Tisdag – om att välja vad man svarar på
Jag gick upp klockan fem i morse. Satte på gröten, duschade och kollade bussen. Innan dagen ens hade börjat hade jag redan lagt energi på att leta information, läsa på och försöka förstå hur sådant som kallas ”smarta lösningar” faktiskt fungerar i praktiken.
Det visar sig snabbt att det som marknadsförs som smidigt och modernt ofta blir krångligt i verkligheten. Min bostadsrätt är trevlig på många sätt, men här har ansvaret sakta förskjutits. När systemen inte fungerar fullt ut förväntas vi boende lösa problemen själva. Är tunnorna fulla ska vi helt enkelt ta våra sopor och åka till återvinningen.
Där jag bor har vi soptunnor med taggar – ett system som bygger på uppkoppling, ofta via 2G- eller 3G-nät. Planerna på att fasa ut dessa nät har varit kända i flera år. Operatörerna påbörjade avvecklingen redan i början av 2020-talet, och Telia meddelade i mitten av 2024 att deras 2G-nät stängs senast i slutet av 2025. Det här är ingen nyhet. Ändå sitter vi nu med produkter som riskerar att sluta fungera inom kort.
När tunnorna är fulla återstår återvinningen. Samtidigt betalar vi höga avgifter och förväntas följa allt mer detaljerade regler kring sortering och avfall. Det jag har svårt att acceptera är inte systemen i sig, utan att tillverkarna har sålt in lösningar som bygger på teknik med ett känt bäst-före-datum – utan att ta ansvar för vad som händer därefter.
Vad händer med alla produkter som är beroende av 2G och 3G när näten släcks? Vem står för kostnaden när hårdvara som fortfarande fungerar blir obrukbar över en natt? Det känns som om tillverkarna lämnar både fastighetsägare och boende med problemet, medan de själva redan gått vidare till nästa ”uppkopplade” produkt.
Det här handlar inte bara om teknik. Det handlar om ansvar, hållbarhet och respekt för användaren. Att sälja lösningar utan en långsiktig plan är inte innovation – det är kortsiktighet förklädd till utveckling.
Samtidigt har jag påmint mig själv om något annat i dag: allt förtjänar inte ett svar. Alla ord kräver inte en reaktion.
I en värld där alla kan tycka, skriva och kommentera direkt blir det viktigt att välja sina strider. Att inte svara är ibland inte feghet, utan självrespekt. Energi är inte oändlig, och jag vill lägga min där den faktiskt gör skillnad.
Det finns samtal som öppnar, och samtal som bara vill provocera. Jag väljer de första. Inte för att jag saknar åsikter, utan för att jag vet vad de är värda.
Att välja tystnad kan vara ett aktivt beslut. Ett sätt att stå fast utan att slitas sönder. Det betyder inte att jag backar – det betyder att jag prioriterar.
I dag väljer jag lugn. I morgon kanske kamp. Tillverkarna borde vara redo för båda.
12 kommentarer:
Du pratar om kamp! Dina läsare ställer genuina frågor och ibland ifrågasatt märkliga beteenden hos dig som att slarva med räkningar. Du skriver om kamp? Det är så du ser det hela tiden en person som strider med folk om allt men idag tar du det lugnt. Oskönt beteende att du alltid ser dig själv som offer.
Så fort det blir något fysiskt arbete blir det problem. De boende ska lösa problemet själva med soporna. Det är väl bara att gå dit när de tömt containern.
Så lite problem med en soppåse. Där kommer ditt ego och bekvämlighet fram.
Gå och lägg dig AI. AI svammel.
Och du borde verkligen gå sminkkurs. Förlåt men du kan inte sminka dig det ser bedröövligt ut. Hade mina vänner sagt att jag sminkar mig fel så hade jag tackat dom. Du använder produkterna fel, kletar i håret istället för att sätta upp det, inte så hygieniskt. Och du har redan ganska hårt och argt ansikte då mjukar man upp toner istället för att tex använda mörk maskara. Vet ej hur gammal du är men tippar på 75 ca. Endast ca cream räcker. Foundation gör att du ser ännu äldre ut och framhäver rynkor som du har.
Containrarna är nu på plats och problemet är löst.
Inlägget handlade om system och ansvar. Personangrepp, spekulationer och kommentarer om utseende eller ålder hör inte hemma här och kommer inte att besvaras.
Jag väljer vad jag svarar på. Punkt.
Det här handlar inte om ovilja att bära eller gå någonstans. Det handlar om ett samhälle där kraven ökar, avgifterna blir högre och grundläggande funktioner som boende och avfallshantering ändå inte fungerar som de ska.
När man betalar höga hyror/avgifter ska man inte samtidigt behöva anpassa sin vardag efter trasiga eller felplanerade system. Att kunna kasta sina sopor är inte ett privilegium – det är en grundläggande funktion.
Nu fick du tips men slår bort det som personangrepp. Snacka om att vägra utvecklas och bli bättre. Sminket ser inte bra ut och du använder produkter som är till för yngre. Äldre ska bära mindre smink då ser det bättre ut.
Du sitter ju med i styrelsen Brf. Det borde varit du som löst sopproblemet men någon annan fick nog göra det. Du gnäller bara och är bekväm
Sen när blev det kränkande att gissa någons ålder? Är ålder något fult? Om folk tycker du ser ut som 75 så får man väl tycka det.
Inser här att man inte läst på sitt kontrakt man signerar när man köper sin fastighet. Det står klart och tydligt att framkomligheten på trottoaren ligger på fastighetsägaren. Kan du inte sköta om tomten ska du kanske inte heller äga en fastighet. Och det vore skamligt om sverige blir så lata som den här bloggaren så det gick ut över vår välfärd. Pengar ska inte gå till jobb där vi kan hjälpas åt. Så kan man inte ta fram skyffel och hugga i flytta!
Har robotdammsugaren stannat också.
Om ansvar, gränser och varför allt inte är till salu
Jag har läst kommentarerna som följt på mina senaste inlägg. De säger mer än de kanske var tänkta att göra – inte om mig, utan om hur snabbt sakfrågor förvandlas till personangrepp.
Låt oss börja med det konkreta:
Containrarna är nu på plats. Sopfrågan är löst.
Det innebär dock inte att det var fel att lyfta problemet. Att något till slut åtgärdas gör inte kritiken ogiltig. Tvärtom händer åtgärder ofta först när brister faktiskt synliggörs.
Mitt skrivande har handlat om ansvar, system och samhällsutveckling – inte om ovilja att hjälpa till. Jag bor i en bostadsrätt. Jag äger inte fastigheten. Det är en viktig skillnad som flera kommentarer helt bortsett från. I en bostadsrättsförening är ansvar uppdelat mellan förening, styrelse, leverantörer och boende. När system inte fungerar är det rimligt att diskutera varför, istället för att skuldbelägga individer.
Att kunna kasta sina sopor och ha fungerande gemensamma lösningar är inte en bekvämlighetsfråga. Det är en grundläggande funktion som man betalar för genom avgifter.
Det som däremot inte hör hit är kommentarer om mitt utseende, min ålder, mitt smink eller påhittade personliga brister. Det är inte kritik, det är inte ”tips” och det är inte utvecklande. Det är bara irrelevant.
Att sitta i en styrelse innebär inte att man ensam bär ansvar för alla praktiska åtgärder, och det upphäver inte rätten att ifrågasätta hur system fungerar. Ansvar handlar inte om tystnad, utan om att våga peka på brister – även när det upplevs som obekvämt.
Det finns också en märklig idé i kommentarerna om att varje systemfel ska lösas genom att individer ”hugger i”. Samhällen och föreningar fungerar inte så. De bygger på struktur, planering och långsiktigt ansvar – inte på skam eller förringande.
Jag kommer fortsätta skriva om vardag, ansvar och det som skaver när teori möter praktik. Jag kommer också fortsätta välja vilka kommentarer jag svarar på.
Alla röster kräver inte en reaktion.
Alla samtal är inte värda att föra.
Gränser är inte feghet.
De är nödvändiga.
Nu går vi vidare.
Skicka en kommentar