Varför jag har min blogg – och varför jag vill ha äkta respons

Godmorgon fredag! ☀️✨

Varför jag har min blogg – och varför jag vill ha äkta respons

Idag vill jag skriva om något jag har tänkt på ett tag.

Jag delar ofta saker här om vardagen – tips, appar, rutiner och sådant som kan göra livet lite enklare. Inte för att allt ska se perfekt ut, utan för att jag vet att små verktyg ibland kan göra stor skillnad. För många handlar det om struktur, trygghet och att få ihop dagen på ett sätt som fungerar.

Och jag vill vara tydlig: det är därför jag har min blogg.

Jag skriver och delar för att jag vill stötta andra, inspirera och visa att man inte är ensam om att kämpa med vissa delar av livet. Det kan vara allt från planering och påminnelser till hjälpmedel som att få text uppläst – saker som underlättar på riktigt.

Men jag har också märkt något som tar energi.

Ibland blir responsen mest standardsvar – samma fraser om och om igen. Jag förstår att det kan vara välmenat, men för mig blir det lätt tomt när det aldrig blir något mer än så. Jag vill hellre ha en äkta kommentar, även om den är kort, än något som bara känns automatiskt.

Och en annan sak: tonen spelar roll.
Det finns inga krav på att alla ska tycka lika, men jag tycker att respekt är en självklarhet. Jag är en människa bakom skärmen, och jag delar inte för att bli ifrågasatt eller nedtryckt.

Jag vill att den här platsen ska vara trygg, positiv och snäll – både för mig och för er som läser.

Så jag hoppas att vi kan göra det här tillsammans. 💛
Dela gärna era egna tips också!

✨ Vilken app använder du mest i vardagen?
✨ Har du något hjälpmedel som verkligen gjort skillnad för dig?

Jag blir jätteglad om du vill skriva en kommentar – och kanske kan ditt tips hjälpa någon annan mer än du tror.

Trevlig fredag! 😊☀️✨

---

En dag kvar – ett steg i taget

---

En dag kvar

Det är nästan svårt att fatta att det bara är en dag kvar att jobba. Den här veckan har verkligen sprungit rakt in i väggen – snabbt, intensivt och lite som att jag inte riktigt hunnit andas mellan allt.

Jag har känt mig trött på ett sätt som sitter i hela kroppen. Som om energin bara har läckt ut lite i taget under dagarna, och nu finns det nästan inget kvar. Min energi har varit helt slut, och det är inget jag kan blunda för längre. Jag märker det i allt: hur jag tänker, hur jag rör mig, hur små saker kan kännas stora när man redan är på gränsen.

Men mitt i allt det där finns det ändå något jag faktiskt är nöjd med.

Den här veckan har jag nämligen planerat min lunch, och det har gått över förväntan. Det låter kanske som en liten grej, men för mig har det gjort en stor skillnad. Att slippa stressa, slippa fundera i sista sekund och bara veta att ”det här har jag fixat” – det har varit en trygghet.

Jag fick också ett tips om att använda appen Anteckningar, och det har faktiskt hjälpt mig mer än jag trodde. Jag har börjat skriva små saker där och lagt det direkt på min iPhone-skärm som en widget. (Du hittar det genom att gå in på skärmen och välja Widgetar.) Då ser jag tydligt vad jag behöver göra måndag till söndag, både hemma och på jobbet. Inte allt på en gång, utan små saker som känns möjliga att orka med.

Det blir som ett eget litet tips till mig själv i vardagen: att ta en sak i taget och inte försöka bära allt i huvudet.

För även om allt känns rörigt, och även om veckan varit tung, så finns det ändå saker som fungerar. Saker jag kan ge mig själv cred för. Ibland är det inte de stora förändringarna som räddar en, utan de små rutinerna som gör dagarna lättare att ta sig igenom.

Så även om jag är helt slut, försöker jag ändå tänka:
Jag gjorde något som funkade för mig. Och det räcker.

Imorgon är sista dagen, och sen hoppas jag att kroppen får komma ikapp. Att huvudet får vila lite. Att jag får landa. Just nu känns det som det jag behöver mest.

Samtidigt ser jag faktiskt fram emot helgen. Det ska bli kul att åka på möte med distriktet. Jag tror att det kan ge mig lite ny energi, inspiration och ett annat fokus. Ibland behövs det något som bryter av, något som får en att känna sig lite mer levande igen.

Och kanske är det precis det jag behöver nu.
Det behöver inte vara perfekt. Det viktigaste är att jag fortsätter framåt, ett steg i taget.

--- 💛

God morgon, bloggen! Nu börjar en ny arbetsvecka! ☀️

 God morgon, bloggen! ☀️

Nu drar en ny arbetsvecka igång, och jag känner mig faktiskt riktigt peppad. Det är något speciellt med just måndagar – lite som en nystart. En chans att samla ihop sig, ta ett djupt andetag och göra sitt bästa utifrån de förutsättningar man har just nu.

Det har varit en del prat och funderingar kring frasologi och annat, men jag vill lämna det bakom mig. För mig känns det viktigare att fokusera på det som faktiskt spelar roll: att må bra och fortsätta framåt. Ibland behöver man helt enkelt bestämma sig för att inte fastna i sådant som tar energi, utan lägga kraften på det som gör skillnad på riktigt.

✅ En sak jag vill hålla fast vid är att ringa min “klocka” 05:00 varje morgon.
Jag märker verkligen hur stor skillnad det gör när jag får en lugn start på dagen. Att hinna vakna i min egen takt, fixa mig utan stress och få landa innan allt sätter fart – det ger en helt annan känsla. När jag slipper börja dagen med att jaga minuter, blir jag både lugnare och mer närvarande.

Helgen gav mig också lite ny energi, och det var så skönt att få gjort massor av lunchlådor. Det är en sån där liten sak som gör stor skillnad i vardagen. Jag blir mer fokuserad och mindre stressad när maten redan är förberedd och jag slipper tänka på det i sista minuten. En liten vardagsseger som gör hela veckan enklare.

Samtidigt väntar en vecka med många möten, och det kräver sin förberedelse. Det är inte alltid en dans på rosor – det tar tid, koncentration och ibland ganska mycket tålamod. Men jag känner också att det är en ära att få vara med och bidra, både lokalt och på distriktsnivå. Det är spännande att vara aktiv i föreningslivet och känna att man faktiskt är en del av något större.

Jag vill bara vara tydlig med en sak: mitt engagemang är tydligt, och jag fortsätter lägga tid och hjärta i det jag tror på.
Jag vill att ingen ska behöva känna sig ensam eller rädd. Jag vill att fler ska få stöd när det gäller läsning, skrivande och att våga ta plats. Det är en stor anledning till att jag fortsätter kämpa och engagerar mig, även de dagar det känns tungt.

Till helgen blir det fullt upp igen, eftersom vi ska ha distriktsstyrelsemöte. Det blir kanske ingen superlugn vecka, men det känns ändå bra att vi har saker på gång och att vi jobbar framåt tillsammans. Det är något fint i att människor samlas, engagerar sig och vill göra saker bättre – även om det ibland kräver både tid och planering.

Vi sitter dessutom och planerar vårt lokala årsmöte, och det känns verkligen spännande! Det är mycket som ska klaffa, och ja… ibland kan det vara lite knepigt, särskilt när man sitter i Word och text och bilder hoppar runt lite som de själva vill. 😅 Men tur att vi hjälps åt.

Jag är så glad över att vi har en bra sekreterare och en styrelse där alla vill vara med och bidra. Det betyder mycket att känna att man inte står ensam, utan att vi jobbar som ett team. Det ger både trygghet och energi.

Jag känner mig faktiskt både tacksam och glad över att vi gör det här tillsammans. 💛

Nu kör vi igång veckan – en dag i taget!

Söndag med dig – tillsammans 🤍

---

Det är något magiskt med söndagar, som om världen sänker volymen lite och allt får kännas mer på riktigt.

Jag lever för helgerna – för att få sitta tillsammans, äta en god middag och vakna upp till en härlig frukost. Det är livet jag har valt att leva, ett liv där närhet, lugn och gemenskap betyder mer än stress och måsten.

Det är nästan svårt att förstå att allt började så enkelt. Att två personer kunde hitta varandra genom en app. Några meddelanden, ett första samtal… och sedan ett möte som förändrade något inom mig.

Förr kunde söndagar vara tysta på ett sätt som gjorde ont. En dag då tankarna tog över och saknaden kändes extra stor. Men nu är det annorlunda.

Nu finns du, och plötsligt blir en vanlig söndag det finaste jag vet.

Vi behöver inte fylla dagen med planer. Det räcker att få vakna med dig i tanken. Att vi delar en kopp kaffe, en blick och ett skratt. Kanske en promenad hand i hand där tiden inte spelar någon roll. Bara vi.

För det är inte alltid de stora ögonblicken som betyder mest, utan de små. Hur du får mig att känna mig lugn. Hur du får mig att känna mig sedd. Hur du får mig att känna att jag inte behöver bära allt ensam.

Söndag med dig känns som värme, som trygghet, som kärlek. Inte ensam. Tillsammans.

Samtidigt vet jag att helgen snart är slut, och att en ny vecka väntar. Men jag försöker ta med mig den här känslan in i vardagen också. Jag brukar fixa lunch för hela veckan – bara för att göra livet lite lugnare och veckans dagar lite lättare.

---

Kommentarer på min plattform 💬
Här inne vill jag att orden ska kännas som mjuka andetag och respektfulla hjärtslag. Jag modererar kommentarerna och väljer själv vilka som får synas på min plattform, för jag vill att det här ska vara en trygg plats för både mig och er.

Allt som sprider kärlek, värme och fina tankar är alltid välkommet 🤍
Men kommentarer som sårar, kränker eller skapar dålig energi kommer att tas bort.

---

Matflow och vänskap

 

---

Godmorgon kära blogg!

Eftersom jag fick ett riktigt matflow igår passade jag på att laga massor. Jag kokade en härlig köttgryta med morötter och lök – och självklart blev den extra krämig med massor av grädde. Så gott!

Jag hade också blandfärs hemma och lite Philadelphiaost, så jag gjorde pannbiffar där jag blandade i osten tillsammans med lök, grädde och ett ägg. Det blev riktigt saftigt och gott.

Jag kände mig faktiskt väldigt produktiv över att ha fixat matlådor för hela 7 dagar. Det känns så skönt när man tar hand om sig själv på det sättet. Jag avslutade med att frysa in maten också, så allt är klart och jag behöver bara koka lite pasta eller potatis när det är dags att äta. Det är verkligen en sån där liten grej som gör vardagen mycket lättare.

Efter allt fixande hemma packade jag min väska och gjorde mig i ordning för att åka till min kära vän. Det kändes mysigt att komma iväg lite och få ett miljöombyte. Ibland behöver man verkligen bara få vara någon annanstans en stund, prata, skratta och bara känna sig lugn.

Nu är jag hos en vän och blir bjuden på middag, och jag blir påmind om hur viktigt det är att ha människor omkring sig som bryr sig på riktigt. Äkta vänner som ser en, som finns där utan att man behöver förklara allt. Jag är så tacksam för det, för det är inte något man ska ta för givet.

Ikväll ska jag bara försöka njuta, vara närvarande och ta in den här känslan. Det är något speciellt med att sitta ner tillsammans, äta gott och bara prata om livet. Små stunder som betyder mer än man tror.

✨ Fredag, nytt hår och tydliga gränser

Godmorgon, kära bloggen ☀️

I veckan var jag och gjorde i ordning håret, och det blev verkligen jättebra. Ett stort plus till frisören på Hårverkstaden – de är lyhörda, professionella och kommer med bra idéer. Det känns alltid så tryggt när man blir bemött på ett professionellt sätt och samtidigt får tips som passar just mig.

Nu är det fredag. Jag ska jobba några timmar och har därefter beställt hem matleverans. Eftersom jag inte alltid har möjlighet att ta mig till mataffären är detta en lösning som fungerar bra för mig. Jag handlar för en hel månad i taget, vilket också har gjort att mina matkostnader har minskat och att det blir enklare att planera vardagen.

Jag vill också vara tydlig med en sak. Vissa saker i mitt liv har jag förklarat många gånger, och ändå uppstår det missförstånd. Därför vill jag förklara att jag inte kan ha öppna kommentarer när innehållet inte stämmer överens med mig, mitt liv eller syftet med bloggen. Jag väljer själv vad jag vill dela och vad jag vill bemöta.

Av den anledningen har jag nu begränsat kommentarsfunktionen. För att kunna skriva en kommentar krävs en e-postadress. Detta är ett medvetet val för att skapa en respektfull och trygg miljö här på bloggen.

---

Respekt är ett krav

---

Kära bloggen.

Jag vet inte om jag orkar om det här fortsätter. Det tar mer energi än ni kanske tror. Jag försöker bara vara mig själv och skriva från hjärtat, inte bli ifrågasatt eller nedtryckt.

Det som skrivs påverkar. Även när det kanske inte är meningen. Bakom varje ord finns en människa som faktiskt läser, känner och tar in mer än man tror. Därför ber jag er att sluta med detta genast. Inte i ilska, utan för att jag behöver lugn och respekt.

Jag har haft tålamod. Jag har sagt ifrån lugnt. Jag har försökt vara tydlig utan att bli hård.
Så nu är det slut. Jag varnade för några veckor sedan, och nu menar jag allvar.

Anonymitet är ingen ursäkt för att gå över gränser. Det här är min plats, min röst, och min gräns är nådd.

Från och med nu gäller det här: kommentarerna på bloggen kräver att man är inloggad via Google. Vill man skriva här ska man också stå för det man säger.

Det här handlar inte om att stänga ute någon, utan om ansvar och trygghet. När man står för sitt konto och sina ord blir tonen ofta mer eftertänksam och respektfull.

Inlägg som inte följer detta kommer att tas bort.

Jag vill att kommentarerna på bloggen ska hålla en mänsklig, lugn och respektfull ton. Alla som skriver med respekt är fortfarande varmt välkomna här.

Kära bloggen,
ibland måste man vara tydlig
för att skydda sig själv.

Och det känns faktiskt skönt att säga det.

---

tll er

Kära bloggen.

I dag är en sån dag där allt bara känns tungt. Inte för att något särskilt hände, utan för att allt liksom samlades på hög. Tankar, ord, förväntningar. Jag blev trött på att förklara, trött på att bli misstolkad, trött på att folk tror sig veta vem jag är.

Det är märkligt hur snabbt människor drar slutsatser. Några meningar räcker tydligen för att sätta en etikett på någon. Som om ett helt liv får plats i en kommentar. Som om man är samma person varje dag, varje timme, varje stund.

Ibland vill jag bara vara tyst. Inte försvara mig, inte rätta, inte förklara. Bara få existera utan att bli analyserad. Men det är svårt när allt man gör ska tolkas, värderas och bedömas.

Jag vet vem jag är.
Jag vet vad jag menar.
Och det får räcka, även när andra inte förstår.

Kära bloggen,
i dag behövde jag skriva av mig.
I morgon kanske det känns lättare.

Varför jag använder olika sociala medier på olika sätt

---

Dag blogg

God morgon onsdag ☀️
Idag blev jag riktigt sugen på potatisgratäng, så jag fixade det tillsammans med en köttgryta. Det ska bli en härlig lunch. Senare idag har jag också bokat tid hos frissan, vilket ska bli skönt.

Jag vill också ta upp något som känns viktigt för mig.

Snälla, blanda inte ihop mina olika sociala medier.
Min blogg är en sak och TikTok är en annan. Det är två olika plattformar med olika syften.

Det finns personer som tycker att TikTok är för den yngre generationen.
Jag tycker att alla generationer är viktiga, och att kunskap och erfarenhet ska få delas mellan oss, oavsett ålder.

Om du tycker något om mig eller det jag gör på TikTok, skriv det där.
Inte här på min blogg.
När du istället skriver här visar det att du är feg och inte vågar skriva öppet på TikTok.
Stå för det du tycker – på rätt plattform.

Det är helt okej att du tycker att TikTok är för yngre. Jag respekterar det.
Men jag tycker det är roligt, och jag har ett tydligt syfte med det jag gör där.

Jag använder TikTok för att hjälpa andra ungdomar och unga vuxna med läs- och skrivsvårigheter. Jag vill visa att man inte är ensam, sprida kunskap och skapa igenkänning.

Jag vill också att fler ska veta att det finns en förening.
Vår förening heter Dyslexiförbundet. Den är till för alla generationer och finns för att stötta, informera och skapa gemenskap.

Det som känns tungt är när allt jag gör vrängs till något negativt.
Jag upplever ofta att jag blir missförstådd, och att det ibland inte finns någon att prata med när det händer.

Det här är min röst.
Det här är mina plattformar.
Och jag tänker fortsätta göra det jag tror på.

---

Innan du pekar, titta i backspegeln

God morgon.

Har det inte hänt dig också: du har en plan för dagen, du tänker “idag ska jag göra det här och det här” – och så händer plötsligt något. Ett samtal. Ett meddelande. Någon behöver hjälp. Något går sönder. Någon dyker upp. Eller så blir kroppen trött på ett sätt du inte hade räknat med.

Och det är ungefär så livet fungerar. Planer är som en karta, men livet är vädret, trafiken och allt det oväntade längs vägen. Du kan ha världens bästa plan, men du kan inte styra när andra människors behov krockar med den. Du kan inte styra när känslor kommer, när minnen vaknar eller när tankar tar plats. Ibland kan du inte ens styra din egen energi.

Det betyder inte att planering är meningslös. Det betyder bara att en plan måste ha utrymme för verkligheten. En plan utan luft blir lätt till stress när något händer. En plan med luft blir mer som: “Jag vill göra det här, men jag är beredd på att dagen kan förändras.”

Så ja, du kan planera vad du ska göra. Men livet kan ändå hända, helt plötsligt, som om det bara kom från ingenstans. Ibland är det jobbigt. Ibland är det fint. Ofta är det bara… mänskligt.

Och just därför: sluta klandra andra. Titta i din backspegel först.

Det osynliga arbetet bär längre än man tror

 

Vecka 4 på det nya året

Jag möter vecka 4 med ett lugnare tempo och ett öppet sinne. En dag i taget räcker gott och väl.

Efter att ha kommit hem sent igår kände jag mig ordentligt trött, men samtidigt var det ett fint avslut på dagen. Det blev lite stökigt i gången, men sådant händer ibland. För mig blev det mest en påminnelse om hur viktigt det är att vi hjälps åt och visar förståelse för varandra.

Engagemanget i föreningslivet betyder mycket för mig. Samtidigt märker jag att det blir allt svårare att få människor att ställa upp ideellt. Det är synd, för gemenskap och engagemang gör stor skillnad – både för individen och för helheten. Trots detta har vi ändå planerat flera aktiviteter under året, och det inger hopp.

Föreningslivet och arbetslivet är också en påminnelse till mig själv om att inte ställa för höga krav. Alla kan och orkar inte alltid bidra på samma sätt. Men om alla får vara med och känna sig välkomna skapas ett trevligare och mer hållbart föreningsliv.

När jag ser tillbaka på helgen känner jag ändå en tillfredsställelse. Jag är trött, men också nöjd över att ha bidragit. Engagemang tar kraft, men ger också mycket tillbaka. Känslan av sammanhang och att vara behövd är ovärderlig.

Morgonen började med att ta tag i vardagen och skapa lite ordning. Som tur var fanns det lunch i frysen, så det blev spaghetti och köttfärssås. Jag tog mig också tid till en ordentlig frukost innan jag gick till busshållplatsen – små saker som gör stor skillnad och hjälper till att kicka igång energin.

Idag väntar några timmars arbete och ett möte på jobbet. Därefter blir det att packa upp efter helgen och fixa lite hemma, så att vardagen kan fungera som den ska.

Allt arbete syns inte. Det mesta sker i det tysta – i samtal som aldrig hörs, i planering som ingen märker och i ansvar som tas utan applåder eller uppmärksamhet. Det är där mycket av det verkliga arbetet finns, långt ifrån rampljuset och de högljudda åsikterna.

Värdet sitter sällan i hur mycket någon hörs eller syns, utan i att något faktiskt blir gjort. Resultat byggs inte av ord, utan av handling. Av människor som tar ansvar även när ingen tittar, som fortsätter arbeta när berömmet uteblir och som ser till helheten snarare än sin egen synlighet.

Samtidigt finns det alltid de som sitter vid sidan av och gnager på andra. De som kommenterar, ifrågasätter och skriver, men som sällan har insyn i vad som faktiskt görs. När någon sitter hela dagen och kritiserar utan att veta vad den andra personen bär, säger det ofta mer om bristen på förståelse än om arbetets kvalitet.

Det är lätt att döma det man inte ser och ännu lättare att misstänkliggöra det som sker i det tysta. Men verkligt engagemang kräver närvaro, ansvar och vilja att bidra – inte bara åsikter. Och ofta är det just de osynliga insatserna som håller allt samman och gör att helheten fungerar, dag efter dag.

Ha en trevlig måndag.

Söndagslugnet som ger ny energi

 

Bloggsöndag – god morgon 🌤️

God morgon alla fina läsare! ☕️
Jag hoppas att ni har vaknat till en lugn och skön söndag. Här hemma börjar helgen sakta lida mot sitt slut, och jag sitter med en kopp kaffe och känner mig både glad, stillsam och väldigt tacksam.

Det har varit en riktigt fin helg. Sådana där dagar som ger energi på djupet – utan stress, utan måsten och utan ständig uppkoppling. Faktiskt har vi varit helt utan sociala medier, och det gjorde mer gott än jag trodde. När man kopplar bort mobilen blir det plötsligt mycket lättare att vara närvarande, både i stunden och i samtalen. 💛

Imorse gick vi upp i lugn och ro och åt en riktigt god frukost. Det är något alldeles extra med helgfrukostar, när man får ta tid på sig och bara njuta. På tallriken fanns stekta ägg, vita bönor, stekt potatis och bacon. Enkelt, men så mysigt och gott. Små stunder som dessa betyder verkligen mycket.

Under helgen har vi också hunnit se en serie som jag gärna vill tipsa om. På TV4 går Reykjavik 112, och den är verkligen värd att se. Spännande, välgjord och fängslande redan från första avsnittet – perfekt för kvällar när man vill krypa upp i soffan och bara följa med i handlingen.

Helgens höjdpunkt var ändå att vår lokalförening hade sitt allra första möte för året. Det blev ett väldigt lyckat och inspirerande tillfälle där vi både planerade framåt och delade idéer om hur vi kan stärka gemenskapen ännu mer. Det är så fint att se vilket engagemang och driv som finns – och hur mycket man faktiskt kan åstadkomma tillsammans.

Vi pratade om nya initiativ, föreläsningar och kanske till och med en gemensam utflykt längre fram i vår. Det märktes tydligt att många längtat efter att komma igång igen efter jul- och nyårshelgerna. Ett stort tack till alla som deltog och bidrog till den varma och positiva stämningen. 🌱

Nu väntar hemfärd och lite planering inför veckan. Lunchlådor ska förberedas, och jag tänker njuta en sista stund av helgkänslan. Just nu är min absoluta favorit mannagrynspudding med färska hallon. Den passar perfekt som frukost, är enkel att värma i mikron och har snabbt blivit en riktig favorit här hemma. 😋

Jag önskar er alla en riktigt fin söndag och en mjuk, harmonisk start på veckan som kommer.
Ta hand om er 🤍

Stöd förändrar inte sanningen

Två veckor av arbete och en härlig lördag.

Jag hade tänkt skriva mer, men just nu orkar jag inte säga mer än detta. Det här blir mitt sista inlägg i ämnet.

Det jag tänker och det jag uttrycker är mitt. Ingen maskin formulerar mina åsikter, och ingen annan bär ansvar för mina ord. De kommer ur mina erfarenheter, mina känslor och mitt liv. Det är jag som väljer vad som ska skrivas, hur det ska sägas och varför. Verktyg kan rätta stavning och struktur, men de skapar varken innehåll, mod eller röst.

Att använda hjälpmedel är inte fusk. Det är ett sätt att kunna delta på lika villkor. Det gör mig inte mindre äkta, mindre tänkande eller mindre mänsklig. Tvärtom gör det att jag kan uttrycka mig tydligare och fortsätta skriva öppet, utan att tystas eller behöva skämmas.

Det märkliga är att jag alltid har blivit ifrågasatt. När jag skrev utan hjälp var det fel. När jag använder stöd är det också fel. Oavsett vad jag gör finns det alltid någon som vill trycka ner, misstänkliggöra eller få mig att tystna. Det säger mer om er än om mig.

Jag tänker inte skämmas för att jag skriver, för hur jag skriver eller för vem jag är i samhället. Jag har rätt att ta plats, uttrycka mig och använda de verktyg som finns. För det tänker jag inte be om ursäkt.

Jag vill också vara tydlig med att många kommentarer inte upplevs som personliga. De känns opersonliga, upprepande och ibland direkt robotstyrda. Då blir det svårt att ta dem på allvar och att föra en meningsfull dialog. En öppen diskussion kräver människor som skriver med egen röst och egna tankar.

Jag skriver själv. Jag står för det jag säger. Vill ni möta mig, gör det på riktigt – med egna ord, egna tankar och respekt. Annars finns det inget behov av fler kommentarer.

Ha en trevlig lördag. Jag har lagt flera timmar på att skriva detta.

Kommentarsregler

Denna blogg är en plats för reflektion och samtal kring inläggets ämne. För att kommentarsfältet ska fungera gäller följande:

• Håll en respektfull och saklig ton.

• Kommentarer ska vara relevanta för inläggets innehåll.

• Personangrepp, spekulationer om skribenten eller nedlåtande formuleringar accepteras inte.

• Olika åsikter är välkomna, men de ska uttryckas med respekt.

• Bloggen och andra sociala medier är separata plattformar. Kommentarer om innehåll på andra plattformar hör inte hemma här.

• Anonyma kommentarer som bryter mot dessa regler kan komma att tas bort utan vidare diskussion.

Genom att kommentera accepterar du dessa regler.

Vardagssteg, gemenskap och att stå stadigt i sin egen sanning

God morgon ✨

Jag hoppas verkligen att det inte är någon ishalka idag. Igår gav jag mig av extra tidigt för att hinna till jobbet i lugn och ro. Det blev en sådan morgon där varje steg fick tas med eftertanke. Ibland behöver man sakta ner, lyssna på kroppen och möta dagen precis som den är.

Nu har jag hunnit jobba några timmar och känner att dagen har landat. Efter arbetet blir det hem igen för att planera styrelsearbetet inför helgen. Det är en del förberedelser inför mötet, men mitt mål är att allt ska ske i en harmonisk anda, där samtalen får utrymme och besluten tas med omsorg.

I helgen ska jag också träffa en vän, och det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli mysigt att umgås, äta gott, åka på loppis och bara vara tillsammans. Sådana stunder betyder mer än man ibland inser – de ger både glädje och kraft.

Tankarna snurrar även kring mötet som är nu på söndag. Det är mycket som behöver diskuteras när det gäller framtiden inom föreningslivet. Viktiga beslut, idéer och visioner som ska få växa fram. Vi ska dessutom påbörja arbetet med att söka bidrag till vår lokal, så att vi kan fortsätta utveckla den till en trygg och välkomnande plats för alla.

Det blir en lugn men innehållsrik dag – precis som livet ofta är 🌿

Samtidigt vill jag vara tydlig.
Jag kommer inte att svara på påhopp. Att leva med ett funktionshinder är inget som ser likadant ut för alla, och det går inte att uttala sig om någon annans verklighet. Det jag delar här i min blogg är mina egna erfarenheter, mina känslor och de utmaningar jag lever med. Det är min sanning – och den står jag stadigt i.

---

Tänk innan du skriver

Ord har betydelse – låt oss använda dem med ansvar

Jag blir djupt ledsen över hur vissa väljer att använda kommentarsfältet. Att sprida falska påståenden och kasta ur sig rykten – särskilt om sådant man varken har insyn i eller faktisk kunskap om – skapar mer skada än vad många verkar förstå. Ord har betydelse. De stannar kvar, påverkar människor och bidrar till ett klimat där respekt och eftertanke får allt mindre utrymme.

När jag berättar att 2G-nätet kommer att släckas och att installerad utrustning därför inte kommer att fungera från och med 2026, är det inte en personlig åsikt – det är ett faktum. Det är information som grundar sig i det som faktiskt sker. Jag äger bostaden, men inte fastigheten, och det innebär ett tydligt ansvarsförhållande. Eftersom vi betalar en hög hyra är det fastighetsägarens ansvar att grundläggande tjänster, såsom fungerande support och infrastruktur, ingår. Det är inte ett ansvar som ligger på mig som enskild boende.

Det påstås också saker om hur jag lever mitt liv, till exempel hur jag gör frukost på morgonen. Ja, jag är effektiv. Jag sätter havregrynsgröten och rör om med en batterivisp medan jag duschar och klär på mig – annars riskerar gröten att brännas vid. När jag är klar är gröten också klar. Det handlar inte om bekvämlighet, utan om att vara effektiv och snabb. Vill man inte ha en god frukost på morgonen?

Det som gör mest ont är inte kritiken i sig, utan hur lättvindigt vissa väljer att uttala sig om andras liv och situationer utan att känna till helheten. Bakom varje kommentar, varje namn och varje berättelse finns en verklig människa med känslor. När man sprider osanningar eller spekulationer förlorar man inte bara trovärdighet – man förlorar också medmänsklighet.

Jag önskar att vi kunde använda kommentarsfältet till dialog istället för angrepp, till frågor istället för antaganden och till förståelse istället för förutfattade meningar. Det är fullt möjligt att tycka olika utan att såra, och att uttrycka sig kritiskt utan att orsaka skada.

---

Min röst i ett informationssamhälle

 God morgon onsdag

Jag har aldrig duckat för mina problem. Jag vill vara öppen och sprida information till dem som saknar kunskap och förståelse.

Vi lever i ett samhälle där allt går väldigt fort. Det finns information överallt, och för många med läs- och skrivsvårigheter blir det svårt att hinna med och förstå allt.

Förr var det enklare – man kunde betala en faktura på papper. I dag sker nästan allt via digitala plattformar. Det skapar stora svårigheter för vissa, särskilt för personer med dyslexi och dyskalkyli.

För oss som lever med dyslexi är information inte alltid lätt att förstå eller att uttrycka. Jag har också ibland svårt med tal, och dialekter kan påverka mig när jag pratar. Det har påpekats för mig tidigare, men det är en del av den jag är.

Vi lever i ett informationssamhälle där många av oss har svårt att hänga med. Att ta reda på information på internet, att scrolla, läsa och skriva fungerar inte alltid för alla. Många kämpar med detta varje dag.

För mig handlar det inte om att få sympati, utan om förståelse. Dyslexi och dyskalkyli påverkar mer än vad många tror – stress, självkänsla och känslan av att alltid behöva kämpa lite mer än andra.

När samhället utformas utan att ta hänsyn till olika förutsättningar skapas ett utanförskap. Det är inte för att vi inte vill eller inte försöker, utan för att systemen inte alltid är anpassade för oss.

Samtidigt vill jag lyfta det positiva. Med rätt stöd och rätt verktyg kan mycket bli lättare. Jag har själv haft stor nytta av ChatGPT. Nu kan jag skriva min information, skicka sms och lyssna på text i stället för att bara läsa. Det gör stor skillnad i min vardag.

Jag vet att många tycker att man fuskar när man använder AI, men för många av oss är detta inte fusk – det är ett stöd. Ett hjälpmedel som gör det möjligt att klara vardagen mer självständigt.

Jag kan ta ett exempel: Jag har en batteridriven visp och batteri behövde veta var plus och minus skulle sitta. Det var inte självklart för mig. Med hjälp av AI kunde jag snabbt få svaret och lösa problemet utan stress eller osäkerhet.

Det finns också många alternativa verktyg och appar som kan vara till stor hjälp i vardagen.

Det är just sådana små saker som gör stor skillnad.

Jag tror på öppenhet. Ju mer vi pratar om våra svårigheter, desto lättare blir det för andra att förstå. Ingen ska behöva skämmas för hur hjärnan fungerar. Alla tänker olika – och det måste samhället också göra plats för.

Det här är min röst, min vardag och min verklighet. Och jag vet att jag inte är ensam.

Starkt avslut – en uppmaning

Jag skriver inte detta bara för min egen skull, utan för alla som känner igen sig. För alla som kämpar i tystnad och tror att det är dem det är fel på. Det är det inte.

Mitt budskap är enkelt: lyssna, lär och anpassa. Till beslutsfattare, myndigheter och företag – skapa system som fungerar för alla, inte bara för dem som passar in i normen. Till skolor och arbetsplatser – se individen och ge rätt stöd.

Och till dig som lever med dyslexi, dyskalkyli eller andra svårigheter: du är inte ensam, du är inte mindre värd och du har rätt att ta plats i det här samhället.

För ett inkluderande samhälle är inte en lyx – det är en nödvändighet.

Tisdag – om att välja vad man svarar på

Tisdag – om att välja vad man svarar på

Jag gick upp klockan fem i morse. Satte på gröten, duschade och kollade bussen. Innan dagen ens hade börjat hade jag redan lagt energi på att leta information, läsa på och försöka förstå hur sådant som kallas ”smarta lösningar” faktiskt fungerar i praktiken.

Det visar sig snabbt att det som marknadsförs som smidigt och modernt ofta blir krångligt i verkligheten. Min bostadsrätt är trevlig på många sätt, men här har ansvaret sakta förskjutits. När systemen inte fungerar fullt ut förväntas vi boende lösa problemen själva. Är tunnorna fulla ska vi helt enkelt ta våra sopor och åka till återvinningen.

Där jag bor har vi soptunnor med taggar – ett system som bygger på uppkoppling, ofta via 2G- eller 3G-nät. Planerna på att fasa ut dessa nät har varit kända i flera år. Operatörerna påbörjade avvecklingen redan i början av 2020-talet, och Telia meddelade i mitten av 2024 att deras 2G-nät stängs senast i slutet av 2025. Det här är ingen nyhet. Ändå sitter vi nu med produkter som riskerar att sluta fungera inom kort.

När tunnorna är fulla återstår återvinningen. Samtidigt betalar vi höga avgifter och förväntas följa allt mer detaljerade regler kring sortering och avfall. Det jag har svårt att acceptera är inte systemen i sig, utan att tillverkarna har sålt in lösningar som bygger på teknik med ett känt bäst-före-datum – utan att ta ansvar för vad som händer därefter.

Vad händer med alla produkter som är beroende av 2G och 3G när näten släcks? Vem står för kostnaden när hårdvara som fortfarande fungerar blir obrukbar över en natt? Det känns som om tillverkarna lämnar både fastighetsägare och boende med problemet, medan de själva redan gått vidare till nästa ”uppkopplade” produkt.

Det här handlar inte bara om teknik. Det handlar om ansvar, hållbarhet och respekt för användaren. Att sälja lösningar utan en långsiktig plan är inte innovation – det är kortsiktighet förklädd till utveckling.

Samtidigt har jag påmint mig själv om något annat i dag: allt förtjänar inte ett svar. Alla ord kräver inte en reaktion.

I en värld där alla kan tycka, skriva och kommentera direkt blir det viktigt att välja sina strider. Att inte svara är ibland inte feghet, utan självrespekt. Energi är inte oändlig, och jag vill lägga min där den faktiskt gör skillnad.

Det finns samtal som öppnar, och samtal som bara vill provocera. Jag väljer de första. Inte för att jag saknar åsikter, utan för att jag vet vad de är värda.

Att välja tystnad kan vara ett aktivt beslut. Ett sätt att stå fast utan att slitas sönder. Det betyder inte att jag backar – det betyder att jag prioriterar.

I dag väljer jag lugn. I morgon kanske kamp. Tillverkarna borde vara redo för båda.

---

Måndag – om att börja veckan med tydliga gränser

---

Måndag – om att börja veckan med tydliga gränser

Måndagen är här. En ny vecka, nya möjligheter – men också samma ansvar som tidigare. För mig handlar starten på veckan ofta om att landa i vad som är viktigt, och vad jag faktiskt kan påverka.

Alla samtal är inte meningsfulla. Alla åsikter är inte värda samma utrymme. Det betyder inte att oliktänkande är ett problem, utan att sättet vi kommunicerar på spelar roll. Respekt är ingen bonus – det är grunden.

Att stå upp för sig själv är inte att vara svår eller känslig. Det är att ta ansvar för sin egen energi och sitt välmående. Jag tror inte på att tolerera personliga påhopp i yttrandefrihetens namn. Yttrandefrihet handlar om att få uttrycka åsikter – inte om rätten att kränka.

Den här veckan väljer jag fokus. Fokus på det som bygger, inte bryter ner. På sådant som skapar förståelse, inte misstolkningar. På samtal där sakfrågor får ta plats, inte personangrepp.

Återhämtning är inte ett avbrott från livet. Det är en del av det. Och ibland är det just genom tydliga gränser som vi kan fortsätta vara öppna, engagerade och närvarande.

Jag går in i den här veckan med lugn, tydlighet och respekt – både för mig själv och för andra.

Vi hörs vidare.

/ GULLAN

---

Söndagstankar – om respekt, återhämtning och att stå upp för sig själv

Söndagstankar

Söndagen är här. En dag för lugnare tempo, eftertanke och återhämtning inför en ny vecka. Att stanna upp ibland är nödvändigt – inte som en paus från ansvar, utan för att orka ta ansvar.

Den här veckan har till stor del handlat om att lyfta orättvisor och brister i samhället. När sådant tas upp väcker det reaktioner. Vissa lyssnar, andra väljer att inte göra det. Men att något upplevs som obekvämt betyder inte att det är fel att prata om. Det handlar inte om gnäll, utan om verkliga problem som påverkar människors vardag.

Efter förra bloggen fick jag kommentarer som var personliga och nedlåtande. De handlade inte om innehållet, utan om att försöka förminska mig som person. Jag vill vara tydlig: det är inte konstruktiv kritik, och det bidrar inte till någon lösning.

Att ta tid för sig själv, att ibland vara i sin egen bubbla eller att sminka sig, är för mig en del av självvård. Det är inget tecken på tomhet eller brist på engagemang. Tvärtom är återhämtning en förutsättning för att orka stå upp för andra och fortsätta vara engagerad.

När det gäller smink vill jag också förklara varför jag delar detta öppet. Jag lever med Rosacea (ROH), en hudsjukdom som gör huden röd, känslig och reaktiv. Alla produkter fungerar inte, och fel val kan förvärra besvären. Därför är det viktigt att vi som har Rosacea delar med oss av vilka produkter vi använder och vad som faktiskt fungerar för oss. Den kunskapen kan vara till stor hjälp för andra i samma situation.

Att visa sminkrutiner och vardag handlar inte om ytlighet. Det handlar om igenkänning, stöd och om att minska känslan av ensamhet. Om mina erfarenheter kan hjälpa någon annan att slippa obehag eller onödiga hudreaktioner, då är det värt att dela.

Tillgänglighet, säkerhet och respekt är grundläggande rättigheter. När de inte fungerar måste det få sägas. Jag tänker särskilt på dem som inte alltid har möjlighet eller kraft att själva göra sin röst hörd.

Jag kommer att fortsätta skriva och säga ifrån när något är fel. Inte för att provocera, utan för att förändring kräver att någon vågar peka på problemen.

Söndagen ger också utrymme för hopp. Ord spelar roll. Samtal spelar roll. Att inte vara tyst spelar roll.

Nu tar jag med mig lugnet in i en ny vecka – med både engagemang och omtanke om mig själv.

härlig söndag ut på en promenad 

Tillägg:
Jag vill även lyfta en praktisk fråga kring kommentarsfältet. När kommentarer innehåller personliga påhopp eller påståenden som inte hör till inläggets innehåll kräver det mycket tid, ork och energi att hantera. Den energin vill jag i första hand lägga på att skriva och dela sådant som är meningsfullt.

Om kommentarsfältet fortsätter att användas på detta sätt under den kommande veckan kommer jag därför att överväga att stänga kommentarsfunktionen. Bloggen är tänkt som en plats för respektfullt utbyte och sakliga samtal.

Ta hand om er 🤍
Vi hörs snart igen.
/ dyslexi

Veckan som gick

---

Veckan som gick

Nu väntar helgen, och med den ett lite lugnare tempo. Förhoppningen är att få ladda batterierna, hämta inspiration och kanske bara få vara en stund – utan krav, utan måsten. Ibland är det precis det man behöver för att orka vidare.

Den här veckan har jag reflekterat mycket över orättvisor i samhället. Tack vare att jag har lyft fram sådant som inte fungerar har vissa delar faktiskt blivit hörda och åtgärdade. Andra delar har man tyvärr valt att ignorera. Men även det säger något. Det har ändå haft effekt – det har gett mig ännu mer motivation att fortsätta skriva och filma.

Jag tänker särskilt på alla som har svårt att röra sig eller som av olika anledningar inte har samma möjligheter som andra. Vi måste bli bättre på att stötta varandra. Det handlar inte om att peka ut, utan om att ta ansvar. Jag vill inte höra påståenden om vem jag är eller vad andra tror att jag vill. Mitt fokus ligger på det som faktiskt drabbar människor i vardagen.

Vi har alla en skyldighet att reagera när något blir fel. När det blir galet. Och jag kommer att fortsätta uppmärksamma orättvisor – särskilt när de drabbar dem som redan har det tufft. Tystnad förändrar ingenting, men ord kan göra skillnad.

Vi hörs nästa vecka 🤍