Nu är det dags att ta sig an vardagen igen.
Igår dök en ny gäst upp som ska stanna i två nätter, så jag småfixade lite i rummet för att allt skulle kännas okej. Gästrummet behövde verkligen ordnas efter gårdagen.
Jag har haft tankar på att sluta med verksamheten ibland. Det är slitigt, och vardagen tar på krafterna. Men ändå finns det något som gör att jag fortsätter – för det är faktiskt roligt att möta nya människor och höra deras historier.
I morse började jag med frukosten och att packa ihop lite saker, eftersom jag inte hade fixat någon lunchlåda kvällen innan. Så på morgonen fick jag ordna det istället – jag kokade potatis och gjorde i ordning fiskbullar till lunchen. Jag ville ha maten klar redan från start. Det blev lite tröttsamt, men samtidigt skönt att ligga steget före.
Och kanske är det just så livet är – en blandning av slit och små glädjeämnen. Tröttheten kommer och går, men mötena med andra människor ger en värme som stannar kvar längre än man tror.
Något som däremot inte ger samma värme är hållplatsen här. Ingen verkar kunna säga när den blir klar. Ingen kunde heller förklara ordentligt vad som hänt, men jag är envis och ger mig inte förrän jag hittar en förklaring. Jag satt en timme och letade på trafik.nu, men allt var lika otydligt. Tydligen ska de ändra för att göra platsen mer tillgänglig för personer som behöver det, men under tiden får vi gå till en annan hållplats i två månader. För mig gör det egentligen inget – det är lika långt vilket håll man än går.
När gästerna åkt vidare väntar städning och tvätt som vanligt. Efter två dagar blir det dags att ta itu med rummet igen.
Men trots allt slit inser jag att det är i vardagen – mellan potatisgrytor, tvätthögar och gästrum – som de största mötena sker. Det är där livet på riktigt känns levande.
6 kommentarer:
Du är ju ensam i hushållet. Tänk de med stora familjer. De får ligga i . Gå till en hållplats som du skriver kan väl inte va svårt och städa ett rum och laga lite mat kan man inte ta all must ur dig. Bekväm heter det
Dagens slit skriver du. Du har allt för att inte behöva göra något fysiskt. Diskmaskin för att slippa diska. Batteridriven visp för att slippa vispa. Städfirma som städar åt dig. Fönsterputsfirma. Person som fixat iordning lägenheten när du varit ute på vift. Och så kallar du det inte lathet och bekväm
Tack för din kommentar.
Men vet du – det är just det som är poängen. Bara för att jag lever ensam betyder det inte att allt blir enkelt. Att städa, tvätta, fixa mat, ta emot gäster och hålla igång en verksamhet tar energi oavsett hur många man är i hushållet.
Att jämföra med stora familjer är irrelevant. Alla har sina egna utmaningar, och förminskar man någon annans vardag säger det mer om ens egen syn på livet än om verkligheten.
Bekväm? Nej. Jag gör det som krävs, men jag väljer också att vara ärlig med att det ibland är tungt. För livet är inte en tävling i vem som sliter mest – det är en vardag vi alla måste orka leva i.
Snacka om att leta problem och ha en negativa syn på precis allt. Herregud!
Men få gnäller så mycket som du.
Herregud, säger du – men vet du vad? Jag delar min vardag så som den faktiskt är. Det är inte att "leta problem", det är att vara ärlig. Livet är inte alltid solsken och perfekta fasader, och det tänker jag inte låtsas om heller.
Att skriva om trötthet, slit och vardagsbestyr betyder inte att jag ser negativt på allt – det betyder att jag vågar prata om det många andra helst sopar under mattan.
För verkligheten är både ljus och mörker, både slit och glädje. Jag väljer att berätta om båda delarna. Och om någon stör sig på det – då säger det mer om dem än om mig.
Skicka en kommentar