En hel arbetsvecka har gått, och hjärtat känns varmt. Det var så fint att få möta ungdomarna igen – se deras leenden efter ett långt sommarlov, känna gemenskapen när vi är tillbaka tillsammans. Idag fick de något extra: en aktivitetsdag på olika platser runtom i Västsverige. Vi var ute hela dagen, fyllda av skratt, rörelse och den där känslan av att höra ihop. Jag bar med mig glädjen hem som en liten sol i magen.
Och så blev det lördag. Morgonen började med att jag sakta gjorde mig i ordning, packade ihop allt jag behövde och sneglade på tidtabellen för att vara säker på att komma rätt. Tiden är inte alltid min vän – den springer förbi eller står stilla – men den här gången gick allt bra. Resan tog nästan hela förmiddagen, fram och tillbaka, men jag kom dit jag skulle: Dyslexiförbundets distriktsmöte. Det känns alltid värdefullt att få vara en del av något större, även om vägen dit kostar både tid och energi.
Nu är jag hemma igen, och det doftar helg. Jag sitter och väntar på min älskling. Ikväll ska vi ha vårt lilla tacomys, här hos mig. En mjuk avslutning på en vecka fylld av liv, rörelse och viktiga steg framåt.
Ibland kan livet kännas som en lång resa mellan tider, möten och platser. Men mitt i allt hittar jag de där små guldkornen – ungdomarnas skratt, känslan av gemenskap, och stunderna av närhet med den jag älskar. Det är just de ögonblicken som gör resan värd allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar