En sista dag av frihet, en väns spontana samtal och ett wienerbröd fyllt med jordgubbsgrädde. Imorgon väntar jobbet – och med det både jobbångest och styrkan att klara ännu en start.
En sista ledig dag – och tankarna på morgondagen
Morgonen började långsamt, nästan mjukt. Inga alarm som ringde, inga måsten som väntade. Jag sträckte på mig, drog fötterna över golvet och skrotade runt lite här hemma. Satt en stund vid datorn, klickade runt utan mål, och åt en enkel men god frukost.
Mitt i det stilla ringde telefonen. En god väns röst fyllde hela rummet – varm, glad och med den där smittande energin som bara vissa människor har. Hon frågade om jag ville följa med till grannkommunen och skrota runt i butikerna. En sån inbjudan tackar man ju inte nej till. Spontana turer är ofta de bästa – man vet aldrig vad som väntar, men man vet att det blir något fint.
Vi började med en fika. En rykande kopp kaffe landade framför mig och ett wienerbröd som de hade skurit upp och fyllt med vaniljkräm, jordgubbsgrädde och bär. Smörigt, sött och alldeles ljuvligt. Jag kunde inte låta bli att även testa en smördeg med päron – fruktigt, krispigt och mjukt på samma gång. Det var som om varje tugga sa: "Njut, för det är din sista lediga dag."
Sedan gav vi oss ut på vår runda i grannkommunen. Butiken vi besökte hade tokrea – mellan 50 och 70 procent på nästan allt. Det kändes som att skatten låg gömd där inne och bara väntade på oss. Jag kom hem med en snygg jacka och två mjuka jumperar, och betalade bara runt 300 kronor för alltihopa. Ett riktigt fynd.
Men redan på vägen hem började tankarna smyga sig på. Jobbångesten – den där välbekanta känslan i magen. Den är inte ny, och den handlar inte om att jag inte vill arbeta. Det är starten som är tung. Att kliva från frihetens rytm till vardagens krav.
För mig, med dyslexi, handlar det inte bara om att packa väskor och fylla matlådor. Det är också att rusta sig mentalt: för krångliga instruktioner, skyltar som känns som gåtor och mailsvar som måste bli rätt från början. Kollegor som pratar snabbt och glömmer att ge tydliga instruktioner. Det är inte ovilja från deras sida – samhället är bara byggt för dem som läser och skriver utan hinder.
Efter 29 år i arbetslivet har jag lärt mig att klara det. Jag tar det steg för steg: väskan, matlådan, kaffet. Djupa andetag. Sedan går jag in och gör mitt jobb, precis som jag alltid har gjort.
Och kanske är det just där min styrka finns – att även när vägen känns tung vet jag att jag tar mig fram. Men tänk om samhället en dag var byggt så att jag inte behövde kämpa dubbelt. Då skulle det inte bara vara jag som vann, utan alla.
Så ikväll, när väskan står packad vid dörren och kaffet är förberett, bär jag med mig smaken av jordgubbsgrädde, skrattet från en vän och den stilla vissheten om att även om morgondagen känns tung, så är jag redo.
För jag vet att varje början är en chans – och varje hinder är bara ännu ett bevis på att jag kan.
Och kanske är det just i vardagen, bland kaffe, fynd och små hinder, som de största berättelserna om förändring föds.
15 kommentarer:
Du har inte patent på jobbångest pga dyslexi. Flera människor har det utan dyslexi. Sluta gör en diagnos till livsstil!
Du har bara dig själv att tänka på och ändå gnäller du. Tänk de som har stora familjer som jobbar heltid och har barn som ska till skolan fritids åka på alla möjliga evenemang. Storhandla efter jobbet. Hem och laga mat till alla. Städa och tvätta. Gnäll inte.
I din text låter det mera som att du är bekväm Lat och egoistisk.
Hur kan du sätta i dig så mycket onödigt fika. Du som börjat träna. Du skriver ofta unna mig. Nya saker kläder onyttig mat och massa fika
Rimmar dåligt. Så blir det när man är egoistisk.
Att berätta är inte att gnälla – det är att vara ärlig
Hej,
Jag förstår att vi alla bär på våra egna vardagsutmaningar och att de kan se väldigt olika ut. Mitt inlägg är inte skrivet för att jämföra svårigheter, utan för att beskriva hur en jobbstart kan kännas för mig – med just mina förutsättningar och erfarenheter.
Dyslexi är en osynlig funktionsnedsättning som påverkar mig varje dag i arbetslivet, och genom att berätta om det hoppas jag bidra till ökad förståelse. Det betyder inte att andra problem är mindre viktiga eller att jag tror att min situation är unik. Alla kan ha jobbångest, med eller utan diagnos – men jag kan bara skriva om min egen verklighet.
Att tolka min text som att jag är lat och egoistisk säger mer om din tolkning än om mig.
Att dela mina känslor och erfarenheter är inte lathet – det är ärlighet.
Vi har alla olika utmaningar i livet, och att min vardag ser annorlunda ut än din gör den inte mindre verklig.
Kommentarer som ifrågasätter rätten att tala om sina svårigheter riskerar att tysta viktiga samtal om dyslexi, psykisk hälsa och tillgänglighet. Det är just genom att våga berätta som vi kan öka förståelsen – för alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar.
Att jag delar min vardag gör mig varken lat eller egoistisk – det gör mig ärlig
Hej,
Träning och hälsa handlar för mig om balans – att ta hand om kroppen, röra på sig och ibland också unna sig något gott. Det ena utesluter inte det andra.
Att jag skriver om fika, nya kläder eller små guldkorn i vardagen betyder inte att jag är egoistisk – det betyder att jag delar glimtar av mitt liv. Det jag väljer att berätta här är ögonblicksbilder, inte hela bilden av allt jag gör varje dag.
Att unna sig ibland gör mig inte egoistisk – det gör mig mänsklig. Egoism är att döma någon utan att känna till hela deras liv.
Att kunna glädjas åt både stora och små saker är för mig en styrka, inte en svaghet.
Det verkar som du har fel jobb. Ångest och olust till jobbet. Du har nog inte heller rätt utbildning.
Stå för att det inte är du som skriver texterna, det blir bara dumt annars. Jag tycker dom känns robotaktiga, upprepande och monotona. Läsupplevelsen försvinner eftersom dom inte är skrivna av bloggaren själv.
Hej,
Jag skriver alla mina texter själv, och de bygger på mina egna upplevelser och tankar. Att någon uppfattar dem som upprepande eller monotona får stå för den personens smak – jag skriver i min stil, för att dela min vardag så ärligt jag kan.
När det gäller mitt jobb så är jobbångest inte samma sak som att ha fel yrke eller utbildning. Många människor, oavsett hur mycket de trivs med sitt arbete, kan känna en viss oro inför att återgå efter ledighet. Att prata öppet om det är ett sätt att minska stigmat och visa att det är helt normalt.
Jag skriver själv, på mitt sätt och med mina ord. Att min stil inte faller alla i smaken är okej – men att påstå att någon annan skriver åt mig är fel. Jag står för mina texter, punkt.
Tycker det är patetiskt att du för några månader sedan inte skrev en rad rätt och plötsligt helt perfekt. AI inget fel men dumt att ljuga när det är uppenbart att det inte är du!
Att ens få jobba i bibliotek krävs högskoleutbildning. Bara att prata med läroverket eller googla så finns där klart och tydligt vad som krävs!
Hej,
Jag vet vilka utbildningskrav som gäller för olika yrken och jag skriver inte något annat än vad jag själv upplevt eller vet.
När det gäller mina texter så skriver jag dem själv, med mitt innehåll och mina ord. Att jag utvecklat min skrivförmåga eller valt att ta hjälp av verktyg för att formulera mig bättre betyder inte att någon annan skriver åt mig. Det är fortfarande mina tankar, mina berättelser och min vardag som jag delar.
Jag står för mitt innehåll och min stil – och accepterar att den inte passar alla. Diskussionen är avslutad från min sida.
---
Det finns inte en enda kommentar med något positivt eller nån som håller med dig. Folk verkar mer less och irriterade.
Ingen popularitet här inte. Ibland får man styra om innehållet istället för att propsa sitt eget på sina läsare.
---
Hej,
Jag förstår att alla inte uppskattar mitt innehåll eller delar mina perspektiv – och det är helt okej. Min blogg är en plats där jag delar mina upplevelser och tankar, inte för att alla ska hålla med, utan för att belysa hur livet kan se ut ur mitt perspektiv.
Kritik kan vara värdefull, men popularitet är inte mitt mål. Äkthet är det. Jag skriver för att vara sann mot mig själv och för de läsare som faktiskt vill ta del av det jag har att säga.
---
Finns dom verkligen? Det känns mer som att ganska många människor är trötta på dig i bloggen och även utanför. Om man behandlar folk med respekt och är en schysst människa så får man respekt tillbaka.
Skicka en kommentar