Sista dagen innan allt drar igång

Sista dagen innan allt drar igång

Imorgon börjar skolan igen. Böcker, scheman och system är i ordning – men vem ser eleven bakom? Vi är många som kämpar i det tysta, och ändå frågar nästan ingen: ”Vad behöver du för att orka?”

Usch, vad seg man blir efter helgen. Solen tog ut sin rätt – brända fötter, rött ansikte och en kropp som går på halvfart. Och som om det inte räckte, blev det ännu fler intryck efter bilträffen. Ljud, människor, allt som snurrade runt. Roligt på sitt sätt, men också tröttande.

Nu står jag här, på den sista dagen innan grundskolan drar igång igen. Det känns som ett pussel som måste läggas klart innan vardagen tar över. Jag försöker kolla av allt, hålla ihop det jag kan. Och sedan återstår bara att vänta – på starten, på rutinerna, på allt det som blir både jobbigt och kanske lite kul.

Sommaren i år har varit märklig. Den har rusat förbi men ändå segat sig fram. Allt det där jag tänkt hinna – läsa, skriva, vila, bara vara – blev aldrig riktigt av. Ändå står man här nu, redo för ännu ett skolår. Men varför känns det alltid som att sommaren tar slut innan man hunnit andas klart?

Förväntan blandas med oro. Nya rutiner, nya krav, nya papper att fylla i och texter att läsa. Och den där känslan av att aldrig riktigt hinna andas innan allt drar igång på riktigt.

Vi tog i alla fall en liten paus – lunch på stan. Biff à la Lindström med rårörda lingon, pressgurka och gräddsås, serverad med kokt potatis. Det enkla som gör skillnad. Att få sitta ner, prata om allt och inget, och känna att tiden faktiskt stannar en stund.

Idag tänker jag försöka hålla fast vid just det. Njuta lite av den sista sommarluften. Låta solen värma ansiktet, även om den gör mig trött. För imorgon väntar klassrum, schema och verklighet igen. Två världar möts – friheten i sommaren och alla måsten i skolstarten.

Det märkliga är att skolan alltid är så noga med planering. Böcker ska registreras i WeLib, allt ska ligga i systemet, allt ska stämma. Men mitt i all den ordningen glöms frågan bort: ”Vad behöver du för att orka? Vad skulle göra att du faktiskt mådde bra i det här?” Varför är det alltid systemen som prioriteras – och inte människorna?

Och det är nog just det som skaver. Att aldrig riktigt bli tillfrågad. Att alltid förväntas hänga med, fast ingen ser hur mycket kraft som går åt. För man vill ju – man vill klara det, göra sitt bästa, hänga med i tempot. Men ibland räcker det inte hela vägen.

Kanske är det därför man blir så trött just nu, dagen innan allt börjar. Kroppen vet vad som väntar, hjärnan likaså. Ändå försöker jag ta vara på den här sista dagen – en kopp kaffe i solen, en promenad, eller bara sitta still och låta tankarna landa. Små stunder som ger andrum.

För när allt drar igång igen är det så lätt att tappa bort sig själv bland alla krav. Därför säger jag till mig själv: ta en dag i taget. Andas. Det måste få vara okej att inte alltid orka på topp.

För jag vet att jag inte är ensam. Skolan är full av elever som kämpar lite extra – med läsning, skrivning, fokus, eller bara orken att hänga med. Men istället för att fråga vad vi behöver, blir vi ofta behandlade som kuggar i ett maskineri.

Planeringen är minutiös, systemen är på plats – men människan bakom glöms lätt bort. Tänk om skolan kunde börja där istället. Med att se oss, inte bara våra prestationer.

Vi är fler än ni tror som kämpar i tystnad. Och vi behöver bli hörda.

---