Tidiga insatser vid dyslexi – en fråga om ansvar och likvärdighet

---

En aktuell nyhet lyfter behovet av att barn med dyslexi ska få stöd snabbare i skolan. Det är en utveckling som inte bara är välkommen, utan också nödvändig. Frågan om tidiga insatser handlar i grunden om något större än pedagogik – det handlar om likvärdig utbildning och barns rätt att få förutsättningar att lyckas.

Artikeln från VLT beskriver hur regionen vill ta ett större ansvar för utredningar, vilket kan leda till snabbare stödinsatser.
👉 https://www.vlt.se/nyheter/barn-med-dyslexi-ska-fa-hjalp-snabbare/

På initiativ från den styrande majoriteten i Region Västmanland – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – kommer regionen under 2026 att ta ett större ansvar för dyslexiutredningar. Detta är ett konkret steg mot att korta väntetider och säkerställa att barn får det stöd de behöver i ett tidigare skede.

Försenat stöd får konsekvenser

Dyslexi är en välkänd funktionsnedsättning som påverkar läs- och skrivförmågan. Trots detta upptäcks svårigheterna ofta sent. Under tiden riskerar eleven att successivt hamna efter, både kunskapsmässigt och socialt.

Konsekvenserna är inte enbart akademiska. När ett barn gång på gång misslyckas med uppgifter som andra klarar, påverkas självbilden. Det kan leda till minskad motivation, ökad stress och i vissa fall en negativ inställning till skolan som helhet.

Ett system som reagerar för sent

Skolan har ett tydligt uppdrag att anpassa undervisningen efter elevernas behov. I praktiken sker dock stödet ofta först när svårigheterna blivit tydliga och omfattande.

Detta tyder på en reaktiv snarare än proaktiv struktur. Istället för att identifiera riskfaktorer tidigt och agera förebyggande, väntar man tills problemen manifesteras. Denna fördröjning är problematisk – inte minst eftersom tidiga insatser visat sig vara avgörande för elevens fortsatta utveckling.

Vikten av tidig identifiering

Att uppmärksamma tecken på dyslexi i ett tidigt skede ger möjlighet att sätta in riktade stödinsatser. Det kan handla om specialpedagogiskt stöd, anpassade läromedel eller digitala hjälpmedel som underlättar läsning och skrivande.

När stödet ges i tid ökar inte bara elevens kunskapsutveckling, utan också känslan av delaktighet och kompetens. Det bidrar till att bryta den negativa spiral som annars riskerar att uppstå.

En fråga om likvärdighet

I grunden handlar detta om utbildningens likvärdighet. Skolan ska inte vara en plats där vissa elever systematiskt missgynnas på grund av sena insatser.

Att säkerställa att barn med dyslexi får stöd tidigt är därför inte en fråga om välvilja, utan om ansvar. Det är en förutsättning för att utbildningssystemet ska kunna leva upp till sina egna principer om inkludering och rättvisa.

---

Avslutande reflektion

Att förbättra stödet för elever med dyslexi kräver inte nödvändigtvis nya idéer, utan snarare konsekvent tillämpning av den kunskap som redan finns.

Tidiga insatser är inte en extra åtgärd – de är en grundläggande del av en fungerande skola.

Det är positivt att regionen nu tar ett större ansvar och visar att förändring är möjlig. Förhoppningsvis kan detta bli ett exempel för andra delar av landet.

Förhoppningen är att fler regioner följer efter, så att alla barn, oavsett var de bor, får samma möjlighet att få stöd i tid och nå sin fulla potential.

---

Söndag – Motorfestivalen 🌦️🚗

---

Hej!

Jag vill dela med mig av den här helgen på Motorfestivalen. Igår bjöd på fantastiskt väder med strålande sol och en härlig stämning hela dagen. Det var verkligen roligt att få visa upp vår förening och träffa alla som kom förbi vårt tält. Det betyder mycket för mig att få prata med er och höra era tankar.

Bredvid oss stod organisationen Cykling utan ålder, och jag blev djupt berörd av deras arbete. Det är så inspirerande att höra om människor som annars inte kommer ut så ofta, men som får uppleva naturen och känna glädje genom cykelturer. En berättelse som verkligen stannade kvar hos mig handlade om en person som inte kan se – men som under en tur i parken fick känna vinden och uppleva dofter som personen inte hade upplevt på länge. Det gjorde mig både glad och tacksam.

Idag var vädret sämre, och det märktes också på publiken – det var lugnare runt vårt tält. Men trots det kändes det ändå fint att vara på plats. Ibland ger de lugnare stunderna utrymme för andra typer av möten, där samtalen blir mer personliga och betydelsefulla.

Det är också en hel del arbete bakom allt. Det är mycket packa upp och packa ner, och det blir ett extra jobb som kanske inte alltid syns. Men det är en del av helheten, och det känns ändå värt det när man får vara med och skapa något tillsammans.

Jag vill också lyfta att jag inte är ensam här. Vi är flera som hjälps åt i tältet, och det känns väldigt bra att vara ett team. Tillsammans gör vi det här möjligt, oavsett om det är mycket folk eller lite lugnare stunder.

Under helgen har jag även filmat lite för att bevara minnen. Det har varit en innehållsrik och fin helg, och jag känner mig verkligen glad över att få vara en del av detta.

Nästa helg blir också full av aktiviteter. Jag ska delta på årsmötet med Dyslexiförbundet Västra Götaland i Skövde, och därefter åker jag vidare till Göteborg för att träffa en vän. På söndag står jag här igen på Motorfestivalen vid Stora Holm Trafikplats. Det känns fint att få kombinera föreningsliv med att träffa människor jag tycker om.

Jag ser fram emot allt som väntar framöver.

Tack till er som kom förbi – och kom gärna och säg hej nästa gång!
Det skulle göra mig väldigt glad.

Varmt välkommen! 🌟

Lördag och söndag på Motorfestivalen – fullt ös och härlig stämning! 🔥

 Lördag och söndag på Motorfestivalen – fullt ös och härlig stämning! 🔥

Idag är vi på plats på Motorfestivalen i Trollhättan och stämningen är verkligen på topp! Solen kikar fram, motorerna mullrar och folk strömmar förbi vårt tält på Leveransvägen 4.

Vi i Dyslexiförbundet Fyrstad träffar massor av härliga människor – både nyfikna besökare och de som vill veta mer om dyslexi och vårt arbete. Det är så värdefullt att få prata, dela erfarenheter och sprida kunskap i en så levande miljö.

Mellan alla samtal hinner vi också njuta av festivalen – snygga bilar, häftiga uppvisningar och en riktigt go gemenskap. Det är något speciellt med den här typen av event där alla möts kring ett gemensamt intresse.

Har du vägarna förbi – kom gärna och säg hej! Vi finns här hela dagen och ser fram emot fler möten.

Välkommen! 🚗💨

Fredag – från trött till taggad

 Du ska aldrig tro…

Jag måste bara berätta en sak för er. Vet du vad som hände igår? Jag somnade jättetidigt. Alltså verkligen däckade – jag var helt slut. När jag kom hem från jobbet orkade jag ingenting alls. Ibland har man såna dagar, och det får faktiskt vara okej. Helt ärligt… lite humm och bara stänga av världen en stund.

Men idag är en ny dag! Nu har jag gått upp, ätit frukost och försöker samla lite energi igen. Ska dubbelkolla så jag har med mig allt till motorfestivalen – och framför allt varma kläder. Man vet ju hur kyligt det kan bli framåt kvällen.

Nu fortsätter jag packa ihop mina grejer, och snart bär det av till min vän. Vi ska sätta upp tältet tillsammans och bara ha det bra. Känns ändå fint att gå från total trötthet till något kul att se fram emot.

Önskar er en riktigt fin fredag 🤍

Sista april – mellan eftertanke och vårkänsla

 

I dag är det Valborgsafton – och samtidigt sista april. En dag som på många sätt rymmer både stillhet och förväntan. Det finns något särskilt i den kontrasten; hur eftertanke och framtidstro får ta plats sida vid sida.

Morgonen började i ett lugnare tempo. Väckarklockan kändes tyngre än vanligt, och det tog sin tid innan dagen riktigt kom i gång. Trots det kom jag i väg, och med hjälp av en omtänksam busschaufför som valde att vänta en stund, blev starten ändå god. Det är ofta i de små handlingarna som vi påminns om hur mycket omtanke faktiskt betyder.

Veckan har i övrigt präglats av ett stabilt och fokuserat arbete. Frågor som rör barn och unga, skola och kultur kräver både närvaro och uthållighet. Det är inte alltid ett arbete som syns direkt, men det bär på ett värde som sträcker sig längre än det som går att mäta här och nu. Många gånger handlar det om att våga stanna upp, lyssna in och låta tankar mogna innan nästa steg tas.

Just i dag infinner sig en känsla av att flera delar börjar falla på plats. Inte genom stora genombrott, utan genom de små steg som tillsammans skapar riktning. Det är en påminnelse om att utveckling sällan sker över en natt, utan byggs upp över tid – precis som våren som nu sakta men säkert tar mer plats omkring oss.

Ljuset stannar kvar lite längre. Luften känns mildare. Och någonstans i allt detta väcks också en ny energi.

Samtidigt bär denna dag en tydlig förväntan. Valborg är en tid för gemenskap, traditioner och för att välkomna ljusare tider. Eldar som tänds, människor som samlas och samtal som får ta plats skapar en känsla av samhörighet. Det handlar inte bara om att fira in våren, utan också om att få stanna upp tillsammans och dela en stund.

I dag får man också möjlighet att sluta lite tidigare inför Valborg, vilket ger tid att åka hem och göra det sista. Därefter väntar tid tillsammans med en vän, då vi ska gå på motorfestivalen – där vi också kommer att representera Dyslexiförbundets lokalförening i Fyrstad. Det känns meningsfullt att få vara en del av något större, att bidra till att sprida kunskap och skapa möten mellan människor.

Det finns något fint i att låta dagen rymma både ansvar och förväntan. Att först göra det som behöver göras – och sedan få landa i gemenskap och upplevelser.

I dag rör sig tankarna mellan det som varit, det som är och det som väntar.

Mellan eftertanke och framtidstro.
Mellan ansvar och gemenskap.
Mellan vardag och högtid.

Och kanske är det just där, i dessa övergångar, som livet känns som mest närvarande.

Jag önskar er en fin, varm och ljus Valborg 🌿

titta in här:

Motorfestivaler

Snart i mål – men först en sista kraftansträngning

:

---

Onsdagskänsla: En dag kvar

Onsdagen är här, och det känns i hela kroppen att veckan börjar runda av. Det är något särskilt med just den här dagen – känslan av att ha tagit sig igenom det mesta, samtidigt som man fortfarande har lite kvar att ge.

I dag är en sådan dag då det gäller att hålla i. Energin är kanske inte på topp, men stegen framåt fortsätter ändå. Möten ska tas, uppgifter ska slutföras och tankar ska landa. Och någonstans i allt det där finns också en rytm – ett lugn i att bara göra det som behöver göras.

På jobbet rör sig dagarna kring frågor som handlar om barn och unga, skola och kultur. Det är ett arbete som kräver både närvaro och tålamod – och som ibland växer fram i det lilla. Vissa dagar går allt snabbt, andra dagar handlar mer om att reflektera, följa upp och låta idéer mogna.

Efter de senaste dagarnas möten känns det som att mycket börjar falla på plats. Inte med stora, tydliga kliv – utan snarare genom små bitar som sakta fogas samman till något större. Det är ofta där det verkliga arbetet sker.

Och just i dag är en sådan dag. En dag att knyta ihop, reflektera och ta de sista stegen innan veckan landar.

Tankarna börjar såklart redan vandra mot ledighet och vila. Men det finns också något fint i att avsluta veckan med omsorg – att ge det där lilla extra, även när målet är nära.

Så jag fortsätter framåt, i samma anda. Ett steg i taget.

I dag ska jag också börja packa inför vår motorfestival. Det är mycket att tänka på inför ett så stort arrangemang, men också något jag verkligen ser fram emot. I helgen väntar arbete tillsammans med engagerade föreningsaktiva – och det ger energi. Att få vara med och skapa, bidra och bygga något inkluderande känns både viktigt och meningsfullt.

Snart är vi där.

Ha en riktigt fin onsdag ✨

---

Att lyssna på unga – en viktig del av vardagen

---

Tisdagstankar: Små steg som gör stor skillnad

Tisdagar har en speciell plats i veckan. Måndagens rivstart har lagt sig, och helgen känns fortfarande långt borta. Det är just här, mitt i allt det vardagliga, som de små stegen verkligen räknas.

Idag vill jag påminna mig själv (och dig som läser) om att framsteg inte alltid behöver vara stora eller spektakulära. Ibland handlar det bara om att dyka upp, göra det man kan och ta ett steg framåt – hur litet det än känns. Ibland känns det som två steg framåt och ett steg bakåt, men det är ändå framsteg.

Kanske handlar det om att ta tag i den där uppgiften du skjutit upp. Kanske är det att gå en promenad, dricka en kopp kaffe i lugn och ro eller höra av sig till någon du tänkt på. Små handlingar bygger momentum, och momentum skapar förändring.

På mitt jobb får jag vara med i olika sammanhang där vi arbetar med frågor som rör barn och unga, särskilt kopplat till skola och kultur. Det handlar mycket om att lyssna, skapa dialog och bidra till att de ungas röster får ta plats.

Idag fick jag själv lite extra motion på jobbet. Det blev ett extra möte där jag fick en inblick i hur andra arbetar med miljön i skolan, vilket var både intressant och lärorikt.

Jag deltog också i ett uppdrag kopplat till grundskolan, där vi samlades för att lyssna in och diskutera hur verksamheten och kulturen upplevs av våra ungdomar. Det blev fina samtal om vilken kultur de faktiskt vill ha i skolan – inte bara vad vi vuxna tror, utan vad de själva känner och tycker är viktigt.

Idag var jag även på ett kulturmöte för alla inom grundskolan, där vi fick ta del av information om hur kommunen arbetar med kultur för barn och unga. Det var både intressant och inspirerande och gav en tydligare bild av hur kultur kan bli en naturlig del av elevernas vardag.

Det känns genuint bra att vår kommun satsar på att ge unga en röst och inte bara pratar om delaktighet, utan faktiskt försöker skapa den i praktiken.

Vi fick också en inblick i hur kommunen arbetar med kultur för barn och unga. Tanken är att alla ska få möjlighet att ta del av kultur, oavsett bakgrund, genom samarbete mellan skola, förskola och andra verksamheter.

Inom kultur- och fritidsverksamheten planeras varje år olika insatser för att ge barn och unga roliga, kreativa och meningsfulla stunder. Det märks att det finns en vilja att göra skillnad, inte bara fylla kalendern.

N3 och utbildningsförvaltningen samarbetar genom Kulturbyrån, där de tillsammans tar fram en gemensam plan för hur arbetet ska bedrivas, vilka aktiviteter som erbjuds och hur barn och unga i olika åldrar kan vara delaktiga och påverka. Det känns tryggt att det finns en struktur, men ännu viktigare är att de ungas röster faktiskt tas på allvar. Det märks att det finns en vilja att lyssna – på riktigt – och inte bara fatta beslut över deras huvuden. Och just det ger hopp om att det vi bygger nu kan bli något som verkligen gör skillnad framöver.

Jag gick därifrån med en känsla av att det här är något som verkligen kan växa över tid. Särskilt med tanke på att 2026–2027 kommer att ha ett extra stort fokus på kultur för ungdomar. Det ska bli spännande att följa.

Det blev en dag med många intryck och mycket information, så det var tur att jag fick anteckningar från mötet. Det känns också bra att få vara delaktig i viktiga frågor utan att behöva anstränga mig för mycket med att skriva allt själv. Det finns hjälp att få, till exempel taltjänst som stöttar mig.

Så idag, denna helt vanliga tisdag, valde jag att ta de där små extra stegen – både bokstavligt och bildligt. Och det känns bra.

För det är så stora saker börjar – med små, konsekventa steg.

Ha en fin tisdag!

Ny vecka, nya steg

---

Måndag – tidig morgon och ny start 🌿

Klockan ringer klockan fem på morgonen. Jag går upp, tar hand om Habibi katten och ser att jag har plockat fram allt jag ska ha med mig till jobbet. Det känns skönt att vara förberedd inför fyra dagar med jobb.

Igår orkade jag inte så mycket mer än att städa och röja hemma, samt packa inför motorfestivalen. Det blev bara en lunchlåda, så jag får fixa resten idag.

Morgonen går i lugn takt. Jag gör det jag ska och försöker att inte stressa, även om det är tidigt. Det är något särskilt med de där tysta morgontimmarna innan dagen riktigt har börjat.

Jag känner mig både trött och ändå ganska bra på samma gång. En ny vecka ligger framför mig, och jag försöker ta den i min egen takt.

Måndagar är långa jobbdagar för mig, så jag försöker ladda upp mentalt redan från morgonen. Ta det lugnt, fokusera på en sak i taget och inte tänka för långt fram.

Ibland handlar det inte om att göra allt perfekt, utan om att bara komma igång. Att ta ett steg, och sedan ett till.

Jag vill också säga tack till dig som skrev en stöttande kommentar till mig. Det betyder mer än man tror när någon visar omtanke och står upp för en. Jag väljer att ta med mig det positiva.

Samtidigt fortsätter jag att hålla en respektfull ton här på bloggen. Jag delar mitt liv på mitt sätt, och jag gör så gott jag kan.

Nu börjar en ny arbetsvecka, och jag tar den steg för steg.
Vi tar en dag i taget 🌿

'

Söndag – vila, tankar och vikten av respekt 🌿

---

🌿 Du ser en del – men inte hela min vardag

🌿 Sammanfattning

En lugn söndag med tid för återhämtning, eftertanke och förberedelser inför veckan. Jag delar också hur min vardag faktiskt ser ut – där stöd ibland behövs. Inte för att jag inte kan, utan för att få det att fungera.

Jag vill också förklara att min dyslexi gör vissa saker svårare, särskilt när det gäller ord och siffror. Därför tar saker ibland mer tid och energi.

Bakom varje människa finns en hel bild som inte alltid syns. Jag önskar mer förståelse, mindre dömande – och att vi möter varandra med respekt.

Vi tar en dag i taget 🌿

---

Söndag – sista dagen på helgen.

Det har varit mysigt att få vara tillsammans. Samtidigt finns det mycket i livet som andra inte alltid ser eller förstår, även om de ibland tror det.

Morgonen fick vara lugn och utan stress. Jag stannade kvar hos min vän en stund till. Vi satt och pratade, tog det lugnt och bara var. Sådana stunder betyder mycket. Det är då man får landa och hämta ny energi.

Senare åkte jag hem igen. Det är alltid lite vemodigt att åka, men också skönt att komma hem till sitt eget. Jag plockade i ordning i lugn takt och gjorde det som behövdes inför veckan.

Jag passade på att fixa matlådor. Det blev fyra stycken, och det känns alltid skönt att ha det klart. Jag började även tänka på nästa helg och packade ihop lite saker inför motorfestivalen. Det är skönt att vara ute i god tid.

Kvällen blev lugn. Jag varvade ner, tänkte igenom veckan som varit och försökte samla energi inför det som kommer.

---

Samtidigt finns det tankar som stannar kvar.

Jag blir ibland ledsen över hur vi människor kan vara mot varandra. Ord kan göra ont, mer än man tror. Bakom varje människa finns så mycket som inte syns – ändå är det lätt att döma.

Jag förstår inte riktigt varför vissa drar slutsatser om mitt liv utifrån det jag skriver här. Min blogg visar bara en del av min vardag och min helg, inte hela bilden. Det finns mycket jag inte delar, och det betyder inte att det inte finns.

Ibland får jag kommentarer om att jag verkar få hjälp med allt fysiskt arbete. För mig handlar det om att använda det stöd jag behöver i min vardag. Det gör att jag kan fungera och vara delaktig. Att ta emot hjälp gör mig inte mindre – det gör att jag klarar mer.

När jag skriver om hur det faktiskt ser ut, till exempel med fakturor och andra vardagliga saker, är det viktigt att förstå att jag inte är ensam. Många behöver stöd i vardagen av olika anledningar. Samhället är inte alltid enkelt att navigera i, och ibland behövs hjälp för att få det att fungera.

Jag vill också förklara för er som är nya här: jag klarar mig själv i grunden. Men jag har dyslexi, och det gör vissa saker svårare – särskilt på iPhone, där appar och funktioner ibland kan kännas röriga.

Jag kämpar varje dag med ord och siffror. Det kan handla om att läsa, skriva eller förstå information. Sådant som är enkelt för andra kan ta mer tid och energi för mig.

Ibland blir det fel, och ibland missförstår jag saker. Det är en del av min vardag. Jag gör alltid mitt bästa, men allt blir inte perfekt.

Därför kan det också kännas jobbigt när kommentarer blir dömande eller när någon drar slutsatser utan att förstå hela bilden.

Det handlar alltså inte om att jag inte kan, utan om att jag gör saker på mitt sätt och i min takt. Med rätt stöd fungerar det – och jag klarar mer än många kanske tror.

Och det är helt okej.

---

Jag önskar att vi kunde visa varandra mer omtanke och respekt. Att tänka efter innan man säger eller skriver något kan göra stor skillnad.

Vi vet aldrig hela bilden av någon annans liv.

Jag gör så gott jag kan, på mitt sätt och i min takt. Och det får vara nog.

Söndagar för mig handlar om att landa, ta hand om sig själv och bara vara.

Det är okej att ta det lugnt.
Det är okej att vila.

---

Vi är inte ensamma. Det finns många som kämpar med fakturor och olika betalningar varje månad.

Alla har sin egen vardag och sina egna utmaningar, även om det inte alltid syns.

Vi gör så gott vi kan – och det är tillräckligt.

Vi tar en dag i taget 🌿

---

Lördag – med stöd i skrivandet och lugn i helgen 🌿

Lördag 🌿

Jag vaknar pigg och tillsammans med en vän. Det känns fint att inte vara ensam och att få börja dagen i lugn och ro. Vi tar morgonen som den kommer och njuter av att det är helg.

Vi äter frukost i lugn takt och pratar om allt möjligt. Det är skönt att få bara vara, utan stress eller måsten. Sådana stunder ger energi.

Sen kopplar vi upp oss till ett digitalt möte. Under mötet använder jag taltjänst som stöd, vilket hjälper mig att hänga med i det som sägs och ta in information i min egen takt. Det gör att jag känner mig mer delaktig och trygg.

När jag skriver använder jag både Microsoft Word och ChatGPT som stöd. Jag börjar med mina egna tankar och skriver ner det jag vill säga. Sedan får jag hjälp att rätta texten och få bättre flyt.

I Word lyssnar jag också på texten flera gånger för att höra hur den låter. Det hjälper mig att upptäcka sådant jag vill ändra och gör att texten blir tydligare.

Det tar tid för mig att skriva, ibland flera timmar. Jag jobbar steg för steg och i min egen takt, men det är värt det när texten till slut känns rätt.

Att leva med dyslexi gör att skrivandet kan vara en utmaning, men med stöd av taltjänst och AI känns det lättare. Jag kan uttrycka mig mer fritt och känner mig tryggare.

När jag är klar lägger jag ut texten på bloggen. Det är en fin känsla varje gång.

Resten av dagen fortsätter i lugn takt med mys, samtal och tid tillsammans.

Vi tar en dag i taget 🌿

Fredag – mellan möten och mys i helgen 🌿

---

Fredag ☕🌿

---

är fredag och jag känner i kroppen att det har varit en intensiv vecka. Jag försöker ta dagen i lugn takt och inte stressa mer än nödvändigt. Ibland får det faktiskt räcka att göra det viktigaste.

När jag klev på bussen i morse kände jag igen chauffören, och vi småpratade en stund. Det var en enkel men fin start på dagen. Vädret är verkligen härligt idag, så jag valde att gå av några hållplatser tidigare för att ta en promenad innan jobbet. Det gjorde gott att få lite frisk luft och rörelse.

Under våren har det varit många möten och årsmöten, och det kommer fler framöver. Det tar energi att vara igång så mycket, men samtidigt känns det viktigt för mig att vara delaktig och bidra. Jag vill vara en del av något som betyder något.

Efter jobbet ska jag packa och åka iväg över helgen. Jag ska hälsa på en vän, och vi planerar en lugn och mysig helg tillsammans. Det blir film, god mat och tid att bara vara utan stress. Det känns som precis det jag behöver.

I morgon väntar ett digitalt möte. Även om det också tar energi, är jag tacksam över att jag har taltjänst som stöd. Det gör att jag kan följa med bättre och ta in det som sägs i min egen takt.

En sak jag tänker extra mycket på idag är hur mycket som har förändrats i mitt skrivande. Att leva med dyslexi har påverkat mig mycket, och under lång tid kändes skrivandet både tungt och frustrerande. Det tog mycket energi att få ner det jag ville säga.

Med hjälp av AI som stöd har det blivit annorlunda. Jag kan nu uttrycka mig mer fritt och känner mig tryggare i det jag skriver. Jag får hjälp att formulera mina tankar och skapa ett bättre flyt i texten, vilket gör stor skillnad.

Det handlar inte längre bara om att skriva rätt, utan om att känna glädje i skrivandet. Stressen har minskat, och jag kan istället fokusera på det jag vill förmedla. Det ger mig en känsla av frihet.

Nästa vecka blir kortare, vilket känns skönt. Samtidigt vet jag att nästa helg blir intensiv, då det är motorfestival och vi ska vara där och visa Dyslexiförbundet. Det känns både roligt och viktigt.

Det är okej att vara trött efter en sådan här vecka. Jag försöker påminna mig själv om det och inte ställa för höga krav.

Vi tar en dag i taget – i vår egen takt 🌿

Torsdag – en lång dag med möte, gemenskap och små pauser ☕

---

Torsdag – en lite längre dag ☕🌿

I dag ser dagen lite annorlunda ut. Jag vaknar och vet redan från början att det kommer bli en lång dag, så jag försöker ta morgonen i lugn takt. Ingen stress i onödan, bara komma i gång steg för steg.

Habibi får sin stund först, som vanligt. Det är något tryggt i de där rutinerna som hjälper mig att landa innan dagen drar i gång på riktigt.

Arbetet rullar på, men jag har hela tiden i bakhuvudet att kvällen inte kommer bli som vanligt.

I dag ska jag åka iväg på ett årsmöte för en studieorganisation. Det är de som är medlemmar där som har kallat till mötet. Vårt dyslexiförbund är medlem i studieorganisationen, och därför är det viktigt att vara med och höra vad som händer och vad som tas upp. Samtidigt känner jag mig lite spänd inför det – det är alltid mycket intryck på sådana möten.

Tur att vi är två stycken som åker tillsammans till nästa kommun. Det känns tryggt och gör resan lite lättare, speciellt när man inte behöver göra allt själv.

Så är det när man är engagerad i en förening och sitter med i en styrelse – då behöver man gå på olika möten. Det är viktigt för oss, och det känns betydelsefullt att vara med och lyssna och bidra.

Jag försöker hushålla med energin under dagen. Inte ta på mig för mycket, inte stressa upp mig i onödan. Bara göra det jag ska, i min takt.

När eftermiddagen närmar sig känns det i kroppen att dagen redan varit lång, men det är bara att fortsätta lite till. Jag påminner mig själv om att det är okej att det känns så.

Sen är det dags att åka. Jag försöker släppa lite av nervositeten och bara följa med i stunden.

När vi kom till mötet var det många jag kände igen. Vi går ofta på samma möten, fast i olika uppdrag och roller. Det känns ändå fint att känna igen människor och inte vara helt ny i sammanhanget.

Jag hade också med mig skrivtolkning via taltjänst under mötet, så att jag kan läsa och lyssna på texten i efterhand och bättre ta in vad som sades. Det är ett viktigt stöd för mig och gör stor skillnad.

Själva årsmötet med studieorganisationen gick snabbt och smidigt. Vi fick en god macka och kaffe, vilket var uppskattat. Det känns fint att det finns stöd att få, till exempel med föreläsningar och lokaler, och att man kan vara med och ta del av det. Det är viktigt att höra hur det går och vad som planeras framåt.

Efter mötet var det dags att ta sig hem igen. Det blev en hel promenad i dag, och vi lyckades hitta till lokalen utan problem. Det kändes i benen att det varit en lång dag, men samtidigt skönt att röra på sig och få lite frisk luft.

Nu är jag hemma efter en lång dag med både jobb och möte. Det känns i kroppen att det varit mycket i dag. När jag kommer innanför dörren är det första jag gör att prata lite med Habibi. Den stunden betyder mycket efter en lång dag.

Nu blir det att landa, ta det lugnt och låta kroppen vila.

Vi tar en dag i taget – även de lite längre 🌿

---

Onsdag i min takt ☕🌿

Onsdag i min takt ☕🌿

Jag vaknar och känner att det är en lite lugnare morgon i dag. Ljuset smyger sig in och jag försöker att inte stressa upp mig direkt. Först ger jag Habibi lite kärlek, och vi tar en stund tillsammans innan dagen börjar på riktigt.

Frukosten blir enkel, och jag låter morgonen få ta den tid den behöver. Det är inte alltid lätt att hålla tempot nere, men jag försöker påminna mig själv om att det är okej att ta det lugnt.

Jag gör mig i ordning och förbereder det jag behöver för dagen. Små rutiner hjälper mig att känna lite mer kontroll, även när tankarna går åt olika håll.

På bussen sitter jag tyst och tittar ut genom fönstret. Landskapet rör sig sakta förbi och det finns något rogivande i det. Jag tar ett djupt andetag ibland och försöker bara vara i stunden.

Arbetsdagen går i vågor. Vissa stunder flyter allt på, andra kräver mer energi. Jag gör så gott jag kan och försöker att inte vara för hård mot mig själv – det är en påminnelse jag ofta behöver.

I dag tänker jag också på niorna som har NO i nationella prov, och jag är korridorvakt under tiden. Tiden gick faktiskt ganska fort.

När jag kommer hem möts jag av Habibi, lika glad och närvarande som alltid. Den stunden betyder mycket. Jag tar hand om honom och känner hur dagen sakta rinner av mig.

Tankarna finns där som vanligt, men jag försöker att inte ta allt på en gång. En sak i taget får räcka.

Kvällen blir lugn. Kanske en kopp kaffe eller te, kanske bara tystnad. Jag låter kroppen vila och försöker ge mig själv den återhämtning jag behöver.

Jag delar detta för att visa hur min vardag ser ut, och kanske skapa igenkänning hos någon annan. Här inne vill jag ha en vänlig och respektfull ton. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar – och det behöver få vara okej 🌷

Kanske kan någon känna igen sig i det jag skriver. Ibland räcker det att veta att man inte är ensam.

Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen, titta i frysen vad jag ska ha med i lunchlådan och koka några ägg. Sen blir det nog att kika lite på TikTok.

Vi tar en dag i taget – i vår egen takt 🌿

Vardagsliv med mina tankar 🌷

---

Tisdag i min takt ☕🌿

Jag vaknar till ett härligt vårväder och känner att luften är lite lättare i dag. Först ger jag Habibi lite kärlek och sedan fixar jag frukost. Vi tar morgonen i lugn takt, utan stress, och låter dagen få börja mjukt.

Jag gör mig i ordning och tar med min lunchlåda. Det är en liten sak, men det gör stor skillnad eftersom det sparar både tid och energi.

Jag åker i väg med bussen till jobbet och sätter mig ner en stund. Jag försöker vara i stunden och låter tankarna komma och gå. När jag tittar ut genom fönstret och ser landskapet passera, känner jag hur kroppen får varva ner lite. Det blir en stilla stund innan dagen börjar, där jag bara får vara och samla tankarna. Ibland tar jag ett djupt andetag och påminner mig själv om att ta allt i min egen takt.

Arbetsdagen går upp och ner, med både lugna och intensiva stunder. Jag gör så gott jag kan och försöker att inte ställa för höga krav på mig själv, vilket är något jag fortfarande lär mig.

Efter jobbet åker jag hem. När jag kommer hem möts jag av Habibi, så glad och full av energi. Det känns som att hela dagen släpper lite i den stunden. Han vill ha sin mat – tonfisk och räkor i mjukmaten – och jag fixar det medan vi är nära varandra en stund. Det blir en fin övergång från dagen till kvällen, innan jag försöker landa i lugnet och bara vara.

En sak som ofta tar mer energi än man tror är att hålla koll på fakturor. De finns överallt – i appar, i mejl och på olika webbsidor. Det gör det svårt att få en tydlig överblick.

Jag har ofta tankar om hur personer som lever själva gör och hur man får ihop livet runt omkring, särskilt i slutet av månaden när alla fakturor ska betalas.

Förr kom mycket via brev och då visste man var man skulle titta. I dag är det mesta digitalt, och dessutom kostar det ofta extra att få fakturor på papper. Det gör att allt sprids ut ännu mer.

Jag tänker ofta på hur andra gör med sina digitala fakturor. Hur får de koll när allt finns på olika ställen?

Jag tänker också på hur många som blir lurade av falska fakturor. Det kan vara svårt att se vad som är äkta och vad som inte är det, särskilt när allt ser så likt ut. Det gör att man måste vara extra försiktig, och det tar ännu mer energi.

För mig, som har dyslexi, blir det här extra krävande. Det tar längre tid att läsa, förstå och hålla ordning på informationen. Ibland skjuter jag upp det, inte för att jag vill, utan för att det känns för mycket just då.

Jag försöker hitta sätt som fungerar för mig. Jag samlar så mycket som möjligt på ett ställe, tar en sak i taget och ber om hjälp när det behövs. Små steg gör ändå skillnad.

Jag delar detta för att visa hur min vardag ser ut och kanske skapa igenkänning hos någon annan. Här inne vill jag ha en vänlig och respektfull ton. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar – och det behöver få vara okej 🌷

Kanske kan någon känna igen sig i det jag skriver. Ibland räcker det att veta att man inte är ensam.

Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen, kanske med en kopp kaffe eller te, och bara varva ner.

Vi tar en dag i taget – i vår egen takt 🌿

---

☕🌿 Måndag – tillbaka i rutinerna och en lugn start på veckan

---

Måndag – en ny vecka börjar ☕🌿

I dag är det måndag och en ny vecka har börjat. Jag vaknade hemma, och det kändes skönt att vara tillbaka i rutinerna igen. Habibi var som vanligt uppe tidigt och ville ha uppmärksamhet, så det blev en lugn start på dagen – precis som det brukar vara.

Jag tog fram min lunchlåda som jag förberedde igår: potatismos, köttbullar och gräddsås. Det är något särskilt med att ha maten klar – man känner sig lite duktig och framför allt blir morgonen mycket lugnare. Jag packade ner ryggsäcken och gjorde mig redo för en ny dag.

Sedan satt jag på bussen till jobbet och tittade ut genom fönstret. Tankarna började snurra lite kring veckan som kommer. Det är två möten jag behöver gå på, och så är det föreningslivet med olika uppdrag i styrelsen. Ibland kan det kännas lite mycket, men samtidigt är det fint att få vara med och bidra.

Senare tog jag en liten tur utomhus. Det var skönt att komma ut i friska luften och röra på sig lite. Jag gick i lugn takt, tittade runt och bara var i stunden. Det är sådana små stunder som gör mer än man tror – man landar lite i sig själv. Efter det var det dags att börja arbeta.

På min blogg berättar jag om min historia och delar med mig av tips i vardagen. Jag har levt med dyslexi och andra sjukdomar under lång tid, och det har format mig mer än man kanske tänker på. Det har inte alltid varit lätt, och det har funnits mycket okunskap genom åren.

Jag minns särskilt hur det var när jag var yngre. Det var inte många som förstod vad dyslexi innebar, och man fick kämpa lite extra – både i skolan och i livet. Ibland kände man sig annorlunda, och det sätter sina spår, även långt senare.

Samtidigt har jag lärt mig mycket på vägen. Jag har hittat sätt som fungerar för mig, och det är just sådant jag vill dela med mig av här. Små tips och tankar från vardagen som kanske kan hjälpa någon annan – eller bara få någon att känna sig mindre ensam.

Det är också därför jag tycker att det är så viktigt att prata om saker som dyslexi och dyskalkyli. Ju mer vi pratar om det, desto mer förståelse kan vi skapa.

Jag är tacksam att Dyslexiförbundet finns. De gör ett viktigt arbete och sprider kunskap som verkligen behövs.

Den här veckan är det en del planerat, men jag försöker ta en dag i taget. Det brukar vara det bästa sättet, även om det inte alltid är så lätt.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och bara landa lite i dagen – det behövs också.

Jag delar inte detta för att bli ifrågasatt eller granskad, utan för att skriva om min vardag och kanske skapa igenkänning hos någon annan. Här inne vill jag ha en vänlig och respektfull ton. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar – och det behöver få vara okej 🌷

---

Söndagsro, vänskap och viktiga tankar

---

Söndag – en lugn och skön dag ☕🌷

Jag vaknade upp hos min vän efter en riktigt trevlig och mysig kväll igår. Det var så skönt att få stanna kvar över natten – det blir liksom en annan ro när man slipper tänka på att åka hem sent. Morgonen var lugn och stilla, precis som jag tycker om.

Vi satt länge vid frukosten och pratade om allt möjligt, så där som man gör när man inte har bråttom någonstans. Sådana stunder är verkligen guld värda. Jag kände mig både utvilad och glad.

Vi gick också ut en sväng och klippte buskar, eftersom en container skulle komma till området. Det var faktiskt skönt att röra på sig lite och få något gjort tillsammans. Luften var frisk och det var en sådan där stund när man bara gör något enkelt, men ändå känner sig nöjd efteråt. Vi småpratade lite samtidigt och tog det i vår egen takt – inget stress, bara göra det som behövdes. Det är konstigt egentligen hur sådana små saker kan kännas så bra i kroppen efteråt.

Lite senare begav jag mig hem igen. Det är ändå något alldeles särskilt med att komma hem till sitt eget, sätta ifrån sig väskan och bara landa lite. Och såklart stod min lilla Habibi där och mötte mig, som om jag hade varit borta i evigheter. Han pratade på som bara den och ville ha uppmärksamhet direkt. Då smälter hjärtat lite extra – det gör det verkligen. Man är rätt rik ändå, som har en sådan liten vän som väntar på en 💛

Väl hemma tog jag tag i min lunchlåda inför måndagen. Jag skalade potatis och gjorde ett riktigt gott potatismos, och så blev det köttbullar och lingon till. Enkel mat, men det är ju ofta det som är allra godast. Det känns tryggt att ha det klart inför veckan.

Jag plockade lite hemma också, i lugn och ro. Det är något speciellt med söndagar – man får göra saker i sin egen takt, utan stress. Bara komma i ordning och landa lite inför veckan som kommer.

Och så fick Habibi lite extra kärlek i dag också – det är han värd 💛

Men jag har också tänkt en del i dag på hur det är i samhället, och hur vissa saker känns igen från förr.

Jag tänker tillbaka – det är nog över 30 år sedan nu – när jag fick veta att jag hade dyslexi. Jag minns hur det kändes: både förvirrande och lite tungt. På den tiden fanns det mycket okunskap, och det var inte alltid så lätt att bli förstådd. Ibland kände man sig nästan lite ensam i det. I dag kan det ibland kännas som att vi är där igen – fast nu handlar det om dyskalkyli.

Dyskalkyli – när svårigheterna inte syns

Just eftersom svårigheterna inte alltid märks, riskerar elever att inte få det stöd de behöver. I stället kan de bli uppfattade som slarviga, omotiverade eller ointresserade. Och det gör ont att tänka på.

Det påverkar inte bara lärandet – utan också självkänslan. Att gång på gång känna att man inte klarar det som andra verkar göra utan problem sätter spår. Jag tror många känner igen sig i det.

Därför känns det så viktigt att sprida kunskap. Jag är glad att Dyslexiförbundet finns för oss. Där finns både stöd och förståelse.

Så nu hoppas jag att vi börjar se en förändring, och att siffror och matematiksvårigheter tas på lika stort allvar. Det här handlar om dyskalkyli – något som finns, även om det inte alltid syns.

Läs gärna vår tidning från Dyslexiförbundet – den tar upp viktiga saker som fler borde få veta.

Jag delar inte detta för att bli ifrågasatt eller granskad, utan för att skriva om min vardag och kanske skapa igenkänning hos någon annan. Här inne vill jag ha en vänlig och respektfull ton. Vi lever olika liv och har olika förutsättningar – och det behöver få vara okej 🌷

Nu ska jag nog sätta mig med en kopp te och bara ta det lugnt resten av kvällen.

---

En dag fylld av små, fina stunder

---

Lördag

I dag satte jag mig vid köksbordet tillsammans med min katt Habibi och åt frukost. Det är något speciellt med lugna morgnar hemma – allt känns lite mjukare och mer harmoniskt. Jag åt ägg, eftersom det hjälper till att hålla blodsockret stabilt, och Habibi satt bredvid och väntade tålmodigt. Självklart fick han smaka lite äggula – det tycker han verkligen om, och det är svårt att säga nej när han tittar så där.

Efter frukosten började jag planera veckans lunchlådor. Det känns alltid så skönt att ha det klart i förväg, nästan som att man ger sitt framtida jag en liten present. Jag hade 500 gram blandfärs hemma, så jag blandade smeten med ägg, havregryn, kryddor, lök och grädde. Sedan rullade jag köttbullar och stekte dem i ugnen. Det blev hela 30 stycken, och jag kände mig faktiskt ganska nöjd när allt var klart.

Jag har även några köttbullar kvar i frysen, så matlådorna räcker hela veckan. Det gör vardagen lite enklare och mindre stressig. Det är bara att koka ris eller potatis till. I morgon tänker jag göra potatismos och ta med lingon till måndagens lunch – det känns som något att se fram emot.

Senare tog jag bussen till en vän och fick en riktigt god middag: fläskfilé med gräddsås, potatis och grönsaker. Det behövde jag verkligen – att få komma iväg lite, äta gott och bara umgås. Maten var jättegod och stämningen varm, och jag kände mig både mätt och glad. Jag blev faktiskt kvar över natten, vilket kändes spontant och mysigt.

Den här veckan är ganska fullbokad. Jag ska åka på ett årsmöte som vår förening har blivit kallad till senare i veckan. Nästa lördag har förbundet också ett möte som vi ska delta i. Det är mycket som händer i föreningen just nu, men samtidigt känns det meningsfullt att vara delaktig och få bidra.

Tips och familjer Dyslexihjälp

 

även är vi också i Trollhättan

🌸 En stilla fredag – jag och Habibi

---

Fredag bloggen #: Fredagslugnet smyger sig på 🌷

Så var det fredag igen, och visst känns det lite speciellt ändå 🌷

Jag vaknade i morse och kände att det var en lite mjukare start på dagen. Samtidigt fanns det en trötthet kvar i kroppen som inte riktigt ville släppa. Det är som att vissa dagar bär man med sig lite mer än vanligt.

Morgonen fick gå i sin stilla takt. Jag satte på kaffe och gjorde i ordning lite enkelt att äta. Det blev inga stora saker, men det behövs inte alltid heller. Ibland är det just det enkla som håller en uppe.

Jag satt en stund och bara var. Tittade ut, lät tankarna komma och gå. Habibi höll mig sällskap – satt i mitt knä en stund, nyfiken som vanligt och ville smaka lite på maten, och senare låg hon bredvid mig i sängen. Det är något väldigt tryggt i det där, att ha den lilla närheten.

Det är skönt att veta att matlådorna fortfarande räcker, det tar bort lite av stressen. Små saker som ger lite lugn i det som annars kan kännas rörigt inuti.

Det blev så att jag inte kom iväg till jobbet idag.

Ibland händer det saker som inte riktigt blir som man tänkt sig, och då mår man inte alltid så bra – och det får också vara okej.

Det är inte alltid kroppen eller orken hänger med, och då får man försöka lyssna istället för att pressa på. Det är lätt att känna att man borde göra mer, vara mer, orka mer… men vissa dagar går inte det.

Så idag får bli en lite lugnare dag här hemma. Inte för att jag planerat det, utan för att det blev så. Och kanske var det precis det som behövdes, även om man inte alltid vill erkänna det för sig själv.

Jag tänker ta det försiktigt idag. Kanske vila lite, kanske bara sitta med en kopp kaffe till och låta tiden gå.  🐾🌿💛 Habibi finns här nära, och det räcker långt sådana här dagar.

Och ikväll får det bli lugnt. Något enkelt att äta, kanske något på tv, eller bara tystnad. Att få landa efter veckan, på riktigt.

Fredagar behöver inte alltid vara fyllda av planer. Ibland handlar de mer om att ta sig igenom veckan och sedan få andas ut.

Jag hoppas att ni också är snälla mot er själva, särskilt de dagar när det känns lite tyngre 💛

Och tack för att ni finns här och läser. Det betyder mer än ni tror 💕

Kram från mig 💗☕🌸
Vi hörs snart igen…

---

Torsdag och lite återkoppling 🌷

En sådan där morgon när tiden inte riktigt vill räcka till – men man gör så gott man kan ändå 🌷

Jag vaknade lite tidigare idag, och det var ändå rätt skönt. Det blir en särskild ro i kroppen när man vet att matlådorna redan är klara för veckan. Det är inte dumt alls. Då räcker det med att koka lite potatis eller kanske lite spaghetti, och så är det ordnat. Lite framförhållning gör verkligen mycket i vardagen.

Morgonen fick gå i lugnt tempo. Jag satte på ägg och gröt och lät det ta den tid det tar. Det finns något fint i de där enkla stunderna.

Idag tog jag faktiskt en tidigare buss till jobbet. Det var lite mindre folk då, och det var riktigt skönt. Man fick sitta i lugn och ro, titta ut en stund och bara vara. Sådant uppskattar man mer och mer.

Jag tänkte också säga några ord om gårdagen. Vaktmästaren var här och tittade på ugnen och brandvarnaren. Det är något med ventilationen som behöver ses över, så de ska återkomma om hur vi ska gå vidare.

Så nu får jag snällt vänta lite till och hoppas att det ordnar upp sig. Det vore verkligen skönt att få det i ordning.

Idag får bli en sådan dag där man inte stressar i onödan, utan tar det lite som det kommer och låter saker falla på plats i sin egen takt 🌸

Och tack snälla ni som tittar in här och lämnar några vänliga ord 💛
Det värmer mer än ni tror. Skriv gärna en rad, det är alltid lika roligt att höra ifrån er 💕

Kram från mig 💗☕🌸
Vi hörs snart igen…