42 år sedan jag lämnade Värmlands skogar

 Den 19 mars är det 42 år sedan jag packade mina saker och lämnade Värmlands skogar bakom mig. Tiden går fort, och ibland känns det som om det var igår jag stod där med en väska i handen, redo att ge mig ut i en värld som kändes både spännande och skrämmande.

Jag tog min gröna bil, som jag fick i present av min fosterpappa, och reste söderut med "Moonlight Shadow" av Mike Oldfield på högsta volym.

Det var en stor omställning att flytta till en främmande stad, en plats där jag inte kände någon och där allt var nytt. Att börja om från början är aldrig enkelt, men det var något jag var tvungen att göra. Jag visste att mitt liv skulle förändras, men jag kunde aldrig ana hur mycket.

Samma år, för 42 år sedan, träffade jag också min pappa för första gången sedan jag var en liten bebis. Med honom kom tre halvsyskon som jag aldrig tidigare hade mött. Det var en märklig känsla – att plötsligt ha en familj jag inte kände, att försöka förstå vilka vi var för varandra. Det var ingen självklarhet att vi skulle finna varandra, men det blev en början på något nytt, en ny del av min historia.

Att flytta till en ny plats kräver mod, och även om det var tufft, ångrar jag inte att jag tog steget. De här 42 åren har format mig till den jag är idag. Jag har kämpat, fallit och rest mig igen. Jag har skapat mitt eget liv, byggt mina egna relationer och funnit en plats där jag känner mig hemma.

Jag fick arbeta i hemtjänsten ute på landet eftersom jag hade körkort. Mitt arbetsliv har många gånger inneburit att jag hoppat mellan olika jobb, ibland i fel riktning. Idag har jag ett mer stabilt arbetsliv och tänker efter flera gånger innan jag tackar ja till något nytt.

Detta var min bästa tid – jag gifte mig och skilde mig. Idag lever jag som särbo. Min pappa gick bort i den hemska sjukdomen ALS. Efter hans bortgång har jag ingen kontakt med mina halvsyskon.

Ibland undrar jag hur livet hade sett ut om jag hade stannat kvar i Värmland. Men jag vet att varje val jag gjort har lett mig hit, till det liv jag lever idag. Och för det är jag tacksam.