Tidig start och möte med Funktionsrättsrådet

Jag har märkt att jag vaknar flera gånger per natt, och det tar verkligen på krafterna. Idag kände jag mig helt energilös, men trots det tog jag bussen till jobbet och kämpade mig igenom dagen.

Torsdagen började tidigt – upp med tuppen! Jag hade en del att fixa på jobbet och kom in två timmar tidigare än vanligt för att ordna det sista. Ibland känns det som om dygnet inte har tillräckligt många timmar, men samtidigt gillar jag att ha saker att göra.

Efter jobbet var det dags för föreningsliv och viktiga uppdrag – jag skulle delta i ett kommunmöte. Att vara engagerad i samhällsfrågor är viktigt för mig, även om det ibland kan vara krävande efter en lång arbetsdag.

Idag var det Funktionsrättsrådet som höll sitt möte, och även Integrationsrådet, Landsbygdsrådet och Seniorrådet deltog. Vi fick information om olika förvaltningar och hur budgeten ser ut. Det är alltid intressant att höra hur resurser fördelas och vilka frågor som lyfts fram.

Under mötet diskuterades bland annat hur budgeten påverkar olika verksamheter och vilka prioriteringar som görs. Det är tydligt att det finns många behov och begränsade resurser, vilket gör att det gäller att lyfta fram det som verkligen är viktigt. Jag tycker att dessa möten är värdefulla eftersom de ger en bättre inblick i hur besluten fattas och vilka utmaningar som finns.

Trots tröttheten kände jag mig ändå nöjd efter mötet. Det är skönt att vara en del av något större och kunna bidra med mina erfarenheter. Nu ser jag fram emot en lugn kväll med lite vila och återhämtning. Kanske blir det en kopp te och en bra bok innan jag försöker få en bättre natts sömn.

Mitt i veckan – tankar om frustration, ordning och vårens ankomst

 

Onsdag. Mitt i veckan, men ibland känns det som både början och slutet samtidigt. Det är den där dagen då tröttheten från måndagen fortfarande sitter kvar, medan helgens vila ännu är för långt borta för att locka. Samtidigt är det min dag för tvätt och städning – lika mycket rutin som terapi.

Jag hoppas att jag inte blir helt uppslukad av stress och frustration. Det känns som att jag redan har fått min beskärda del av krångel, och just nu vill jag bara ta det lugnt. Ibland behöver man en paus, ett andrum där allt bara får vara som det är, utan att nya problem dyker upp.

Imorgon är det möte med funktionsrättsrådet. Jag försöker förbereda mig mentalt, men samtidigt vill jag inte oroa mig i förväg. Det får bli som det blir. Det är viktigt att vara engagerad och göra sin röst hörd, men jag behöver också hitta en balans där det inte blir för mycket på en gång.

Tänk att vi redan är på väg in i mars. Vintermånaderna har på något sätt både känts långa och rusat förbi samtidigt. Men nu märks det att något är på gång – dagarna blir längre, ljuset stannar kvar lite längre på eftermiddagarna, och luften känns annorlunda, även om kylan fortfarande biter ibland.

Det är något speciellt med den här tiden på året. Som om naturen sakta vaknar till liv igen efter vinterns dvala. Snödroppar och krokusar börjar kika upp ur marken, och fåglarna kvittrar lite mer ivrigt på morgonen. Det ger hopp om ljusare tider, både bokstavligt och bildligt.

Samtidigt väcks också lusten att ta tag i saker. Små projekt hemma, kanske en rejäl vårstädning, eller bara att komma ut lite mer och njuta av frisk luft. Det känns som att energin sakta återvänder, precis som solen.

Hur känner du inför att våren närmar sig? Längtar du efter värmen, eller vill du hålla kvar vinterlugnet ett litet tag till?

En hektisk måndag fylld av oväntade utmaningar

---

När jag väl kom hem väntade ännu fler överraskningar. En ny gäst dök upp oväntat, och jag kunde inte låta bli att undra: "Vad kan gå fel nu?" Visst nog följde en rad tekniska missöden. HP-laserskrivaren – en gammal bekant med återkommande problem – gjorde uppror precis när jag behövde skriva ut passerkort. Pappret fastnade, och till sist började skrivaren ryka. I ett desperat försök att stoppa katastrofen drog jag ur kontakten.

Vilken dag det har varit. När jag behövde skriva ut passerkortet gjorde skrivaren uppror igen. Papperet fastnar, och till slut börjar den till och med ryka. I panik drog jag ur kontakten för att undvika en total katastrof.

När jag väl kom hem väntade ännu fler överraskningar. En ny gäst dök upp oväntat, och jag kunde inte låta bli att undra: "Vad kan gå fel nu?" Visst nog följde en rad tekniska missöden. HP-laserskrivaren – en gammal bekant med återkommande problem – gjorde uppror precis när jag behövde skriva ut passerkort. Pappret fastnade, och till sist började skrivaren ryka. I ett desperat försök att stoppa katastrofen drog jag ur kontakten.

Vilken dag det har varit. När jag behövde skriva ut passerkortet gjorde skrivaren uppror igen. Pappret fastnade, och till slut började den till och med ryka. I panik drog jag ur kontakten för att undvika en total katastrof.

Frustrationen bubblade inom mig. Jag blev riktigt arg på bostadsrättsföreningen och deras sätt att hantera både min fritid och mitt arbete. Det dök upp ännu en sak jag var tvungen att lösa, men lyckligtvis ordnade det sig till slut. De försöker förbättra saker, men i verkligheten granskar de inte ens produkterna de beställer. Ett exempel är tv-hubben de köpte in – den hade aldrig testats ordentligt innan den levererades.

Som om inte det var nog försvann plötsligt alla tv-program, och någon hade ändrat språket på tv:n. Jag fick be om hjälp, och som tur var har jag en vän som gärna hjälper mig med sånt. Som tack bjöd jag på min paradrätt – kyckling – och skickade med en lunchlåda.

Men problemen tog inte slut där. När jag trodde att jag äntligen hade fått ordning på allt upptäckte jag att någon återigen hade ändrat språket på tv:n till ett språk jag inte ens förstod. Det kändes som en symbol för hela dagen – som om allt bara gick åt skogen. Stressen och frustrationen växte, och plötsligt kändes dagarna oändligt tunga.

Mitt i allt hann jag inte ens fixa lunch. Timmarna rann iväg när jag kämpade med tekniska problem – först skrivaren, sedan tv:n – och innan jag visste ordet av var lunchtiden förbi. Till slut gav jag upp, packade ihop och åkte hem, utmattad men fast besluten att inte låta dagen definiera mig.

Trots allt vägrar jag att ge upp. Jag har lovat mig själv att ta itu med allt som återstår efter jobbet, även om jag tvivlar på om jag någonsin kommer hinna ikapp. Ibland känns det som om universum testar mig med en oändlig ström av små katastrofer – men kanske finns det något att lära sig av dem.

Med ett djupt andetag samlade jag mig och förberedde mig på att möta morgondagen med ny beslutsamhet. För även om den här dagen var fylld av problem, är det just dessa utmaningar som formar mig och gör mig starkare i längden. Nu hoppas jag bara att morgondagen bär med sig fler framgångar än bakslag.

Tillbaka till vardagen – med viktiga möten och nya tag

Ja, det är en ny vecka. Den började inte så bra. Jag har varit ledig en vecka, men det blev inte så många knop gjorda. Jag hörde väckarklockan ringa – hopp, hoppa upp! Rutiner är bra, även om det ibland tar emot att komma igång efter ledigheten.

Nu är det jobb hela veckan, och en av uppgifterna är att delta i funktionsrättsrådet. Det är ett forum där representanter från olika organisationer samlas för att få samma information om vad som händer i kommunen och ekonomin. Det känns viktigt att vara med, för det handlar om hur vi tillsammans kan skapa ett mer tillgängligt och inkluderande samhälle.

När jag går på ett så viktigt möte använder jag en taltjänst, som är med under mötet och skriver allt som sägs. Det gör att jag kan återkoppla till min styrelse och se till att vi har samma bild av vad som diskuteras och beslutas.

Ibland kan det kännas som att sådana möten bara är ord på papper, men samtidigt vet jag hur mycket det betyder när någon faktiskt lyssnar och tar till sig det som sägs. Att få vara en del av samtalen och kanske påverka, även om det bara är lite, gör att det känns meningsfullt.

Efter en lugn vecka utan så många måsten är det ändå skönt att komma tillbaka till rutinerna. Det ger struktur, och dagarna rullar på i sitt vanliga tempo. Nu är det bara att kavla upp ärmarna och göra det bästa av veckan som ligger framför mig!

Mitt andra jobb väntar också. Idag kommer en ny gäst till ett extra rum. Egentligen skulle jag behöva ett kontor där, men det är ändå bra att få in lite extra pengar.

Skamvrån och att stå upp för våra svårigheter

Det har alltid varit något speciellt med de helger då vi kan sitta tillsammans, prata om gamla minnen och fundera över sådant som betyder mycket för oss. En av de viktigaste diskussionerna handlar ofta om skamvrån – den symbol som ofta används för att beskriva den plats där vi kände oss mindre värda eller otillräckliga för att vi hade dyslexi eller andra funktionsnedsättningar. Att prata om dessa ämnen är så viktigt, för vi måste ständigt puffa för att det ska bli lättare att stå upp för våra svårigheter.

För mig handlar det om att minska skammen och öka förståelsen. För många av oss kan det vara en lång väg till att öppet prata om våra behov av stöd. Men ju fler vi är som delar våra berättelser och erfarenheter, desto lättare blir det för nästa person att göra samma sak. Att ha ett öppet samtal om våra utmaningar är inte bara stärkande för oss själva, utan också för dem vi möter på vägen.

Den här helgen har varit en riktig myshelg. Förutom alla de viktiga samtalen har vi också haft den bästa frukostbuffén – en av de där små lyxerna i livet. Det blir som en påminnelse om att vi behöver ge oss själva utrymme att njuta av de små sakerna. Dagens planer innebär att åka och fixa i lokalen och sätta upp vår nya tv. En ganska enkel aktivitet, men jag ser fram emot att få allt på plats.

Och så ska vi bjuda på en riktigt god värmländsk hackkorv! Denna rätt är något jag verkligen saknar, och jag längtar redan upp till Värmland för att kunna köpa fler av dessa fantastiska maträtter. Det är något visst med de där gamla, hederliga smakerna som påminner om barndomen och hemtrakterna.

Men som alltid, med helgerna kommer också slutet, och imorgon är sista dagen på ledigheten. Det är dags att kavla upp ärmarna och återgå till jobbet. Men det känns också bra att vara redo för en ny vecka, fylld med nya möjligheter.

---

En mysig helg med god mat och trevligt sällskap

 Helgen börjar inte så bra, men veckan har ändå haft sina ljusa stunder. Jag har träffat flera kollegor och även stött på några gamla elever, vilket har varit riktigt trevligt.

Nu på lördagen fixade jag middag till min kära. Jag lagade en rejäl gryta chili con carne, nästan ett helt kilo, och vi köpte varsin semla som pricken över i. Så mysigt att bara vara tillsammans och njuta av stunden.

Vi har också hunnit med att greja lite med föreningen och göra i ordning handlingarna inför årsmötet. Det känns skönt att ha det klart.

Nu ska jag krypa ner i sängen. Klockan har redan passerat midnatt. Ny dag och nya möjligheter väntar!

Obs-klass

 Jag tycker det är intressant att Liberalerna vill utreda om mindre specialklasser, liknande de som tidigare kallades obs-klasser, ska kunna införas igen under namnet hjälpklass. Tanken är att lagstadga vilka typer av mindre klasser som ska finnas på varje skola och säkerställa att undervisningen leds av speciallärare.

Skolminister Lotta Edholm (L) förklarar att det handlar om elever med ett starkt normbrytande beteende som stör undervisningen på ett sätt som påverkar både klasskamrater och lärare. Jag förstår att det finns ett behov av att skapa lugn och arbetsro i klassrummen, men jag funderar också på hur man kan säkerställa att dessa elever får rätt stöd utan att känna sig utpekade. Det är viktigt att vi hittar lösningar som är inkluderande och bygger på respekt för varje elevs behov och förutsättningar.

Små steg, stora förändringar

Livet består av små ögonblick. Vardagen rullar på med arbete, hushållssysslor och rutiner, men ibland är det de små stegen vi tar som gör den största skillnaden. Det slog mig häromdagen när jag satt och funderade över hur mycket som faktiskt förändrats under det senaste året.

Att starta en enskild firma var ett stort kliv utanför min komfortzon. Det var inte lätt att sätta sig in i allt med skatter, uthyrning och bokföring, särskilt när man kämpar med dyslexi. Men jag bestämde mig för att inte låta rädslan stoppa mig. Med stöd från vänner, kollegor och Dyslexiförbundet har jag hittat strategier som fungerar för mig. Det har inte varit spikrakt, men varje liten seger – som att förstå ett nytt system eller få iväg en faktura utan hjälp – känns som en stor vinst.

Samma sak gäller i arbetslivet. Att våga prata öppet om sina behov och förklara hur jag arbetar bäst har gjort skillnad. Det är inte alltid lätt att säga ”jag behöver lite extra tid för att läsa det här” eller ”kan vi ta det muntligt istället?”. Men när jag gör det, märker jag hur mycket lättare det blir, både för mig och för dem jag samarbetar med.

En sådan stund som verkligen värmde hjärtat var när vi skulle ha en konferens och min chef frågade om jag ville ha dokumenten som pdf. Det kanske låter som en liten grej för någon annan, men för mig betydde det allt. Att bli förstådd och mött på det sättet visar vilken bra chef jag har. Det är sådana ögonblick som gör att man känner sig inkluderad och respekterad.

Och så finns de där små stunderna som ger energi. Att sätta sig med en kopp kaffe och en bra kriminalbok – även om jag inte hittat någon bra talbok ännu. Eller att stå i köket och låta dofterna från ett långkok fylla i rummet. Det är i de stunderna jag påminns om varför det är värt att kämpa vidare, även när dagarna känns tunga.

Snart är det sommar, och även om jag inte direkt längtar efter ledigheten, vet jag att det blir tid för eftertanke. Kanske är det då jag inser hur långt jag faktiskt kommit – ett litet steg i taget.