Efter min tisdagsblogg hade jag hoppats på en saklig diskussion om det jag skrev. I stället möttes jag av personliga påhopp.
Jag blev kallad “parasit”. Mina texter ifrågasattes för att jag använder AI som hjälpmedel. Jag fick också kommentarer om min diabetes, trots att de som skrev inte känner till min bakgrund eller mina förutsättningar.
Det fick mig att fundera över hur vi bemöter varandra på sociala medier. Varför väljer vi ibland att angripa människan i stället för att diskutera det som faktiskt skrivs?
Jag har dyslexi och använder talsyntes, tal-till-text och AI för att kunna uttrycka mina egna tankar i skrift. Hjälpmedlen skriver inte min livshistoria – de hjälper mig att formulera den.
Jag lever också med diabetes. Därför har jag, i samråd med vården, behövt göra förändringar för min hälsa, bland annat gå ner i vikt. Det handlar inte om utseende, utan om att behandla min sjukdom och minska risken för framtida komplikationer.
När människor kommenterar min diabetes utan att känna till min medicinska bakgrund blir jag ledsen. Ingen vet vilka samtal jag har haft med vården eller vilka beslut som har fattats för min hälsa. Därför tycker jag att vi ska vara försiktiga med att döma andra utifrån det vi ser på sociala medier.
Jag tror att vi behöver ett bättre samtalsklimat. Vi kan ha olika åsikter och diskutera sakfrågor utan att använda personliga angrepp eller nedsättande kommentarer. Bakom varje inlägg finns en människa.
Jag kommer att fortsätta skriva om dyslexi, livet och mina erfarenheter. Inte för att alla måste hålla med mig, utan därför att jag tror att öppenhet, kunskap och respekt leder längre än hån och misstänkliggöranden.
Det är mitt bidrag till ett bättre samtal.
Önskar er alla en fin onsdag.
Gullan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar