Lördagsbloggen – När orden finns i huvudet men inte vill komma fram

 

God morgon denna lördag!

Ännu en lördag som börjar tidigt för min del. Medan många kanske passar på att njuta av en välförtjänt sovmorgon är jag redan uppe och förbereder mig för en resa till Göteborg. I dag väntar ett distriktsmöte med Dyslexiförbundet, vilket innebär ungefär en timmes tågresa innan dagens möte börjar.

Det är bara att kliva upp, göra sig i ordning och se till att komma iväg i tid. Jag är ganska van vid tidiga morgnar eftersom jag börjar arbeta tidigt under veckorna, men visst hade det varit skönt med lite sovmorgon någon gång också.

En enkel och god frukost innan tågresan

Innan jag ger mig iväg måste jag förstås få i mig lite frukost. I dag blir det Arla Mild kvarg med smak av passion och banan, 200 gram.

Jag måste faktiskt säga att den är riktigt god! Det enda jag har att invända mot är storleken på förpackningen. Jag hade gärna sett att den fanns i ett större format, för 200 gram känns lite när man har hittat en smak som verkligen faller en i smaken.

Det hade varit perfekt att kunna köpa en större förpackning och ha hemma i kylskåpet. Jag tycker också att det är praktiskt att ha något enkelt till frukost, särskilt när man ska iväg tidigt och inte har tid att stå och förbereda en massa saker.

Ibland får man faktiskt unna sig något man tycker om, även om det kostar lite extra. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt för att vara gott.

Sedan är det dags att bege sig mot tåget och Göteborg.

Jag tycker faktiskt att tågresor kan vara ganska sköna när allt fungerar som det ska. Det ger mig en stund att samla tankarna, fundera över veckan som gått och förbereda mig inför det som väntar. Samtidigt är det skönt att bara kunna sitta ner en stund och titta ut genom fönstret.

Föreningslivet tar tid, men ger också mycket tillbaka

I dag är det alltså dags för distriktsmöte med Dyslexiförbundet. Det är en del av mitt ideella engagemang som jag har ägnat mycket tid åt genom åren.

Jag tror inte alltid att människor förstår hur mycket arbete som ligger bakom en förenings verksamhet. Många ser kanske bara själva mötet, föreläsningen eller arrangemanget, men bakom allt detta finns planering, förberedelser, telefonsamtal, mejl och ibland ganska långa resor.

Det är mycket som ska fungera, och det mesta görs på fritiden.

Efter en vanlig arbetsvecka kan det naturligtvis kännas lite tungt att behöva ställa väckarklockan tidigt även på en lördag. Samtidigt har jag själv valt att engagera mig eftersom frågorna betyder mycket för mig.

Jag har levt med dyslexi under hela mitt liv och vet hur viktigt det är att människor får rätt förståelse och stöd. Därför känns det meningsfullt att kunna bidra med mina erfarenheter och försöka påverka utvecklingen.

Förändringar sker sällan över en natt. Ibland känns det som att vi tar två steg framåt och ett steg tillbaka. Men det betyder inte att arbetet är förgäves. Det är ofta genom långsiktigt engagemang som vi till slut kan åstadkomma förbättringar.

Det är också viktigt att komma ihåg att föreningslivet är en del av demokratin. Vi behöver inte alltid tycka likadant, men vi måste kunna diskutera olika frågor, lyssna på varandra och visa respekt för andras åsikter.

När tankarna finns där men orden inte vill komma fram

Under tågresan brukar jag också få tid att fundera över olika frågor som rör dyslexi. I dag vill jag lyfta något som kanske inte alla känner till, nämligen ordmobiliseringssvårigheter.

Det är ett långt och ganska besvärligt ord, men innebörden är egentligen ganska enkel.

Har du någon gång vetat precis vad du vill säga, men ändå inte lyckats få fram rätt ord?

Du kanske sitter i ett samtal, deltar i ett möte eller försöker förklara något. Tankarna är tydliga och du vet vad du menar, men plötsligt tar det stopp. Ordet som du söker finns någonstans i minnet, men just då går det inte att få fram.

Det är detta som kallas ordmobiliseringssvårigheter.

För vissa personer med dyslexi kan det vara svårare att snabbt plocka fram rätt ord ur minnet. Det betyder inte att man saknar kunskap, har ett dåligt ordförråd eller inte förstår vad samtalet handlar om.

Kunskapen finns där, men det kan behövas lite längre tid för att hitta rätt ord.

Jag känner själv igen detta från olika situationer i livet. Jag kan veta precis vad jag vill förmedla, men när jag ska uttrycka mig kommer inte alltid orden som jag hade tänkt mig.

Ibland försöker jag beskriva saken på ett annat sätt. Andra gånger får jag stanna upp och fundera en stund. Det märkliga är att ordet ofta dyker upp senare, kanske när samtalet redan är avslutat.

Det kan naturligtvis vara frustrerande, särskilt när man befinner sig i ett sammanhang där många människor diskuterar och vill komma till tals.

Men med åren har jag också lärt mig att acceptera att jag fungerar på mitt sätt.

Jag behöver inte alltid vara snabbast med ett svar för att ha något viktigt att säga.

Varför har vi så bråttom med varandra?

Något som jag tycker att vi borde fundera mer över är hur vi bemöter människor som behöver lite längre tid för att formulera sina tankar.

I dagens samhälle verkar mycket handla om snabbhet. Vi ska svara direkt, uttrycka oss tydligt och helst inte tveka.

Men människor fungerar olika.

När någon avbryter, fyller i orden eller visar otålighet kan det bli ännu svårare att få fram det man vill säga. Stressen ökar och ibland tappar man helt enkelt bort tanken.

Jag tror att vi skulle vinna mycket på att visa lite mer tålamod med varandra.

Det gäller inte minst inom skolan.

En elev som inte svarar direkt på en fråga behöver inte sakna kunskap. Eleven kanske behöver några extra sekunder för att hitta orden och formulera sitt svar.

Om vi då tolkar tystnaden som okunskap riskerar vi att göra en felaktig bedömning av elevens förmåga.

Samma sak gäller vuxna. Vi kan ha lång arbetslivserfarenhet, goda kunskaper och mycket att bidra med, även om vi ibland behöver längre tid för att uttrycka oss.

Kunskap handlar inte om hur snabbt man pratar, utan om vad man faktiskt förstår och kan.

Dyslexi handlar om mer än läsning och stavning

När dyslexi kommer på tal handlar diskussionerna nästan alltid om läsning, stavning och skrivning. Det är naturligt eftersom det är centrala delar av dyslexi.

Men för vissa personer kan även andra delar av den språkliga bearbetningen vara påverkade, exempelvis förmågan att snabbt hitta rätt ord.

Det är viktigt att komma ihåg att dyslexi inte ser likadan ut hos alla. Vi har olika styrkor, svårigheter och erfarenheter. Ordmobiliseringssvårigheter kan dessutom förekomma även hos personer som inte har dyslexi.

Jag fick själv min dyslexidiagnos först i vuxen ålder, när jag var 29 år. Under åren har jag fått lära mig att hitta strategier som fungerar för mig. Det har inte alltid varit enkelt, men erfarenheterna har också gett mig en större förståelse för hur olika människor lär sig och fungerar.

I mitt arbete inom skolan ser jag hur betydelsefullt det är att elever får rätt stöd och att personalen har kunskap om olika svårigheter.

Jag kan ibland känna en frustration över att vi fortfarande, år 2026, behöver diskutera sådant som egentligen borde vara självklart.

Elever ska inte behöva börja om varje gång

En fråga som jag tycker är särskilt viktig är hur information om elevernas svårigheter och behov följer med genom skolåren.

Elever med läs- och skrivsvårigheter behöver få rätt stöd i rätt tid. Det räcker inte att svårigheterna uppmärksammas om kunskapen sedan inte följer med eleven när det sker förändringar i skolan.

Överlämningar mellan lärare, arbetslag och skolor måste fungera. Det behöver finnas tydliga rutiner för hur relevant information om elevens behov förs vidare på ett tryggt och korrekt sätt.

Annars finns risken att eleven gång på gång får börja om med att förklara sina svårigheter och behov.

Tänk dig att en elev redan har kämpat under flera år, fått en utredning och till slut hittat hjälpmedel och anpassningar som fungerar. Sedan byter eleven lärare eller skola, och plötsligt fungerar inte stödet på samma sätt längre.

Det är inte rimligt att eleven ska behöva börja om från början.

Det handlar inte enbart om skolresultat. Det handlar också om självkänsla, trygghet och möjligheten att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Jag vet själv hur det känns att kämpa med läsning och skrivning. Därför tycker jag att det är så viktigt att vi vuxna tar ansvar för att eleverna får rätt förutsättningar.

Ingen elev ska behöva känna sig mindre begåvad för att läsningen, skrivningen eller språket ibland kräver mer tid.

Det är skolans ansvar att skapa förutsättningar för lärande, inte elevens ansvar att ständigt behöva förklara varför stödet behövs.

Mitt engagemang har en personlig betydelse

För mig är arbetet inom Dyslexiförbundet mer än ett föreningsuppdrag. Det är en fråga som ligger mig nära eftersom jag själv vet hur det känns att leva med dyslexi.

Jag vet hur det är att behöva kämpa med sådant som andra kanske tar för givet. Jag vet också hur mycket rätt stöd, förståelse och uppmuntran kan betyda.

Det är därför jag fortsätter engagera mig, även när det innebär tidiga morgnar, helger som går åt till möten och många timmar av förberedelser.

Samtidigt ska jag inte förneka att det ibland kan vara ansträngande. Jag arbetar under veckorna och har även andra åtaganden. Fritiden räcker inte alltid till allt man skulle vilja göra.

Det är lätt att bara fortsätta när man brinner för något, men ibland behöver man också påminna sig själv om att återhämtning är viktig.

Jag tycker att det är meningsfullt att kunna bidra med mina erfarenheter och vara med i diskussioner som förhoppningsvis leder till förbättringar.

Jag har också lärt mig att förändringsarbete kräver tålamod. Alla frågor får inte en lösning direkt, och alla människor har inte samma uppfattning. Det är en del av både föreningslivet och demokratin.

Det viktiga är att vi kan föra respektfulla samtal, lyssna på varandra och försöka hitta vägar framåt.

Efter en lång dag väntar Habibi och en lugn kväll

När distriktsmötet är avslutat väntar tågresan hem till Trollhättan igen. Då brukar det vara skönt att få sitta ner och samla tankarna efter dagens diskussioner.

Det blir en lång lördag med tanke på att morgonen började så tidigt, men jag hoppas att mötet blir både givande och trevligt.

När jag väl kommer hem tänker jag däremot inte planera in något mer för dagen.

Lördagskvällen ska jag ägna åt min älskade katt Habibi. Det blir lite gos i soffan och förmodligen något trevligt att titta på på tv.

Efter en arbetsvecka och en lördag med föreningsarbete behöver jag också få tid att varva ner.

Jag uppskattar verkligen de där enkla stunderna hemma. Att få sätta sig i soffan, känna lugnet och ha Habibi intill mig är något som betyder mycket.

Det behöver inte alltid hända en massa saker för att man ska ha det bra. Ibland är det just de små stunderna som ger mest.

Jag tror också att det är viktigt att påminna sig själv om att man inte kan vara engagerad och aktiv hela tiden. Även om man brinner för olika frågor behöver både kroppen och tankarna få vila.

Så efter dagens möte ser jag fram emot en stillsam lördagskväll tillsammans med Habibi, lite tv och förhoppningsvis en god natts sömn.

Några avslutande tankar

Innan jag avslutar dagens blogg vill jag gärna ställa en fråga till er som läser.

Har ni någon gång upplevt att ni vet exakt vad ni vill säga, men ändå inte lyckas hitta rätt ord?

Hur reagerar människor omkring er? Får ni tid att prata färdigt, eller händer det att andra avbryter och försöker fylla i orden?

Jag tycker att det skulle vara intressant att höra era erfarenheter.

Vi behöver bli bättre på att förstå att människor har olika förutsättningar. Någon läser snabbt, en annan behöver längre tid. Någon har lätt för att uttrycka sig muntligt, medan en annan behöver tänka efter innan orden kommer.

Det gör ingen av oss mindre kunnig eller mindre värdefull.

Vi behöver inte alltid förstå exakt hur en annan människa fungerar, men vi kan alltid visa respekt för att vi är olika.

Jag vill också passa på att tacka alla er som fortsätter läsa min blogg. Det känns verkligen glädjande att så många tar sig tid att följa mina tankar, erfarenheter och funderingar kring både vardagen och de frågor som engagerar mig.

Nu väntar Göteborg, distriktsmöte och förhoppningsvis många bra samtal. Sedan får lördagen avslutas hemma i lugn och ro tillsammans med Habibi.

Jag önskar er alla en riktigt fin lördag, oavsett om ni är lediga, arbetar eller precis som jag ägnar en del av helgen åt föreningsarbete.

Kom ihåg att kunskap inte sitter i hur snabbt orden kommer fram, utan i vad vi faktiskt har att förmedla.

Ta hand om er och varandra. Några extra sekunders tålamod kan ibland göra stor skillnad för en annan människa.

Varma hälsningar
Gullan ❤️