Hotellfrukost, kongress och kampen med orden

Det var en sån där som började med kaos. Typiskt att tåget skulle strula — stopp, förseningar och en extra timme som bara rann bort i väntan. När jag väl kom fram gick det bråttom att sova bort natten. Kroppen ville vila, men hjärnan snurrade runt i tankar om dagen som väntade, om kongressen och allt nytt som skulle förstås.

Till slut gick det inte att ligga kvar längre. Jag steg upp, tog en snabb dusch, klädde på mig och gick ner till hotellfrukosten. Den där speciella doften mötte mig direkt — nybakat bröd, kaffe och någon som viskade ”ska du ha mer juice?”. Det är något tryggt i det där. Små, vanliga saker som gör en morgon lite lättare.

Efter frukosten blev det en runda på shoppingcentret. Bara för att känna in staden, rörelsen och människorna. Kul, på ett enkelt sätt. Jag hittade nya produkter från Nilens Jord – Second Skin Serum Foundation och Cheeks & Lips. Små saker, men ändå något som ger lite glans i vardagen.

Sen kom allvaret tillbaka. Kongressen väntade. Det blir mycket att läsa, mycket att förstå. Orden är tunga, långa, fyllda med mening – men ibland svåra att ta till sig. Alla runt omkring verkar så säkra, så hemma i språket. Själv sitter jag där och försöker hänga med, stavelse för stavelse, mening för mening.

Det är som om språket är en dörr som står öppen för vissa – men halvstängd för andra. Vi som kämpar med orden, vi får trycka oss igenom, långsamt, försiktigt, rädda att missa betydelsen bakom bokstäverna. Det handlar inte om att vi inte förstår, utan om att vägen till förståelse tar längre tid. Och den tiden finns sällan i ett samhälle som vill att allt ska gå fort.

Ibland undrar jag om de som bestämmer, de som skriver texterna och håller talen, verkligen tänker på oss som sitter där och försöker hänga med. Alla pratar om inkludering, men inkludering börjar i språket. Om jag inte kan läsa mig in i sammanhanget – hur ska jag då kunna känna att jag hör dit?

Ändå sitter jag där. För jag vet att jag också har rätt att ta plats. Att delta, förstå och bli förstådd – på mitt sätt. Det är inte lätt när bokstäverna rör sig, men viljan är starkare.

För även när orden vinglar, står jag kvar. Och kanske är det just det — att inte ge upp, att fortsätta läsa, fråga och kämpa — som är den verkliga styrkan.