När allt plötsligt förändras
Det har varit en stor utmaning. Tiden har inte riktigt räckt till, och att ta sig fram med olika kommunikationer har varit som ett pussel där bitarna inte alltid passar. Man planerar – och så ändras allt i sista stund.
Plötsligt står jag där. På plats. Men vet inte hur jag ska ta mig hem.
Känslan av att tappa kontrollen kommer smygande, som om marken under fötterna förskjuts lite. Det handlar inte bara om att ta sig från punkt A till B – det handlar om trygghet, om att veta vad som väntar.
Att inte kunna lita på tider, hållplatser eller byten skapar stress, särskilt när man redan är trött eller har mycket i huvudet. Och när man har svårt att snabbt läsa skyltar eller tolka information blir det ännu svårare. Jag vill gärna klara mig själv, men ibland önskar jag bara att någon kunde säga:
"Här är vägen hem – det ordnar sig."
Att leva med en funktionsnedsättning gör det tydligt hur sårbart det blir att resa till okända platser. För mig är det inte alltid själva resan som är problemet, utan förändringarna. När bussen plötsligt inte går som den ska. När tåget blir inställt. När informationen ändras utan att man får veta. Då blir det svårt. Då skaver det i både kroppen och hjärnan.
Förändringar kan vara bra ibland – men inte när de kommer utan förvarning, utan alternativ.
Det är i de stunderna jag påminns om hur viktigt det är med tydlig information, fungerande system och framför allt: förståelse från omgivningen.
Jag tar mig hem. Till slut.
Men känslan sitter kvar. Den där oron. Rädslan för att det ska bli likadant nästa gång. Och samtidigt – en liten stolthet. För jag klarade det ändå.
Även om det blev svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar