Klockan ringer. Jag tittar på mobilen och känner direkt att något är fel. Det kan väl inte vara måndag igen? Kroppen är tung, huvudet segt, och täcket känns som en oövervinnlig barriär mellan mig och verkligheten.
Men det är bara att göra det. Jag masar mig upp, fixar frukost och försöker vakna till liv. Kaffe. Gröt. En hastig blick på klockan – och så börjar den vanliga morgonstressen. Jakten på tid.
Jag rafsar ihop mina saker och kliver ut genom dörren. Benen rör sig men huvudet är knappt med. Springa till bussen, som vanligt. Den förbaskade bussen. Alltid denna brådska, alltid samma rutin. Och ändå känns det lika ovant varje måndag.
Men jag vet att när jag väl är på plats, när arbetsdagen rullar igång, så går allt av bara farten. Det är just den här första timmen, den första kampen mot klockan, som gör måndagar till vad de är.
Sen kommer kaffet nummer två, småpratet med kollegorna och vardagen som tar över. Måndagen blir till tisdag, veckan rullar på – och plötsligt är det fredag igen.
Men just nu? Just nu är det bara jag, bussen och en måndag som känns alldeles för tidig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar