Veckan som gick: Trötthet, tacksamhet och små stunder av lugn
Den här veckan har varit som en långsam berg- och dalbana – inte på ett dramatiskt sätt, men mer som en segdragen känsla av trötthet som suttit i kroppen från måndag till fredag. Jag har känt mig ovanligt tung i stegen, både fysiskt och mentalt. Kanske är det den här tiden på året, när vintern fortfarande viskar i vinden och ljuset kämpar sig tillbaka, som tär lite extra på orken.
Samtidigt har det funnits glimtar av något fint. En kopp kaffe med kollegor i personalrummet där vi skrattade åt något tokigt som hände i klassrummet. Ett sms från en vän som bara ville säga hej. En varm filt och ett avsnitt av något lättsamt på kvällen. De där små sakerna som inte syns utifrån, men som betyder så mycket inombords.
Men veckan har också väckt tankar om rättvisa och tillgänglighet. Jag kämpade mig hem en dag och blev påmind om hur viktigt det är att alla – oavsett funktionsnedsättning – ska kunna känna sig trygga i kollektivtrafiken. Att Västtrafik inte har informatörer eller tydlig skyltning utanför tågen gör det extra svårt för oss som behöver stöd eller anpassning. Det är inte okej. Tillgänglighet ska inte vara ett tillval – det är en rättighet.
Jag påminner mig själv om att det är okej att vara trött. Att inte alltid orka allt. Och att det faktiskt också är en styrka – att stanna upp och känna efter. För mitt i allt det vardagliga finns också en sorts tacksamhet. För jobbet. För värmen i hemmet. För de där små pauserna som blir till andrum.
Nu ska jag åka upp och träffa en vän. Vi ska ha en lugn lördag tillsammans – bara vara, prata, kanske dricka lite te och hämta andan i varandras sällskap.
Nu väntar en ny vecka. Kanske med mer energi. Kanske inte. Men jag tar med mig det jag behöver: tålamod, acceptans och lite mer sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar