God morgon måndag!
En ny vecka börjar, och egentligen hade jag tänkt skriva om helt andra saker idag. Men efter helgens kommentarer känner jag att det finns något jag behöver säga.
Jag delar mycket här på bloggen. Jag skriver om vardagen, föreningslivet, resor, mat, motorintresset och sådant som händer runt omkring mig. Föreningslivet är en viktig del av mitt liv, och jag tycker om att berätta om det arbete jag gör och de människor jag möter.
Men att jag väljer att vara öppen betyder inte att allt i mitt liv är öppet för andras bedömningar.
Nätklimatet har blivit hårdare
Jag tycker faktiskt att nätklimatet har blivit mycket hårdare. Respekten för andra människor verkar ibland vara helt borta.
Det tycker jag är både sorgligt och skrämmande.
Bakom varje blogg, Facebookinlägg eller annan text finns en riktig människa. En människa som kanske försöker göra rätt för sig, berätta sin historia, dela sina erfarenheter eller helt enkelt våga uttrycka sina tankar.
Varför ska den personen behöva mötas av hån, nedvärderande kommentarer och personliga påhopp?
Det är lätt att säga: ”Bry dig inte om kommentarerna.”
Men så enkelt är det faktiskt inte.
Ord kan göra ont. Man kan bli sårad, ledsen och bestört över vad en helt främmande människa tycker sig ha rätt att skriva. Ibland kan en enda elak kommentar stanna kvar i huvudet mycket längre än den som skrev kommentaren någonsin tänkte på.
Jag är också en människa med känslor.
Att jag skriver offentligt betyder inte att jag automatiskt ska tåla vad som helst. Man får ha olika åsikter och man får tycka annorlunda än jag. Men respekt och vanligt hyfs borde fortfarande gälla.
Tänk efter innan ni trycker på ”skicka”. Det sitter en människa på andra sidan skärmen. Ord kan såra mycket mer än ni kanske tror.
Under helgen har det kommit flera kommentarer från anonyma personer. Någon undrar hur jag ska klara mig ensam några dagar. Någon annan hoppas att jag får mycket att göra så att jag måste göra saker själv. Och när jag berättade att ryggen gjorde ont efter en lång dag på Motorfestivalen fick jag höra att jag var en ”latmask”.
En annan kommentar löd att jag skulle ha ”tagit det lugnt hela mitt liv”.
Hur kan någon som inte ens känner mig veta det?
Det är väldigt lätt att sitta bakom ett tangentbord och skapa sig en bild av en annan människa utifrån några stycken på en blogg. Men min blogg visar delar av mitt liv – inte hela mitt liv.
Jag arbetar. Jag sköter mitt hem och min vardag. Jag klarar alldeles utmärkt av att vara själv och ta hand om ett hus några dagar. Dessutom lägger jag mycket av min fritid på föreningslivet och frågor som jag tycker är viktiga.
Och vet ni vad?
Ibland får jag hjälp av andra.
Precis som människor har hjälpt varandra i alla tider.
Jag förstår faktiskt inte varför det skulle vara något negativt. Att hjälpa och ta emot hjälp är en del av gemenskapen. Ingen människa behöver bevisa sin självständighet genom att alltid göra precis allting ensam.
Sedan har vi kommentarerna om min rygg. Att skriva att jag inte borde få ont eftersom jag ”bara står stilla” och sedan kalla mig latmask är inte saklig kritik.
Det är ett personligt påhopp.
Ni befinner er inte i min kropp. Ni vet inte hur det känns efter många timmar på benen. Och framför allt behöver jag inte försvara inför anonyma människor varför jag ibland är trött eller har ont.
Det märkligaste är kanske hur detaljerat vissa verkar följa mitt liv.
Det har kommenterats hur jag städar, om jag har egen tvättmaskin, vad jag äter, min ekonomi, mitt arbete, vem som hjälper mig och nu till och med hur min rygg fungerar.
Om ni nu tycker att jag är så ointressant och lat – varför lägger ni då så mycket av er egen tid på att följa varje liten detalj i mitt liv?
Den frågan tycker jag faktiskt att ni kan fundera över.
Jag har dyslexi och använder tekniska hjälpmedel när jag skriver. Det tänker jag inte skämmas för. Tvärtom är jag glad att tekniken gör det möjligt för fler människor att uttrycka sig och göra sina röster hörda.
Jag tänker fortsätta skriva.
Jag tänker fortsätta engagera mig.
Jag tänker fortsätta åka på aktiviteter, arbeta med föreningslivet, träffa människor och berätta om sådant som betyder något för mig.
Och framför allt tänker jag fortsätta bestämma själv vad jag delar och vad jag behåller privat.
Saklig kritik och olika åsikter får gärna finnas här. Ingen behöver hålla med mig om allt. Men det är stor skillnad mellan att diskutera det jag skriver och att försöka trycka ner människan bakom texten.
Och till er som gång på gång skriver under namnet ”Okänd”:
Om ni har så mycket att säga om hur jag lever mitt liv kanske ni också ska fundera över varför ni inte vill stå för era egna ord med era namn.
Att gömma sig bakom anonymitet och samtidigt dela ut personliga påhopp imponerar inte på mig.
Jag tänker inte låta anonyma tangentbordskommentarer bestämma vad jag får skriva om, vad jag får göra eller hur jag ska leva mitt liv.
Min blogg.
Mitt liv.
Mina gränser.
Nu börjar en ny vecka, och min energi tänker jag lägga på människor och saker som faktiskt betyder något.
Ha en fin måndag!
//
Gullan
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar