Veckan som gick: Trötthet, tacksamhet och små stunder av lugn

 

Veckan som gick: Trötthet, tacksamhet och små stunder av lugn

Den här veckan har varit som en långsam berg- och dalbana – inte på ett dramatiskt sätt, men mer som en segdragen känsla av trötthet som suttit i kroppen från måndag till fredag. Jag har känt mig ovanligt tung i stegen, både fysiskt och mentalt. Kanske är det den här tiden på året, när vintern fortfarande viskar i vinden och ljuset kämpar sig tillbaka, som tär lite extra på orken.

Samtidigt har det funnits glimtar av något fint. En kopp kaffe med kollegor i personalrummet där vi skrattade åt något tokigt som hände i klassrummet. Ett sms från en vän som bara ville säga hej. En varm filt och ett avsnitt av något lättsamt på kvällen. De där små sakerna som inte syns utifrån, men som betyder så mycket inombords.

Men veckan har också väckt tankar om rättvisa och tillgänglighet. Jag kämpade mig hem en dag och blev påmind om hur viktigt det är att alla – oavsett funktionsnedsättning – ska kunna känna sig trygga i kollektivtrafiken. Att Västtrafik inte har informatörer eller tydlig skyltning utanför tågen gör det extra svårt för oss som behöver stöd eller anpassning. Det är inte okej. Tillgänglighet ska inte vara ett tillval – det är en rättighet.

Jag påminner mig själv om att det är okej att vara trött. Att inte alltid orka allt. Och att det faktiskt också är en styrka – att stanna upp och känna efter. För mitt i allt det vardagliga finns också en sorts tacksamhet. För jobbet. För värmen i hemmet. För de där små pauserna som blir till andrum.

Nu ska jag åka upp och träffa en vän. Vi ska ha en lugn lördag tillsammans – bara vara, prata, kanske dricka lite te och hämta andan i varandras sällskap.

Nu väntar en ny vecka. Kanske med mer energi. Kanske inte. Men jag tar med mig det jag behöver: tålamod, acceptans och lite mer sömn.

Sista fredagen – och tankar inför sommaren

 

Sista fredagen för ungdomarna

Idag är det sista fredagen för terminen då ungdomarna går till skolan – om bara 11 dagar väntar ett rejält och välförtjänt sommarlov! Det märks att sommaren är i luften nu. Själv har jag jobbat klart för dagen och passar på att göra några ärenden innan kvällen tar vid.

Men det jag ser mest fram emot är att träffa min vän. Vi ska ha en riktigt mysig stund tillsammans – fika gott, prata ikapp och bara vara. Sånt som verkligen gör en fredagskväll lite extra varm och fin.

Vår vänskap började faktiskt med att hen var med och anställde mig. Det utvecklades till en fin relation – från kollegor till goda vänner. Det är något alldeles särskilt med att ha någon man kan dela både vardag och små stunder med. En riktig vän betyder mycket.

"Vänskap handlar inte om hur ofta man ses, utan om att känna sig hemma när man gör det."

Efter det behöver jag också ta tag i lite måsten – komma ikapp med att packa upp från förra helgen. Det har liksom hängt över mig hela veckan. Jag behöver också köra en tvättmaskin och ta tag i lite saker som rör företaget. Det är inte det roligaste, men det känns alltid bättre efteråt när man har bockat av det.

Men imorgon ser jag verkligen fram emot något helt annat. Då ska jag åka upp till en annan vän och bara ta det lugnt. Inga måsten, inga krav – bara mys, skratt och närvaro. Så värdefullt med sådana dagar när man kan vara sig själv och bara njuta av stunden.

Och om ni undrar hur det har gått med TikTok – över 17,1 tusen visningar! Helt otroligt roligt!
Jag har också varit i kontakt med Antidiskrimineringsbyrån och funderar på att ta ärendet vidare till Västtrafik. Vi får se vad som händer – jag håller er uppdaterade.

Hoppas du också får en lugn och skön kväll, hur du än väljer att tillbringa den!

---

💭 Veckans eftertanke

Den här veckan har verkligen gått i ett – jobb, vardagsmåsten och planering inför sommaren.
Men mitt i allt är det ändå de små stunderna som gör störst avtryck:
ett leende, en fika med en vän, känslan av att bli förstådd.
Jag försöker påminna mig själv om att det är okej att inte hinna allt –
ibland räcker det att bara vara, andas och uppskatta det lilla.

Ikväll är det dags igen – dags att hålla reda på allt!

En dag med full fart – och ett viktigt kvällsmöte

Vissa dagar kräver lite extra fokus. När det är många bollar i luften gäller det att hålla i tråden – både på jobbet och efteråt. I dag har varit just en sådan dag, där jag jonglerat pappersarbete, filmprojekt och förberedelser inför kvällens möte med Funktionsrättsrådet. Här kommer en inblick i hur det sett ut – och varför kvällens samtal känns så betydelsefullt.

I dag är en sådan där dag när huvudet nästan snurrar av allt som måste kommas ihåg. På jobbet har det varit friluftsdag med orientering. Eleverna har sprungit runt i skog och mark – men själv har jag inte varit ute i skogen. Jag har istället ägnat dagen åt pappersarbete och ett filmprojekt.

Sedan var det dags för ännu mer administration. Jag fick fixa underlag inför kvällens möte med Funktionsrättsrådet – för i kväll väntar nästa viktiga uppdrag.

Det känns både viktigt och lite nervöst. Vi ska prata om upphandlingar och LOU – lagen om offentlig upphandling – och hur man egentligen säkerställer att allt blir rätt och rättvist, särskilt för oss som behöver stöd och anpassningar i vardagen.

En fråga som ligger mig extra varmt om hjärtat är LSS-boenden. Just nu planeras nya gruppboenden, och det är privata aktörer som ska driva dem. Det finns mycket att ta tag i och många frågor att ställa. Tyvärr kom inte mina frågor med den här gången heller – och det känns förstås lite tråkigt.

Alla skrivningar vi har gjort i lokalföreningen verkar inte få gehör. Vi ser att våra frågor ibland vägs ner eller att tjänstepersoner inte svarar alls.

Men det finns en tydlig plan för kvällen, och det känns skönt. Vi kommer också att få information från Antidiskrimineringsbyrån – något jag verkligen ser fram emot. För ibland är det just där, i detaljerna och uppföljningen, som saker riskerar att glida mellan stolarna.

Vi behöver bli ännu bättre på att följa upp vad som faktiskt fungerar – och inte bara prata om det på pappret.

Jag tar med mig mina egna erfarenheter in i samtalet. Jag vet hur det känns när det som fungerar i teorin inte alltid fungerar i praktiken. Det är där vi måste vara tydliga, envisa – och ibland gärna lite besvärliga om det behövs.

Önska mig lycka till i kväll!
Det lär bli många frågor, mycket att lyssna på – och förhoppningsvis också något som gör verklig skillnad!

En dag med full fart – och ett viktigt kvällsmöte

Vissa dagar kräver lite extra fokus. När det är många bollar i luften gäller det att hålla i tråden – både på jobbet och efteråt. I dag har varit just en sådan dag, där jag jonglerat pappersarbete, 

Att lyssna är också att läsa – en personlig berättelse

---

Att läsa med öronen – min väg in i berättelsernas värld

För mig med dyslexi är lyssnandet inte en genväg – det är en livsviktig väg till förståelse, fantasi och gemenskap.

Jag har alltid haft lättare att ta till mig berättelser genom att lyssna. För mig som har dyslexi handlar det inte bara om bekvämlighet – det handlar om att orka. Att läsa med ögonen kräver ofta så mycket energi att jag tappar bort innehållet innan jag ens hunnit halvvägs. Men när jag lyssnar, då öppnas en ny värld. En värld där berättelser blir tillgängliga på riktigt.

Att lyssna kräver också sin koncentration. Det går inte att bara luta sig tillbaka och tro att allt ska sjunka in automatiskt. Om rösten är monoton eller om tempot är svårt att följa, då tappar jag snabbt fokus. Men en bra inläsare, med inlevelse och närvaro, kan göra hela skillnaden. Det blir nästan som att någon berättar direkt för mig – som en vän vid min sida.

Många blandar ihop begreppen ljudbok och talbok, men det är faktiskt två helt olika saker. Ljudböcker är oftast professionellt inlästa av skådespelare eller berättare, och det märks – där finns dramatik, känsla och ofta även bakgrundsljud. Talböcker däremot är mer avskalade. De görs för oss som har läsnedsättningar, och det hörs att de är mer neutrala, ibland till och med inlästa av datorröster. Det fungerar, men ibland saknar jag känslan.

Jag minns att jag läste någonstans att en forskare, Cecilia Björkén-Nyberg, har lyft just detta: att talböcker borde få mer liv. Jag håller med. För mig gör tonfall och tempo hela skillnaden mellan att fastna och att släppa taget.

Ett minne jag ofta återvänder till är när jag först kom i kontakt med talböcker. Det var över trettio år sedan. Jag var på biblioteket och träffade Lisbet – en kvinna som verkligen såg mig. Hon arbetade med tillgänglig litteratur och fick mig att våga prova att lyssna. Hon satte en kassett i handen på mig: Stad i världen av Per Anders Fogelström. Jag blev helt uppslukad. Efter jobbet plöjde jag igenom hela bokserien. För första gången kunde jag ta till mig en hel berättelse från början till slut – utan att kämpa mig igenom varje mening. Det var stort.

Jag har ibland hört folk säga att det är "lättare" att lyssna än att läsa. Som om det vore fusk. Men för mig, och många andra med dyslexi, är lyssnandet inte en genväg – det är en väg in. En dörr till kunskap, fantasi och gemenskap. Och nej, vi slutar inte träna läsning bara för att vi lyssnar. Vi behöver båda. Men utan tillgång till talböcker och ljudböcker hade jag aldrig hängt med i samhället, aldrig upplevt så många böcker, aldrig utvecklats på det sätt jag gjort.

Jag önskar att fler såg öronläsning som lika mycket värd som ögonläsning. Alla sätt att ta till sig berättelser borde räknas. För det handlar inte om hur vi läser – utan att vi läser. Att vi får möjlighet att förstå, känna och vara med. Att lyssna är också att läsa. Och ibland är det just den rösten som bär berättelsen som gör att vi vågar drömma lite till.

Över 13000 visningar – och jag som nästan inte vågade posta

 Vakna till fågelkvitter och en ny dag

Vaknar till ljudet av fågelkvitter. Det är något särskilt med sådana morgnar – när allt är stilla och man bara får vara i nuet. Jag kliver upp, sätter på kaffe och låter dagen börja i lugn och ro. En stund för mig själv, för att samla tankarna. Jag undrar vad den här dagen kommer att bjuda på?

Men så fick jag en riktig överraskning. Jag gick in på TikTok – och där var den. En av mina videor hade fått över 13 000 visningar i helgen! Jag blev helt paff. Det känns nästan overkligt att så många människor har sett något jag lagt upp.

Det var en video jag la ut i frustration över en förändring i kollektivtrafiken. En förändring som påverkade mig – och många andra – ganska mycket. Jag kände mig upprörd, rädd och ganska övergiven. Det var som om något inom mig sa: ”Visa hur det känns när det inte längre fungerar, när man blir lämnad att klara sig själv.” Så jag gjorde det. Jag filmade, pratade rakt in i kameran – ärligt, utan filter.

Och det var som om något hände. Som om verkligheten jag visade berörde fler än jag trodde. Kanske är det just det vi behöver ibland – att någon sätter ord på det vi själva känner. När vi vågar visa det svåra, kan det skapa förändring – både inom oss och i det som omger oss.

Nu sitter jag här, fortfarande överraskad över gensvaret. Men också hoppfull. För kanske kan min röst, precis som den är, få någon att känna sig mindre ensam. Och det ger mig kraft att fortsätta.

---

---

En röst för barn med dyslexi – till minne av Marianne Bernadotte af Wisborg (1924–2025)

Den 16 maj 2025 somnade Grevinnan Marianne Bernadotte af Wisborg in, 100 år gammal. Med hennes bortgång förlorar Sverige inte bara en kulturbärare och kunglig personlighet – utan också en stark och tidig röst för barn som kämpade med att läsa och skriva.

Redan på 1960-talet uppmärksammade Marianne Bernadotte att många barn föll mellan stolarna i skolan. Hon reagerade särskilt starkt på hur barn med dyslexi blev missförstådda, ifrågasatta och ofta lämnades utan rätt stöd. På den tiden pratade man knappt om dyslexi – det fanns lite kunskap, få diagnoser och många fördomar.

Men Marianne gav sig inte. Hon började engagera sig i frågan både personligen och offentligt. Hon pratade med forskare, besökte skolor och samlade kunskap. Hon använde sin ställning för att lyfta frågan i olika sammanhang – långt innan det blev en "vanlig" del av samhällsdebatten.

På 1980-talet grundade hon Marianne Bernadotte Foundation, som än idag delar ut stipendier till forskning om barns syn, dyslexi och andra inlärningssvårigheter. Tack vare henne har många projekt fått stöd – och många barn har fått en chans att lyckas i skolan på sina egna villkor.

För mig – och för många andra som lever med dyslexi – betyder hennes arbete mycket. Hon såg det andra inte såg. Hon trodde på barn som andra hade gett upp. Och hon kämpade för rätten att utvecklas, på sitt eget sätt.

Nu har hon fått vila. Men hennes arv lever kvar – i varje barn som får hjälp, i varje lärare som förstår, och i varje förälder som vågar stå upp för sitt barns rätt till stöd.

Tack, Marianne. Du gjorde skillnad.

---

När kollektivtrafiken inte är för alla" – vi

 

---

När allt plötsligt förändras

Det har varit en stor utmaning. Tiden har inte riktigt räckt till, och att ta sig fram med olika kommunikationer har varit som ett pussel där bitarna inte alltid passar. Man planerar – och så ändras allt i sista stund.

Plötsligt står jag där. På plats. Men vet inte hur jag ska ta mig hem.
Känslan av att tappa kontrollen kommer smygande, som om marken under fötterna förskjuts lite. Det handlar inte bara om att ta sig från punkt A till B – det handlar om trygghet, om att veta vad som väntar.

Att inte kunna lita på tider, hållplatser eller byten skapar stress, särskilt när man redan är trött eller har mycket i huvudet. Och när man har svårt att snabbt läsa skyltar eller tolka information blir det ännu svårare. Jag vill gärna klara mig själv, men ibland önskar jag bara att någon kunde säga:
"Här är vägen hem – det ordnar sig."

Att leva med en funktionsnedsättning gör det tydligt hur sårbart det blir att resa till okända platser. För mig är det inte alltid själva resan som är problemet, utan förändringarna. När bussen plötsligt inte går som den ska. När tåget blir inställt. När informationen ändras utan att man får veta. Då blir det svårt. Då skaver det i både kroppen och hjärnan.

Förändringar kan vara bra ibland – men inte när de kommer utan förvarning, utan alternativ.
Det är i de stunderna jag påminns om hur viktigt det är med tydlig information, fungerande system och framför allt: förståelse från omgivningen.

Jag tar mig hem. Till slut.
Men känslan sitter kvar. Den där oron. Rädslan för att det ska bli likadant nästa gång. Och samtidigt – en liten stolthet. För jag klarade det ändå.
Även om det blev svårt.

---

Att vakna upp på en främmande plats

Det är något speciellt med att vakna i ett främmande rum. Väggarna ser annorlunda ut, ljuden är nya, och sängen känns inte riktigt som hemma. Den första känslan som kommer är ofta ensamhet – en slags stilla tomhet som kryper in innan man riktigt hunnit vakna.

Men ibland räcker det med en god frukost för att skingra det där tomma. Doften av nybryggt kaffe, varmt nybakat bröd och en skål med färsk frukt gör att man långsamt börjar hitta tillbaka till sig själv igen. Frukosten blev en varm och trygg start på dagen.

Sen var det dags för föreläsning med Helena Jackson. Hon pratade om hur vi alla lär oss på olika sätt och hur viktigt det är att hitta egna knep och vägar för att ta till sig kunskap. Det var extra intressant eftersom det kopplades till föräldrautbildning – något som många verkligen kan ha nytta av.

Att gå en föräldrautbildning handlar inte bara om att få råd och tips. Det är också ett sätt att träffa andra föräldrar som befinner sig i liknande livssituationer. Man inser att man inte är ensam, att det finns ett gemensamt språk i vardagens utmaningar. Det skapar gemenskap.

Och för barnen är det lika viktigt. De får leka, möta nya vänner, känna trygghet och utvecklas tillsammans. Det blev en dag som började i ensamhet – men som slutade i känslan av samhörighet. En sån där dag som värmer inombords.

Men sen kom verkligheten ikapp igen.

Västtrafik hade inställda tåg i Göteborg, och jag blev stående utan någon att fråga. Inga tydliga skyltar, ingen personal ute som kunde visa vägen. Jag sprang omkring, trött och frustrerad, och letade efter rätt spårvagn. Allt kändes bara rörigt. Till slut tog jag armkrok med en vänlig själ för att orka vidare. Men i Gamlestaden blev det ännu rörigare.

Jag hamnade fel – igen. Fick åka en kort sträcka och sedan vänta på nästa tåg. Orsaken? Västtrafik hade inte skyltat ordentligt. Det fanns ingen hjälp att få på plats. Som tur var kunde jag använda mobilen, och tack vare en hjälpsam person lyckades jag till slut hitta rätt. Men det tog på krafterna.

Ibland blir kontrasterna så tydliga. Från värmen i ett rum där man blir sedd och förstådd – till en kall perrong där man känner sig helt ensam, både fysiskt och känslomässigt.

Men jag klarade det. Och kanske är det just i dessa kontraster som man blir lite starkare, även om det inte alltid känns så i stunden.

Från ensamhet i ett främmande rum till gemenskap – och sedan vilse bland spårvagnar och inställda tåg. Vilken dag det blev. 💭

här kommer lite bild från lägergård