Sov ganska illa i natt. Det var en sådan där natt när tankarna aldrig riktigt vill stängas av. Jag vred och vände på mig, lyssnade på tystnaden och lät funderingarna komma och gå. När jag väl somnade kändes det som om jag knappt hunnit blunda innan väckarklockan ringde. Klockan var bara fem, och kroppen protesterade direkt. Jag snoozade flera gånger, som om jag på något sätt kunde förhandla med tiden och få några minuter till av vila.
Morgonen blev lite lättare när jag gjorde frukost. Jag hade förberett mannagrynspuddingen redan dagen innan, så det var skönt att bara värma den i mikron. Det gjorde att en sak blev mindre att stressa över. Det bästa med dagen hittills var utan tvekan mannagrynspuddingen med hallon. Jag tog god tid på mig och försökte njuta av stunden. Den smakade fantastiskt gott, och det var en sådan där liten sak som faktiskt gjorde mig glad. Små ögonblick av vardagslycka betyder mer än man tror, särskilt när resten av dagen känns tung.
Att ta sig till bussen var däremot kämpigt. Snön har vräkt ner under natten och allt kändes tungt och kallt. Vägarna var oplogade och jag kände en oro över om bussen ens skulle gå. Jag stod där och kollade To Go-appen om och om igen. Om bussen inte hade kommit hade jag varit tvungen att gå nästan en timme i snön, och bara tanken på det gjorde mig trött. När bussen till slut dök upp kände jag en stor lättnad, nästan som om jag vunnit något.
Hemvägen är inte plogad, så det går inte att ta sig över gatan där. Det hände likadant förra året. Därför måste jag åka in till resecentrum när jag ska åka hem. Den hållplatsen är inte tillgänglig under vinterhalvåret, eftersom de plogar den sidan som är cykelväg. Jag förstår verkligen inte varför de inte plogar båda trottoarerna.
Nu är det dags att börja jobba igen, sex veckor framåt. Det känns blandat. En del av mig känner motstånd och trötthet, medan en annan del försöker acceptera läget och ta det som det kommer. Jag vet att det inte alltid kommer att kännas lätt, men jag försöker påminna mig själv om att ta en dag i taget.
Ibland handlar det inte om att ha energi eller motivation, utan om att bara fortsätta ändå. Att skriva, att jobba, att kliva upp på morgonen – även när det känns tungt. Och kanske är det just i de där stunderna, mitt i tröttheten och tvivlet, som det betyder mest att inte ge upp.
När jag väl gick upp kände jag mig trött, både i kroppen och i huvudet. Ändå satte jag mig med texten. Jag sitter ofta länge och jobbar med mina inlägg – läser, lyssnar igenom, skriver om, rättar och tvivlar. Det kan ta flera timmar innan jag känner mig nöjd. Grammatiken är svår för mig, och jag fastnar ofta på ordval och stavning. Ibland känns det frustrerande, som om orden finns där inne men inte riktigt vill komma ut på rätt sätt.
Jag vet att om jag bara skulle lägga upp en text rakt av, utan att arbeta med den, så skulle många tycka att den är otydlig. Det är en tanke som gör mig osäker. Samtidigt är det precis därför jag är så tacksam över att ha AI som stöd. Det känns som en hjälpande hand – inte för att ta bort min röst, utan för att göra den tydligare. Tack vare den hjälpen vågar jag fortsätta skriva, dela med mig och inte ge upp.
8 kommentarer:
AI är inget stöd , det är ett gratismatrial som ger texter gratis påhittade noveller i förskönade texter. Därför används inte AI i skolor för att barn med eller utan dyslexi ska lära sig formulera och tänka själv.
Nu har du varit ledig länge. Nu när arbetet väntar gnäller du. Att gå till jobbet är för dig motigt och negativt
Du gnäller för lite snö
Det är lika för alla. Ska man ut får man skotta och pulsa i snön
Lika för alla men du gnäller på. Du skriver om arbetet som känns negativt för dig. Du har bara dig själv att tänka på men allt för dig är mest negativt men att lägga upp en massa klipp på tictok tilltalar dig. Lat och bekväm kallas det.
Hur kan du gnälla på snöröjningen
De jobbar dygnet runt och du får gå i lite snö
Du borde skämmas.
Du är omotiverad i ditt arbete skriver du. Så negativt om allt. Vad gör du på arbetet. Sitter du där ochså och gnäller
Måste vara svårt för dina arbetskamrater och ha en gnällspik i laget
Du får klaga på kommunens gatuavdelning om plogning
För mig är AI ett **hjälpmedel**, inte ett tänkande i mitt ställe. Jag skriver mina egna texter, mina egna tankar och känslor. Med dyslexi är språk, stavning och struktur ofta ett hinder, och AI hjälper mig att göra texten mer begriplig – inte mer påhittad. Det tar inte bort mitt eget tänkande, tvärtom gör det att jag kan uttrycka det.
När det gäller arbete och trötthet: att beskriva hur det känns att gå tillbaka efter ledighet är inte att gnälla, utan att vara ärlig. Många känner motstånd, trötthet eller oro ibland. Det betyder inte att man inte sköter sitt jobb eller är en dålig kollega. Jag går till jobbet och tar ansvar, även de dagar det känns tungt – det är just det jag skriver om.
Snöröjning handlar inte om att förminska dem som jobbar dygnet runt. Det handlar om tillgänglighet och hur vardagen påverkas när vissa vägar inte plogas, något som återkommer varje vinter. Det är möjligt att ha respekt för arbetet som görs och samtidigt beskriva sina egna svårigheter.
Den här bloggen är min plats för reflektion. Den är frivillig att läsa. Om innehållet upplevs som negativt eller provocerande är det helt okej att välja att inte följa den. Jag kommer fortsätta skriva ärligt om mitt liv, utifrån mina förutsättningar.
Jag tänker inte skämmas för att jag uttrycker hur jag mår.
Håller med dig. Oförskämt! Det är alltid gnäll om allt hur orkar en människa leva i sån negstivitet. Brukar själv promenera till jobbet året om ca en timme tar det. Gör gott för kroppen.
Det blir ju påhittat när AI bestämmer vilka känslor texten ska spela på. Du har ju själv klistrat in det flera gånger, tex " Vill du att jag gör texten mer bestämd eller mjukare" Det är inte ens dina känslor som levereras.
Skicka en kommentar