Mitt i veckan kom det ikapp

📅 Onsdag 9 april 2025

Det är mitt i veckan och kroppen säger ifrån. Jag mår inte riktigt bra. Allting har gått i ett, och nu känns det som om allt kommer på en gång.

Men mitt i det tunga händer ändå något som lättar lite – jag får hjälp med deklarationen. Och det gör stor skillnad. Det är så mycket värt att inte behöva sitta ensam med allt. Bara att någon annan tar sig tid att hjälpa till gör att det känns lite lättare att andas.

Jag finns nu också på TikTok! "Gamla tanten" tar steget in i en ny social värld – för att synas mer, för att göra det osynliga mer synligt. Det handlar om möjligheten, om dyslexi, om vårt lokala arbete i Dyslexiförbundet.

Ibland räcker det med en liten sak för att man ska orka en bit till. 💙

En vanlig tisdag med ovanliga inslag

 

---

När stressen slår till – och varför det ändå blev en fin dag

Ibland blir jag så stressad. Som när någon försöker lura mig att logga in med BankID och komma åt min dator. Då slängde jag bara på telefonen – jag blev så irriterad! Det känns som att bedragare tror att bara för att man kommit upp lite i ålder, så är det lätt att lura oss. Men nej, inte mig!

Anledningen till att jag var så stressad från början var ändå rätt rolig. Jag hade fått ett uppdrag att vara med och filma ett musikuppträdande som några ungdomar skulle ha. Det var verkligen ett härligt gäng, och hela konserten blev så fin. Jag filmade alltihop och kände mig både glad och stolt efteråt.

För mig är det viktigt att planera dagen i förväg, särskilt när det händer mycket. Då blir det lättare att hantera stressen – och att hinna njuta av det roliga också.

Nu är det tisdag, och jag känner mig trött och lite seg. Men jag kom ändå upp – jag hann nämligen inte fixa lunchlåda igår kväll, så jag stod och kokade spaghetti redan klockan fem i morse! Det blev en annorlunda dag. Jag fick dessutom göra något lite ovanligt: hjälpa till att få tillbaka några instrument till jobbet.

Det är så roligt att se hur ungdomar vågar stå på scen och visa vad de kan. Så mycket mod och energi – det ger mig också kraft.

På eftermiddagen försöker jag planera in lite hushållssysslor. I morgon måste jag ta tag i disken som samlats – den där högen som bara växer när tiden inte räcker till.

Känner ni också av att vi ställt om till sommartid? Jag tycker det är mycket segare att ta sig upp på morgonen nu. Kroppen hänger inte riktigt med… men det går ändå – steg för steg.

Ett medlemskap som gör skillnad

 

Ny vecka, ny start

Klockan ringde tidigt. För tidigt. Jag snoozade nog fler gånger än jag ville erkänna. Tankarna snurrade – allt från att jag är singel till att gröten inte hann rinna klart innan jag redan skulle vara på väg. En seg morgon, där kroppen kändes som en trög råttmaskin som knappt orkade ta sig upp. Men till sist reste jag mig.

Kroppen vaknade långsamt till liv. Jag fick fart, hoppade in i duschen och försökte ruska av mig tröttheten. Det är sådana här mornar jag inte riktigt gillar – när allt känns upp och ned, som om dagen startar i motvind.

När jag väl kom till jobbet blev det en stor balja kaffe som kickade igång mig. Kollegorna var lika trötta de flesta av dem – vi är nog många som har måndagar som tröga startsträckor.

Tur i oturen att en vän gav mig en matlåda igår. Det gjorde att jag slapp stå vid spisen på kvällen, och det tackar jag verkligen för idag. En omtanke i en plastlåda – men den värmde mer än vad folk kanske tror. Så enkelt, men så betydelsefullt.

Nu är kaffet uppdrucket, väskan packad och jag försöker ta tag i veckan. En dag i taget. Det får räcka så.

Och just det – innan jag glömmer! Jag har börjat lägga upp några grejer på TikTok. Det är fortfarande nytt och klurigt, men roligt! Jag testar att göra lite enkel reklam för vår lokalförening också. Tanken är att fler kanske får upp ögonen för vad vi gör – och att vi kan bli fler.

Du behöver inte vara aktiv, inte gå på allt eller hjälpa till varje gång. Bara att bli medlem gör skillnad. Stödet räknas, och det kostar inte mycket.

Som medlem får du tillgång till:

o   Råd och stöd

o   Informationsspridning

o   Påverkansarbete

o   Utbildningar och föreläsningar

o   Medlemsaktiviteter

o   Tidningen Läs&Skriv

o   Och såklart – gemenskap både digitalt och i verkligheten

Vi finns också i sociala medier – så kom gärna in, följ, gilla, dela eller bara kika förbi.

 Tillsammans gör vi skillnad, en liten bit i taget. 💙

bli medlem här: https://dyslexi.org/bli-medlem/

Currykärlek, vin och vardagsflykt

Vart tog helgen vägen?

Igår hade vi det riktigt mysigt. Jag lagade en kycklinggryta med curry – det är min älsklingsrätt – och vi tog oss ett glas vin. Vi satt länge och snurrade samtal, skrattade och pratade om allt möjligt. Såna kvällar betyder mycket.

I morse fick vi gå upp tillsammans och äta en härlig frukost. Det är något speciellt med att dela morgonen med någon man tycker om. En lugn stund innan dagen drar igång.

Nu ska jag plocka ihop mig, åka hem till mina små djur och försöka fixa lite matlådor inför veckan. Det är så skönt när allt är klart – fem matlådor och jag känner mig som en riktig planeringsstjärna (eller försöker i alla fall).

Nu är helgen snart förbi, och imorgon är det vardag igen. Jobb och allt det där som måste göras, även om det inte alltid känns så roligt. Men jag försöker bära med mig känslan från helgen – hur trevligt vi hade det, och hur viktigt det är att stanna upp och bara vara ibland.

Var är engagemanget i Dyslexiförbundet?

 Var är engagemanget i Dyslexiförbundet?

Vaknar upp den här morgonen med en känsla jag burit på ett tag. En oro. En frustration. Jag har varit medlem i Dyslexiförbundet i många år – och jag vet hur viktigt det är att vi finns, att vi syns och hörs. Men för att det ska fungera, behövs vi alla.

Jag undrar varför det är så svårt att få fler att engagera sig? Jag hör ofta att folk är trötta, att helgerna går åt till återhämtning, att man inte orkar eller har tid. Och visst, det är tufft ibland – särskilt när man själv har dyslexi och kanske redan får kämpa med orken. Men just därför är det så viktigt att vi står upp för varandra. Att vi hjälps åt.

Det handlar inte om att du ska göra allt. Det räcker med en liten insats – komma på ett möte, dela en idé, hjälpa till med ett evenemang eller bara visa att du bryr dig. För utan engagemang händer ingenting. Förbundet lever genom oss medlemmar.

Jag skriver inte det här för att kritisera, utan för att jag bryr mig. Jag har sett hur mycket förbundet kan betyda. Hur min gemenskap kan lyfta, hur kunskap kan förändra, hur vår röst kan göra skillnad i samhället. Men vi behöver bli fler som kliver fram, som visar att vi står enade.

Så snälla – om du är medlem men inte aktiv, fundera på om du kan ge lite av din tid. Och om du ännu inte är medlem – bli det. Tillsammans kan vi skapa förändring. Men bara om vi är tillsammans.

Lördag morgon med gröt, kaffe och Zoom

 Lördag morgon med gröt, kaffe och Zoom

---

En lördagsmorgon med både motstånd och mening

Det är lördag morgon, och jag hatar när klockan ringer alldeles för tidigt – särskilt när det är helg. Kroppen vill bara ligga kvar under täcket, gömma sig från världen och snooza bort verkligheten. Men inte idag. Idag väntar ett digitalt möte på Zoom, och jag måste vara med.

Med tunga steg tar jag mig ut i köket. Kaffekokaren får göra sitt, och havregrynen hälls i kastrullen. Det blir havregrynsgröt till frukost – inget festligt, men i alla fall något varmt i magen. Kaffet doftar tröstande, och jag andas in djupt. Trots allt är det ändå lite mysigt.

Jag hinner knappt äta upp innan det är dags att koppla upp mig. Klickar in på mötet med grus kvar i ögonen. Kameran är på, ljudet fungerar. Jag nickar med till det som sägs och försöker se pigg ut – även om hela kroppen skriker efter mer sömn.

Det är något sorgligt i att behöva sitta så här en lördag. Helgen, som kunde ha börjat stillsamt och mjukt, startar istället med krav och plikter. Jag är med – men ändå inte riktigt där. Tiden för vila får alltför ofta stå tillbaka för sådant som “måste göras”. Det känns i kroppen.

Men så händer något. Under mötet växer en känsla av meningsfullhet fram. Det är faktiskt kul att vara en del av något större. Vi har haft distriktsutbildning med våra län och förbundsstyrelsen. Vi har diskuterat, bollat idéer och förberett oss inför höstens kongress. Vi har pratat om verksamhetsplanen, om vad vi vill besluta om och förändra. Det känns stort. Viktigt.

Att driva dyslexifrågor är inget man gör med vänsterhanden – det är både tufft och krävande. Men det är också givande. Vi har fantastiska samarbetspartners, och tillsammans kämpar vi för utveckling och rättigheter. Det ger energi, även om det ibland är svårt att hinna andas.

Efter mötet känner jag mig både trött och påfylld. Nu tar jag bussen till min pojkvän för att vila upp mig lite. Tyvärr verkar det inte finnas någon hänsyn på bussen – ungdomar spelar musik rakt ut, utan hörlurar. Det är som om de glömt att vi andra också är där. Men jag försöker stänga ute oljudet. Ser fram emot en mysig kväll.

Efter en intensiv dag känns det fint att bara få vara – och att känna att jag ändå gjorde något som betyder något. Och nu väntar något riktigt härligt: god mat, gött vin och värmen av att bara få slappna av tillsammans. Det är precis vad jag behöver.

---

Äntligen fredag – men inte ledig

Fredag igen. Många pustar ut, ser fram emot sovmorgon, kanske en film i soffan eller något gott på bordet. Men inte jag – inte den här gången. För mig blir det ingen ledighet den här helgen heller. Jag är föreningsaktiv, och det betyder att helgen är fullbokad med möten, planering, och kanske lite fixande och donande bakom kulisserna.

Det kan låta slitsamt – och ja, ibland önskar jag bara att få dra täcket över huvudet och ignorera klockan – men samtidigt ger det så mycket. Att få vara en del av något större, träffa människor, skratta tillsammans och känna att man gör något som betyder något. Det är värt det.

Och mitt i allt det där, fastnar en låt i huvudet. Du vet, en sån där TikTok-dänga som man först bara skakar på huvudet åt – men sen, plötsligt, går och nynnar på hela dagen.

"Ska vi till Biltema…?"
 Ja, det är den. Den rullar på repeat i skallen som om någon glömt att stänga av radion där inne. Det är något med hur den sägs, hur rösten nästan trallar fram orden. Och jag vet inte ens varför jag gillar den – men den sitter där nu. Kanske för att den fångar en känsla av spontanitet och vardagsbus.

Så medan jag förbereder mig för helgen – kanske med en kaffe i handen och checklistan framför mig – så sjunger jag tyst för mig själv:
 "Ska vi till Biltema..."

Och vet du vad? Det känns nästan som en liten stunds ledighet, mitt i allt det andra.

Torsdagstankar – våren känns, men kroppen säger ifrån

Nu börjar jag verkligen känna våren. Ljuset letar sig in tidigare på morgonen, fåglarna kvittrar så där uppmuntrande, och det ligger en doft av något nytt i luften. Det borde ge energi – och på ett sätt gör det det – men samtidigt reagerar kroppen direkt. Två gånger den här veckan har jag behövt ta min astmamedicin akut. Det kommer så plötsligt. Ett tryck över bröstet, svårt att andas… och rädslan smyger sig på. Jag blir så rädd att bli sjuk på riktigt. Det känns som att kroppen vill bromsa mig när jag själv försöker växla upp.

Idag har det varit fullt upp: jobbmöte, Teams, och så det där eviga med deklarationen. Bara ordet "deklaration" får mig att känna mig trött. Det är som om hjärnan blir överfull av allt man måste ha koll på – siffror, datum, blanketter… Det känns som ett enda kaos när det blir för mycket att tänka på samtidigt.

Men jag försöker hålla humöret uppe. Det är bara två arbetsdagar kvar tills helgen, och det känns ändå skönt att ha det som ett litet ljus i tunneln. Jag längtar efter att få andas ut lite, kanske bara sitta med en kopp te och inte behöva tänka alls.

Imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig till tandläkaren. Det känns som att varje gång jag försöker, så är det något som kör ihop sig. Antingen blir jag sjuk, eller så händer det något annat. Men jag ger inte upp – en sak i taget, som jag brukar säga. Det får bli morgondagens mission.