Torsdagsblogg – Att våga stå kvar

Efter min onsdagsblogg kom det fler kommentarer. Några skrev att jag nog har många ovänner, att jag lever i en “egen bubbla” och att jag borde fundera över varför jag får kritik.

Jag läste kommentarerna och funderade en stund.

Jag tror att det är viktigt att kunna ta till sig saklig kritik. Ingen människa är perfekt, och vi har alla något att lära. Men det finns också en gräns där kritik övergår till personliga omdömen och antaganden om någon annans liv.

Den gränsen tycker jag att vi behöver prata mer om.

Den som följer en blogg eller ett konto på sociala medier ser bara en liten del av en människas liv. Ingen känner till hela min historia, mina erfarenheter, mina samtal med vården, mina motgångar eller mina glädjeämnen. Därför blir det lätt fel när människor drar långtgående slutsatser om vem jag är.

Jag har valt att vara öppen med min dyslexi och med att jag använder talsyntes, tal-till-text och AI som hjälpmedel. Hjälpmedlen hjälper mig att uttrycka mina egna tankar – de skapar inte mina erfarenheter.

Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa. Det handlar inte om utseende, utan om att ta ansvar för min hälsa och behandla min diabetes.

Jag har också funderat mycket på vänskap.

För mig handlar vänskap inte om hur många vänner man har, utan om tillit, respekt och omtanke. En del vänskaper varar hela livet. Andra finns med oss under en viss period och betyder mycket just då. Ibland glider människor ifrån varandra när livet förändras, och det är en naturlig del av livet.

Jag tror inte att en människas värde kan mätas i hur många vänner hon har eller vad andra säger om henne. Det viktigaste är att vårda de relationer som bygger på ömsesidig respekt, ärlighet och glädje.

Äkta vänskap handlar inte om att alltid tycka lika. Den handlar om att kunna glädjas med varandra, stötta varandra när livet är svårt och visa respekt även när man har olika åsikter.

Jag har också förlorat många människor som har betytt mycket för mig. Flera vänner och andra personer som stått mig nära har gått vidare, och det känns fortfarande väldigt sorgligt. Sådana förluster påminner mig om hur värdefull tiden tillsammans är och hur viktigt det är att ta vara på de människor vi har omkring oss.

Jag vet inte hur livet ser ut för dem som skriver de här kommentarerna, och jag tänker inte spekulera i hur många vänner de har eller vilka erfarenheter de bär på. Jag önskar att samma respekt visas tillbaka. Vi vinner mer på att försöka förstå varandra än på att döma varandra.

Jag kan inte påverka vad alla tycker om mig. Men jag kan välja hur jag själv bemöter andra människor. Därför kommer jag att fortsätta skriva om dyslexi, hälsa, vardagen och livet – med förhoppningen att bidra till kunskap, eftertanke och respekt.

Låt oss komma ihåg att bakom varje kommentar och varje inlägg finns en människa med en egen historia. Ett vänligt ord kan betyda mer än vi tror.

Tack för att du läser min blogg.

Önskar er alla en fin torsdag!

Kram, Gullan