läs- och skrivförmåga till en del av skolans jämlikhetsuppdrag.
📢 Till arbetsgivare: Tänk om. Tänk nytt. En person med läs- och skrivsvårigheter är inte mindre kapabel – men behöver andra vägar in. Anpassa rekryteringen, ge plats för fler sätt att kommunicera kompetens.
🗣️ Det är dags att prata om det högt – inte för att peka finger, utan för att säga:
vi kan bättre. Vi måste bättre.
💬 Vi måste bygga ett samhälle där läs- och skrivsvårigheter inte innebär ett utanförskap – vare sig i skolan eller i arbetslivet.
📱 Mindre mobil. Mer papper, penna och böcker.
Skärmtiden spelar roll – det gör den.
Vi vet att barn behöver läsa mer än korta texter på en mobil. Och visst – många av oss vuxna sitter också och skrollar. Men det handlar inte bara om att lägga bort mobilen. Det handlar om att skapa plats för läsning, lärande och förståelse – hemma, i skolan och på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar