Torsdag – att hinna ikapp sig själv
Det är något med torsdagar – som att livet saktar ner en aning.
God morgon torsdag.
Det känns som att jag hinner ikapp mig själv igen.
Veckan har gått i sitt tempo, med allt som ska göras och hinnas med. Dagarna har avlöst varandra, och plötsligt är det torsdag. Det är inte riktigt lugnt än, men något har förändrats. Tempot känns mjukare, som att pressen inte är lika tung längre.
Morgonen började som den brukar. Jag vaknade, följde mina rutiner och lät kroppen göra det den är van vid. Det finns en trygghet i det invanda. I det som inte kräver så mycket tanke. Särskilt de morgnar när huvudet fortfarande är lite trött, men kroppen redan vet vägen framåt.
Igår gjorde jag mig själv en liten tjänst. I frysen fanns korvstroganoff och ris, färdigt att bara ta fram och värma. Det är en enkel sak, men det gör stor skillnad. Det kändes nästan som omtanke från mig själv, fast i efterhand. Som att jag hade förberett för en dag då orken inte riktigt skulle räcka till.
Samtidigt finns det en längtan efter något annat. Jag vill läsa, eller kanske lyssna på en bok. Få försvinna in i en annan värld en stund. Jag vet hur mycket det ger, men ändå skjuter jag ofta upp det. Kanske är det just på torsdagar den längtan blir tydligare, när tempot börjar släppa och tankarna får mer plats.
Och så de där små sakerna i vardagen. Mina hörlurar är borta. Det är en sådan där sak som först känns obetydlig, men som ändå stör mer än man vill erkänna. De är alltid där – tills de plötsligt inte är det.
Mitt i allt detta kommer tankarna på tiden.
I år har jag bott här i 44 år. Det är länge. Fyrtiofyra år av liv, av vardag, av små och stora händelser. Årstider som har kommit och gått, om och om igen. Och ändå känns det inte som en så lång tid. Mer som en stilla rörelse framåt.
Jag flyttade hit från Värmland en gång i tiden. Det var ett stort steg, även om jag inte riktigt förstod det då. Jag lämnade något tryggt och välbekant bakom mig och började något nytt. I början var det ovant. Jag behövde hitta min plats, lära mig nya vägar och skapa en ny vardag.
Men med tiden förändrades det.
Det som en gång kändes främmande blev bekant. Jag hittade mina rutiner, mina platser, mitt sätt att leva här. Och utan att jag riktigt märkte när det hände, blev det här mitt hem.
Jag tänker ibland på Värmland. På hur livet såg ut då. På hur det hade kunnat bli om jag stannat kvar. Men det är inga tunga tankar. De är stilla och passerar, utan att stanna kvar som saknad.
För det är här mitt liv finns.
Det är här åren har lagts på varandra, lager för lager. Här minnena har vuxit fram, både de stora och de små som nästan går obemärkta förbi men ändå betyder något.
44 år.
Det är en lång tid. Och samtidigt bara ett liv.
Ändå känns det idag som att något har släppt.
Jag andas lite lugnare. Jag behöver inte skynda lika mycket.
Torsdagen gör så med mig.
Den påminner mig om att veckan snart är slut.
Att vilan är nära.
Och att jag redan är där jag hör hemma.
Hashtags
#torsdag #torsdagsblogg #vardagsreflektion #livsresa
#44år #hemma #värmland #minnen
#lugnochro #vardagsliv #personligblogg #reflektioner
🌿🌿
