God morgon tisdag!
Idag har vi KU-dag på jobbet. Det innebär att eleverna är lediga medan vi som arbetar på skolan har en arbetsdag. Det blir en annorlunda dag utan elever, men det betyder verkligen inte att vi är lediga. Det finns mycket arbete som ska göras även när eleverna inte är på plats.
Men jag måste också återkomma till kommentarerna på bloggen, för nu börjar jag faktiskt bli riktigt trött på dem.
Jag fick bland annat den här kommentaren:
”Du gjorde väl den lätta vägen med bantningen också. Du har ju skrivit om den dyra sprutan för flera tusen som du får betala själv. Träna och äta rätt var väl för svårt. Sprutan får du ta livet ut och kostnaden stiger hela tiden.”
Nej, jag valde inte ”den lätta vägen”.
Och vem ger egentligen en främmande människa rätten att bestämma vad som är en lätt eller svår väg för någon annan?
Jag stod inför ett val när det gällde min behandling. Antingen behövde min medicinering ökas eller så behövde jag arbeta med att gå ner i vikt. Jag valde den väg som passade mig och min situation.
Och vet ni vad? Resultatet har blivit väldigt bra.
Det är något jag är glad över och stolt över. Jag tänker inte skämmas för att jag har tagit emot medicinsk hjälp. Att använda ett läkemedel är inte att fuska, och det säger ingenting om hur mycket eller lite en människa kämpar.
Det är väldigt enkelt att sitta anonymt bakom en skärm och skriva ”träna och ät rätt”. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så.
Ni som skriver sådana kommentarer känner inte till hela min situation. Ni sitter inte med när beslut om min behandling tas och ni vet inte vilka överväganden som ligger bakom.
Och när det gäller vad min medicin kostar: det är jag som betalar den. Hur jag väljer att använda mina egna pengar behöver jag inte försvara inför anonyma personer på internet.
Min kropp är min. Min hälsa är min. Min ekonomi är min.
Jag har valt att vara öppen på bloggen och berätta om delar av mitt liv. Men öppenhet är inte ett frikort för andra att döma, håna eller försöka förminska mina val.
Man får gärna tycka annorlunda än jag. Man får diskutera och ställa respektfulla frågor. Men personliga påhopp om min kropp, min vikt, min hälsa eller hur jag väljer att leva mitt liv hör inte hemma här.
Bakom varje blogg finns en riktig människa. Ord kan såra, även när avsändaren gömmer sig bakom ordet ”Anonym”.
Så nu säger jag det tydligt:
Sluta döma människor utifrån några rader ni läser på en blogg. Ni känner inte hela deras historia.
Jag tänker fortsätta leva mitt liv, göra mina egna val och skriva om det jag vill skriva om.
Det här är min blogg, min kropp, mitt liv och min berättelse.
Och jag tänker inte be om ursäkt för att något faktiskt har fungerat väldigt bra för mig.
Nu går jag vidare med tisdagens KU-dag och lägger min energi på sådant som faktiskt betyder något. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar