Så kan det vara ibland

Ibland vill man något, men det blir inte riktigt som man tänkt – så kan det vara. Men det var ändå en mysig morgon idag. Härligt att äta frukost tillsammans i lugn och ro, bara sitta ner en stund innan dagen drar igång på riktigt. Det är de där små stunderna som gör skillnad – en kopp kaffe, lite tystnad, någon att dela det med.

Vi skulle hämta bilen som vi råkade glömma vid stationen igår. Det är nästan komiskt hur lätt det är att glömma saker ibland när man har huvudet fullt. När vi väl kommit fram till busshållplatsen slog det mig – jag hade glömt handväskan hemma. Suck! Bara att vända tillbaka och traska hemåt igen. Det blev en liten extra promenad vi inte räknat med, men vi skrattade åt det ändå. Man får försöka ta sådant med ett leende.

Väl hemma igen bestämde vi oss för att laga något riktigt gott. Det blev pannbiff, smaksatt med Philadelphiaost med gräslök – en favorit. Till det gjorde vi ett rejält potatismos, sådär fluffigt och krämigt, och rev lite morötter för att få in något fräscht. Efter maten blev det en kopp kaffe och en liten bit  sockerkaka  – som ett litet avslut på helgen.

Nu är helgen över, men den har verkligen varit både trevlig och uppskattad. Inga stora äventyr, men värdefulla små stunder som betyder mycket. Sådant man bär med sig in i veckan.

Tidigt morgonmys och en dag i Göteborg

Jag orkar inte sova längre, så jag går upp vid femsnåret och fixar mig en frukost i ensamhet. Det är något speciellt med den där tystnaden på morgonen, innan världen vaknar. Lugnt och stilla.

Det ser ut att bli en trevlig dag – både jag och min vän har möten i Göteborg. Vi åker ner tillsammans med tåget, vilket känns extra fint. Jag gillar när man kan samordna sånt. Men mitt möte börjar lite senare, så jag har en stund att slå ihjäl.

Jag smyger därför in på Espresso House och unnar mig en mockalatte och en focaccia med kyckling. Det blir min lilla förmån – en stilla stund med kaffe, värme och människor som surrar i bakgrunden. Snart är det dags att ta tag i dagen på riktigt.

När jag sitter på stationen och väntar, händer något oväntat – min goda vän dyker upp! Hon bor i min by i Värmland, och vi hade inte planerat att ses här, men vi möts i Göteborg. Vilken härlig överraskning!

Efter mötet går jag till en pub och tar en öl. Det är mysigt att bara landa lite, låta intrycken sjunka in. Sen bär det av hemåt igen – hem till min älskade. Vi blir bjudna på middag, en riktigt fin avslutning på dagen. Bussen tar oss dit och tillbaka, och hela kvällen är bara varm och trivsam.

En riktigt trevlig lördagskväll, helt enkelt

Vad hände med veckan? Redan fredag?!

Alltså… jag hann knappt blinka innan veckan var över. Det känns som om jag bara hann ställa in kaffekoppen på jobbet i måndags – och nu är det redan fredag. Vad hände med dagarna däremellan? Allt bara händer i ett rasande tempo.

Fick verkligen stanna upp idag och tänka till. "Just det… det är ju snart helg."
Men ledigt? Nja, inte så mycket den här gången heller. Imorgon ska jag på distriktsmöte – något vi har en gång i månaden. Visst känns det viktigt och meningsfullt, men det hade ju inte skadat med en dag i soffan heller. 😅

Ikväll blir det i alla fall lite fredagsfeeling. Jag har längtat efter chicky nuggets 🍗, men tyvärr fanns inte de från Max – bara Kronfågels. Nåja, det får duga. Det blir nuggets, pommes 🍟 och bearnaisesås. Enkelt men gott!

“Det är de små stunderna som gör helgen speciell.”

Hur har din vecka varit? Har du också blinkat och plötsligt var det fredag?
Önskar dig en fin kväll – oavsett om det blir distriktsmöte, soffläge eller något helt annat. 💛

---

Torsdagstankar – inga fler prövningar, tack!

 

Nu är det torsdag, och jag hoppas verkligen att det inte blir några fler stora prövningar framöver. Den här veckan har varit intensiv, och jag ser fram emot att den snart är över. Men först väntar några eftermiddagsmöten, och sedan hoppas jag att allt är i sin ordning när jag kommer hem – särskilt den där stora diskhögen som stirrar på mig från köket.

Gårkvällen bjöd på ett Teams-möte, och nu på morgonen försöker jag vakna till liv med frukost innan det är dags att ge sig ut och jaga bussen till jobbet. Vissa dagar känns det som en enda stor morgonrusning, men det är väl bara att bita ihop och hålla tempot uppe!

Jag förstår verkligen inte varför det ska vara så krångligt med obegränsad surf. Västtrafiks app bara snurrade och vägrade ladda min biljett, vilket gjorde att jag höll på att missa bussen. Till slut fick jag ändå åka med, tack vare en vänlig chaufför, men nu sitter jag här på jobbet och funderar på hur jag ska ta mig hem senare. Man tycker ju att tekniken borde fungera smidigare…

Hoppas att din torsdag blir riktigt bra! 😊

Fullt upp med allt – och varför frågar ingen?

Det har varit fullt upp de senaste dagarna. När jag handlar, verkar ingen någonsin fråga om jag har tagit rätt saker – och ändå blir det ibland fel. Som när jag köpte mobilkablar och kom hem med fel sort… inte en gång, utan två! Hur kan det ens vara möjligt?

Förutom den där snurren i butiken var det också en hel del annat som hände igår. Jag lyckades blanda ihop busslinjerna (igen!), fick återigen problem med en laddningskabel och skulle sedan hinna med ett Teams-möte på kvällen. Det var minst sagt en dag där allt gick i kors.

Men mitt i allt detta var det ändå något positivt – förbundet hade en peppkväll över hela landet! Vi fick chansen att prata om vad vi är bra på, lyfta varandra och känna gemenskap. Sådana tillfällen gör verkligen skillnad och påminner om att vi alla har styrkor, även när dagarna känns snurriga.

Nu hoppas jag på en lugnare dag, utan fler felköp och med rätt busslinje! 😅

42 år sedan jag lämnade Värmlands skogar

 Den 19 mars är det 42 år sedan jag packade mina saker och lämnade Värmlands skogar bakom mig. Tiden går fort, och ibland känns det som om det var igår jag stod där med en väska i handen, redo att ge mig ut i en värld som kändes både spännande och skrämmande.

Jag tog min gröna bil, som jag fick i present av min fosterpappa, och reste söderut med "Moonlight Shadow" av Mike Oldfield på högsta volym.

Det var en stor omställning att flytta till en främmande stad, en plats där jag inte kände någon och där allt var nytt. Att börja om från början är aldrig enkelt, men det var något jag var tvungen att göra. Jag visste att mitt liv skulle förändras, men jag kunde aldrig ana hur mycket.

Samma år, för 42 år sedan, träffade jag också min pappa för första gången sedan jag var en liten bebis. Med honom kom tre halvsyskon som jag aldrig tidigare hade mött. Det var en märklig känsla – att plötsligt ha en familj jag inte kände, att försöka förstå vilka vi var för varandra. Det var ingen självklarhet att vi skulle finna varandra, men det blev en början på något nytt, en ny del av min historia.

Att flytta till en ny plats kräver mod, och även om det var tufft, ångrar jag inte att jag tog steget. De här 42 åren har format mig till den jag är idag. Jag har kämpat, fallit och rest mig igen. Jag har skapat mitt eget liv, byggt mina egna relationer och funnit en plats där jag känner mig hemma.

Jag fick arbeta i hemtjänsten ute på landet eftersom jag hade körkort. Mitt arbetsliv har många gånger inneburit att jag hoppat mellan olika jobb, ibland i fel riktning. Idag har jag ett mer stabilt arbetsliv och tänker efter flera gånger innan jag tackar ja till något nytt.

Detta var min bästa tid – jag gifte mig och skilde mig. Idag lever jag som särbo. Min pappa gick bort i den hemska sjukdomen ALS. Efter hans bortgång har jag ingen kontakt med mina halvsyskon.

Ibland undrar jag hur livet hade sett ut om jag hade stannat kvar i Värmland. Men jag vet att varje val jag gjort har lett mig hit, till det liv jag lever idag. Och för det är jag tacksam.

När allt händer på en gång

Vissa dagar känns det som att allt bara hopar sig. Det är för mycket på en gång, och jag vet knappt var jag ska börja. Som om jag inte redan hade nog att tänka på, så gick en tand sönder. Och jag har tandläkarskräck.

Bara tanken på att gå dit gör att hela kroppen spänner sig. Jag vet att jag måste, men jag vet inte hur jag ska orka. Att sitta där i stolen, med det skarpa ljuset i ögonen och någon som gräver i min mun... Det känns som en mardröm.

Men vad har jag för val?

Det är så frustrerande när kroppen säger ifrån innan jag ens hunnit dit. Pulsen rusar, händerna blir svettiga, och jag får nästan panik. Men samtidigt vet jag att det måste göras. Jag försöker tänka att det blir bättre sen, att jag kommer vara lättad när det är över.

Men just nu känns det bara jobbigt.

Har du också tandläkarskräck? Hur gör du för att hantera det?

Höjd egenavgift för läkemedel – en smäll för de som redan kämpar

Det har nu kommit ett förslag om att höja högkostnadsskyddet för läkemedel, vilket innebär att den årliga egenavgiften ökar från 2 900 kronor till 3 800 kronor per person. En höjning på nästan 1 000 kronor – en rejäl summa för många, särskilt för de som redan har det tufft ekonomiskt.

För den som är frisk och endast hämtar ut något enstaka recept per år kanske denna förändring inte känns särskilt dramatisk. Men för de som lever med kroniska sjukdomar, de som redan idag balanserar sina utgifter för medicin, mat och hyra, kan detta innebära en stor påfrestning.

Slår hårt mot äldre och kroniskt sjuka

Det är oftast äldre, personer med funktionsnedsättningar och kroniskt sjuka som når upp till högkostnadsskyddet varje år. Många av dem lever redan med små marginaler och varje ekonomisk förändring kan påverka deras vardag på ett påtagligt sätt. Denna höjning riskerar att leda till att vissa människor tvingas välja mellan att hämta ut sina livsnödvändiga läkemedel eller att ha råd med andra grundläggande behov.

Konsekvenser för samhället

Det är lätt att tro att denna förändring bara påverkar individen, men i verkligheten kan det få konsekvenser för hela samhället. Om fler avstår från att hämta ut sina mediciner på grund av den ökade kostnaden kan det leda till fler sjukhusinläggningar, ökade vårdkostnader och i värsta fall försämrad folkhälsa. Ett fungerande högkostnadsskydd är en viktig del av vår välfärd och ett sätt att säkerställa att alla har tillgång till den vård och de läkemedel de behöver.

En tyst förändring?

Trots att detta förslag påverkar så många människor har det inte fått särskilt stor uppmärksamhet i media. Frågan är om vi verkligen accepterar att en så viktig trygghet sakta men säkert monteras ner?

Det är dags att vi börjar prata om vad dessa förändringar innebär för de som redan kämpar – och om vi verkligen vill ha ett samhälle där sjukdom blir en ekonomisk belastning snarare än en rättighet till vård.

Vad tycker du om den föreslagna höjningen? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet!

Måndagsmorgonens eviga kamp

Klockan ringer. Jag tittar på mobilen och känner direkt att något är fel. Det kan väl inte vara måndag igen? Kroppen är tung, huvudet segt, och täcket känns som en oövervinnlig barriär mellan mig och verkligheten.

Men det är bara att göra det. Jag masar mig upp, fixar frukost och försöker vakna till liv. Kaffe. Gröt. En hastig blick på klockan – och så börjar den vanliga morgonstressen. Jakten på tid.

Jag rafsar ihop mina saker och kliver ut genom dörren. Benen rör sig men huvudet är knappt med. Springa till bussen, som vanligt. Den förbaskade bussen. Alltid denna brådska, alltid samma rutin. Och ändå känns det lika ovant varje måndag.

Men jag vet att när jag väl är på plats, när arbetsdagen rullar igång, så går allt av bara farten. Det är just den här första timmen, den första kampen mot klockan, som gör måndagar till vad de är.

Sen kommer kaffet nummer två, småpratet med kollegorna och vardagen som tar över. Måndagen blir till tisdag, veckan rullar på – och plötsligt är det fredag igen.

Men just nu? Just nu är det bara jag, bussen och en måndag som känns alldeles för tidig.