Nu är det inte alltid så lätt – men klassiker kan vara det!

 

Snart är det sommarlov och semester för många. Visst längtar man? Till sovmorgnar, långfrukostar, ljumma kvällar och kanske ett dopp i sjön. Men även om man längtar efter vila, så kan sommaren också vara en chans att läsa – om man hittar rätt bok.

Att läsa är viktigt. Du blir rikare på tankar och känslor, och du bygger upp ett större ordförråd. Det gör att du kan uttrycka dig bättre – både när du pratar och skriver. Du förstår mer av det du möter i vardagen – nyheter, instruktioner, formulär. Allt det där som annars kan kännas svårt.

📌 Om man har svårt med läsning och inte tränar – då är det lätt att halka efter. I skolan. På jobbet. I livet.

Jag vet hur det känns att hamna utanför. När andra förstår texterna men inte jag. När man inte vågar säga att man inte hänger med. Det kan göra en både osäker och tyst. Man säger inte ifrån. Man backar.

Men vet du vad? Det finns hjälp. Och det finns böcker som gör det lättare att läsa!

---

Lättlästa klassiker – ja, det finns!

Alla böcker är inte lätta. Klassiker som 1984 av George Orwell är spännande och viktiga, men de kan vara tunga att ta sig igenom. Jag har börjat läsa såna böcker – och lagt dem ifrån mig. För mycket text. För svårt språk. För långa meningar.

Men nu finns det alternativ!
📚 Förlaget Vilja har gett ut flera klassiska böcker i lättläst version. En av dem är Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. En modern klassiker – spännande, mörk och viktig – men nu i en version som fler kan ta till sig. Tack för det!

Och kom ihåg: allt behöver inte vara romaner. Serietidningar, ljudböcker eller böcker med bilder är också läsning. Det viktiga är att du får något med dig. En tanke, en känsla, eller bara en stunds flykt från vardagen.

---

Min favorit: Oliver Twist

En bok jag aldrig glömmer är Oliver Twist av Charles Dickens. Jag läste den i en lättare version och blev helt tagen. Den berättelsen har över 100 år på nacken – men den säger fortfarande mycket om vårt samhälle. Om utanförskap. Om överlevnad. Om mod.
Små pojkar, stora faror. Och vuxna som sviker. Den grep tag i mig – på riktigt.

---

📚 Tips på lättlästa klassiker

Här är några klassiker som finns i lättläst version – flera av dem från Vilja förlag:

• 1984 – George Orwell
  En skrämmande framtidsskildring som fortfarande känns aktuell.
  
  

• Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson
  En modern svensk klassiker – nu lättläst.
  
  

• Frankenstein – Mary Shelley
  Vetenskap, skräck och en känslosam berättelse om utanförskap.
  
  

• Onkel Toms stuga – Harriet Beecher Stowe
  Stark berättelse om slaveri och mod.
  
  

• Dr Jekyll och Mr Hyde – Robert Louis Stevenson
  En kort men stark berättelse om människans två sidor.
  

• Romeo och Julia – William Shakespeare Kärlek och tragedi i lättare språkdräkt.

Du dömer mig, men känner mig inte

Helgen som gav värme i hjärtat

Så var helgen slut. Tänk att tiden alltid går så fort när man har det bra. Jag har haft en riktigt mysig helg tillsammans med en go vän. Vi har varit ute en sväng, kanske på en liten shoppingrunda – det blev både skratt, prat och sådär avslappnat och trevligt som det ska vara.

Det är så värdefullt att få dela tiden med någon som förstår en, någon man kan vara sig själv med. Inga krav, bara närvaro. Jag känner mig tacksam. Såna stunder är som små påfyllningar av glädje och ro i vardagen.

Vi vaknade till solsken, åt frukost tillsammans och njöt av lugnet. Sen tog vi en tur till garaget och fixade lite med hans bil, vilket faktiskt också var riktigt mysigt. Som avslutning bjöd han på en god middag med kyckling i currysås och ris – så himla gott!

Nu är det dags att ladda om för en ny vecka, men jag bär med mig den här helgen som ett leende i magen.

Lördag med fix, film och framtidsmys

Idag är det lördag och vi har redan fått en bra start på dagen. Gårdagen gick i ett – jag blev klar med uthyrningsrummet, städade och gjorde det riktigt fint. Det känns alltid bra att få undan sånt som hängt över en.

Sen packade jag ihop mina grejer och gick upp till min älskling. Vi åt en god middag tillsammans och slog oss sen ner i soffan för att titta på Glaskupan på Netflix. Serien är skapad av Camilla Läckberg och regisserad av Lisa Farzaneh och Henrik Björn. Den hade premiär den 15 april 2025 och består av sex avsnitt. Serien följer kriminologen Lejla, som återvänder till sin hemby i Dalarna efter sin adoptivmammas död. När en väns dotter försvinner, tvingas Lejla konfrontera sitt eget förflutna och de trauman hon upplevt där.

Den var riktigt bra – både spännande och lite kuslig. Jag kan varmt rekommendera att se den om du gillar drama med nerv och djup.

Nu har vi ätit frukost och dagen är igång. Det känns som en bra lördag – och ikväll ska vi grilla! Det blir god mat, tända grillen, kanske ett glas något gott, och bara njuta av att få vara tillsammans. Sommaren känns i luften, och det är sånt här som gör livet lite lättare och hjärtat lite gladare. ❤️🌭🔥

Sveriges nationaldag – och mina tankar idag

Sveriges nationaldag – och mina tankar idag

Det är Sveriges nationaldag idag. En dag då många firar med flaggor, fika och ledighet. Jag vaknar tidigt och funderar på om jag ska gå upp och fixa lite, kanske tvätta och plocka undan lite innan jag går ner till Slussen senare. Men kroppen känns trött. Huvudet ännu tröttare.

Det är inte vilken trötthet som helst. Det är den där tunga känslan som kommer när man ständigt måste kämpa för att förstå en text, när man får lägga all sin energi på att stava rätt, tolka rätt, säga rätt. Det är den där tröttheten som inte syns utanpå, men som suger ur varenda uns av ork inifrån.

Och vet ni vad som gör mig ännu tröttare? Människor som kommer in på bloggen och kritiserar. Kallar mig lat. Tycker jag borde “skärpa mig”. Det är lätt att döma när man inte vet. När man inte ser vad som finns bakom mitt skal.

Jag har dyslexi. Det betyder inte att jag är dum, lat eller ointresserad. Det betyder att min hjärna jobbar på ett annat sätt. Att jag får kämpa mer med vissa saker. Tidsuppfattning är en sån grej – det är jättesvårt för mig. Har jag flera saker på en dag så blir jag helt slut. Då orkar jag knappt tänka klart, än mindre plocka, laga mat eller städa när jag kommer hem.

Men jag har en drivkraft. En glöd. Jag brinner för att sprida kunskap om dyslexi. Det är ingen svaghet – det är en del av mig. Och det är en styrka att våga stå upp för den man är. Att orka säga ifrån, även när man är trött.

Så till dig som läser det här och kanske inte riktigt förstått – jag hoppas du vill försöka. Förstå att alla har olika hinder att ta sig över. Och till dig som också kämpar – jag ser dig. Vi är många, och vi ska inte skämmas. Dyslexi är inte en skam. Det är en del av livet. En del av min kamp. Och jag tänker fortsätta prata om det – högt och tydligt.

Glad nationaldag, på mitt sätt.

Dyslexihjärna + tidsplan = kaos med kärlek

 

I morse gick jag upp och gjorde mig i ordning för jobbet som vanligt. Men ganska snabbt bestämde jag mig för att hålla uthyrningen stängd idag. Jag orkar helt enkelt inte flänga fram och tillbaka. Det får räcka med ett jobb – mitt ordinarie arbete måste komma först.

Efter jobbet ska jag till frisören, och sen har bostadsföreningen lagt ett årsmöte precis innan en storhelg. Hur tänkte de där? Jag blir trött bara jag ser schemat framför mig.

För mig – och säkert för fler som har dyslexi – är det inte bara texter som kan vara svåra. Tidsuppfattning är också en riktig utmaning. Hur lång tid tar det att resa dit? Hinner jag äta innan mötet? Hur många timmar har jag egentligen på mig från jobbet till frisören?

Det blir lätt en inre stress när jag försöker räkna ut allting i huvudet. Jag vet att andra verkar kunna "känna på sig" hur lång tid något tar, men för mig är det inte så enkelt. Jag behöver skriva upp, dubbelkolla, planera – och ändå blir det ibland fel.

Det är inget man pratar så ofta om. Dyslexi förknippas mest med läsning och stavning. Men för mig märks den i vardagsplaneringen också – i min tidskänsla, i logistiken, i energin som rinner ut innan jag ens hunnit börja.

Och nu kommer helgen. Jag har en vän som ska komma, och det ser jag fram emot. Men samtidigt… min kaosiga lägenhet måste städas efter gästen som hyrde, och hemmet behöver fixas i ordning. Jag har inte haft ork kvar att ta tag i det efter jobbet.

För jobbet går först. Alltid.

Men jag önskar ibland att det fanns mer förståelse för det osynliga arbete som vi med dyslexi gör – inte bara med ord, utan med tid, struktur, energi. Att hålla ihop allt tar kraft. Och ibland måste man bara få säga: idag räcker det. Idag gör jag så gott jag kan.

Och det är faktiskt okej.

Slutord Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. För dig som också kämpar med att få tiden, orken och vardagen att gå ihop – jag ser dig. Det är okej att pausa. Det är okej att prioritera. Och det är helt okej att säga "nej, inte idag". Vi gör så gott vi kan – och det är mer än nog. 💛

Scrollar TikTok – får flirtar jag inte bett om.

När blev jag plötsligt en “Sugardaddy”?

Jag fattar att jag har blivit äldre – det är inget jag blundar för. Det syns i spegeln, det känns i kroppen, och det märks på hur ungdomar pratar. Och vet du vad? Jag är helt okej med det mesta som följer med åldern. Faktum är att jag är tryggare i mig själv nu än när jag var yngre.

Men det jag inte riktigt hänger med i… det är det här med att plötsligt bli kallad “sugardaddy”.

Alltså – vad hände där?

Jag satt en kväll och scrollade TikTok i godan ro, trött efter jobbet, med en kopp kaffe i handen. Plötsligt dök det upp en kommentar:

“Hey daddy 😏”
“Du är typ en silverfox.”
“Söker du nån att skämma bort?”

Och jag bara… va? Pratar du med mig?

Jag har aldrig sett mig själv som någon typ av flirtobjekt. Jag är ju bara… jag. En helt vanlig person. En som gillar långkok, gamla rocklåtar, kriminalböcker och att stå upp för dyslexi och rättigheter. Visst, jag har blivit äldre – kanske till och med vuxit in i mig själv på ett nytt sätt. Men jag är knappast någon sorts “sugar daddy” – och definitivt inte en man med ett kreditkort redo att köpa någons uppmärksamhet.

Ändå har det hänt mer än en gång.

En gång var jag på ett möte och hälsade på en ny person. Det första hen sa var:

“Oj, vad ungdomlig du ser ut!”

Jag log artigt, men inom mig kände jag en viss förvirring.

Vad är det som händer i samhället? Är det här någon slags ny komplimangskultur? Eller har vi bara blivit så förvirrade av filter, hashtags och snabba likes att ingen längre vet vad de säger – eller menar?

Och sen är det ju det där meddelandet man får ibland. Jag svarar artigt att jag är upptagen, och får tillbaka:

“Tråkigt då 😢”

Som om jag bara existerar för att roa någon annan.

Nej tack. Jag har ett liv. Jag har ett jobb. Jag har vänner. Och ibland vill jag bara få somna i soffan till en halvtråkig tv-serie utan att någon kallar mig för “suddig daddy” (ja, det hände – och jag vet fortfarande inte om det var ett skämt, en felskrivning eller något helt nytt slanguttryck jag inte förstått mig på än).

Men vet du vad? Jag försöker ta det med ett leende. Jag kanske inte förstår alla nya koder, men jag vet vad jag står för. Jag är inte här för att spela en roll eller passa in i något filter. Jag är stolt över att vara mogen, rak, varm – och inte till salu.

Så nästa gång någon skriver “suddig daddy” eller blinkar med emojis, kanske jag bara ska svara:

“Jag är inte suddig – jag är tydligare än någonsin.”

"En helt vanlig tisdag? Inte när 110 000 ser dig

---

Tisdagstrött men tacksam

Idag var det ännu segare än vanligt att ta sig upp ur sängen. Tröttheten satt som klister – du vet den där känslan när kroppen bara vägrar lyda? Det kändes som om jag gick i sirap, och snoozeknappen fick jobba hårt. Men som tur var hade jag fixat lunchen redan igår kväll. En färdig matlåda som bara väntade i kylen – ibland är det där lilla försprånget allt som behövs för att orka ta sig genom morgonen.

Jag satt i personalrummet med kaffekoppen och scrollade igenom TikTok en stund innan jobbet drog igång. Och där – mitt i flödet – såg jag siffran: 110 000 visningar på min video om dyslexi. Jag var tvungen att kolla två gånger. Det kändes nästan overkligt. Tänk att så många människor har sett något jag har skapat. Något som är viktigt på riktigt.

Jag delar inte bara för att synas. Jag delar för att vi ska synas. För att fler ska förstå att det finns många av oss som kämpar med läsning, skrivning, struktur – men som ändå har så mycket att ge. Sociala medier kan verkligen vara ett kraftfullt verktyg. Inte bara för att underhålla, utan för att synliggöra de funktionshinder vi lever med i samhället. Det gör skillnad när man vågar vara öppen.

Kanske sitter det någon där ute, precis som jag en gång gjorde, och känner sig ensam eller dum. Som tror att det är något fel på dem. Och så ser de min video. Kanske får de då känna: "Jag är inte ensam. Det finns fler. Och det finns hopp."

Jag tror att det är just den kraften som gör att jag orkar fortsätta. Alla kommentarer, likes, delningar – de är inte bara siffror. De är bevis på att det finns en gemenskap. Att det jag gör spelar roll. Och det känns... ja, stort.

Men dagen är inte slut än. Ikväll väntar något som jag verkligen ser fram emot – våra fina nior har satt ihop en föreställning med musik, och jag ska filma allt. Det är så otroligt inspirerande att se eleverna våga ta plats, sjunga ut, spela instrument och uttrycka sig. Det är så mycket känslor i rummet – förväntan, nervositet, glädje. Och så mycket stolthet.

Tur att jag jobbar på en skola med musikprofil. Här får musiken ta plats. Och det märks – inte bara i klassrummen, utan i elevernas självförtroende, i deras mod att stå på scen och i den gemenskap som uppstår när tonerna fyller salen.

Jag vet att när jag står där med kameran i handen och ser dem glänsa – då kommer jag känna det igen: varför jag gör det jag gör. För att stötta, för att se andra växa, för att dokumentera ögonblick som betyder något. För dem – och för mig.

Tisdagstrött, javisst. Men också tacksam, stolt och fylld av mening.
 Och lite extra varm inombords. Det räcker långt.

Måndag morgon – och 90000 visningar!?

 

Måndag morgon. Ny vecka. Det är bara 8 dagar kvar för eleven innan sommarlovet börjar – nedräkningen är igång. Jag gick upp tidigt som vanligt, men frukosten blev nästan en chockstart. Jag höll bokstavligen på att sätta gröten i halsen när jag såg mobilen…90000 visningar! På TikTok!

Va? Jag var tvungen att dubbelkolla. Men jodå, det stämde. Något jag delat hade verkligen träffat rätt. Det känns både overkligt och fantastiskt att så många har sett det.

Mitt i allt det här vill jag också passa på att berätta om något viktigt. I det inlägget gav jag nämligen ett tips om vår fina och viktiga förening – Dyslexiförbundet.
Det är en förening som har betytt mycket för mig. Den har hjälpt mig att bli en starkare människa, att våga mer och att upptäcka mina styrkor. Jag har fått bättre självförtroende tack vare stödet, kunskapen och gemenskapen som finns där.

Kanske har du hört talas om Dyslexiförbundet? Om inte, så hoppas jag att du blir lite nyfiken nu. Det är en intresseorganisation som arbetar för att personer med läs-, skriv- och räknesvårigheter ska få rätt stöd – genom hela livet.
Här finns förståelse, erfarenheter, kampvilja och framför allt värme. Det är en plats där man inte behöver förklara sig. Där man får vara precis den man är.

Efter den där morgonchocken var det dags att fixa lunchlåda. Det är ett av våra små vardagsmoment som jag faktiskt uppskattar. Det är skönt att börja dagen med något konkret att göra, särskilt när tankarna snurrar av allt som händer.

En sak är säker – den här måndagen började inte som vanligt.
Men ibland är det just de där oväntade stunderna som ger ny energi och påminner om varför man delar med sig. 💛

dyslexiförbundet

---

#dyslexiförbundet #dyslexistyrka #minresa #tiktoksvenskadyslexi #inkludering #självförtroende #84kblev85k #frånhjärtat #synliggörstyrkor #vardagsglimt