Upphopp är trött och ingen förstår
Lördag. Jag är så trött. Inte bara i kroppen utan inuti. För varje gång samhället hittar på ett nytt system så känns det som att ännu en sten läggs på min rygg.
Många pratar om dyslexi, men få pratar om dyskalkyli – den där förbannelsen som gör siffror till ett främmande språk. Det som gör vardagen till en kamp. När andra bara betalar en räkning så blir det för mig ett helt hinderlopp.
Idag finns inte längre ett ställe där allt samlas. Nej, nu ska man leta på tusen olika håll. Klarna. Kivra. Wally. Appar hit och appar dit. Allt splittrat, utspritt, rörigt.
Och Kivra, det är inte bara räkningar – där kommer också information från företag, Försäkringskassan, lönespecifikationer och brev som man inte ens visste att man väntade på. Ett lapptäcke av digitala papper som bara växer och växer.
Varje gång jag tror att jag har hittat en struktur, så kommer det något nytt. Någon ny app, något nytt system, en ny portal.
Och det handlar inte bara om räkningar.
Det är information från skolan. Vården. Banken. Försäkringar. Allt pockar på min uppmärksamhet i små digitala fickor där man måste komma ihåg lösenord, bank-id, koder och klick.
För mig, och för många andra med dyskalkyli, är det här inte smart digitalisering.
Det är ett kaos som gör vardagen till en konstant kamp. Ett ständigt dåligt samvete. Ett evigt jagande efter att inte missa något viktigt.
Och när man försöker förklara det här för andra så möts man ofta av en axelryckning. Som om det vore en liten grej.
Men för oss är det inte litet. Det är vårt liv. Vår vardag. Vår trötthet.
Digitaliseringen lovade att göra allt enklare.
För mig känns det som att den har gjort allt svårare.
Det här är inte utveckling – det är exkludering.
När system byggs utan att ta hänsyn till människor med dyslexi, dyskalkyli eller andra funktionsnedsättningar, så skapar man inte tillgänglighet. Man skapar utanförskap.
Det borde vara självklart att vardagens viktigaste information – räkningar, lön, försäkringar, vårdkallelser – samlas på ett ställe, i en form som alla kan förstå.
Men istället sprids den ut över appar och digitala brevlådor som kräver mer energi, mer minne, mer tid än många av oss har.
Det här är inte ett personligt problem.
Det här är ett samhällsproblem.
Och ansvaret ligger inte på oss som kämpar – ansvaret ligger på de som bestämmer hur systemen byggs.
Tillgänglighet är inte en lyx.
Det är en rättighet.
10 kommentarer:
Du har ju valt att ha allt digita
Samhället lt. Det gamla vanliga finns ju kvar med pappersalternativt med allt i brevlådan. Så skyller inte på det digitala. Jag har en del digitalt och det funkar för mig. Du gör det svårt för dig när du snurrar runt med siffror bokstäver koder OCR nummer på räkningar. Du får skylla dig själv när du valt det digitala. Brevlådor konton lösenord och nummer. Du gömmer dig alltid bakom ditt handikapp. Du får gå på kurs som finns med digitala medier.
Du skrev en gång att när du kom hem låg det mycket räkningar och brev innanför dörren. Du kollade aldrig och slängde undan dom. Det tycker jag var konstigt.
Jag vill bara förtydliga en sista gång – det här handlar inte om enkla tips eller om att jag ”ska skärpa mig”. Dyslexi och dyskalkyli försvinner inte med ålder eller kurser. Pappersräkningar finns inte alltid, och ofta kostar de mer.
Min blogg handlar om att synliggöra orättvisorna i systemen, inte om att be om lösningar i kommentarsfältet. Jag respekterar att ni ser annorlunda på saken, men nu sätter jag punkt här. Diskussionen är avslutad.
Du är hopplös i din egoistiska bubbla.
Fruktansvärt oansvarigt! Då undrar man ju om det verkligen är dyslexi eller oförmåga att ta ansvar.
Gullans svårigheter med Dyslexi sa…
Personliga påhopp hör inte hemma här. Min blogg handlar om att synliggöra hur det är att leva med dyslexi och dyskalkyli. Om du inte vill ta del av den verkligheten behöver du inte läsa. Diskussionen är avslutad.
Det kan jag säga som lärare att vare sig dyskalkyli eller dyslexi har något med att man inte tar tag i sina räkningar att göra. Dom allra flesta fixar sitt liv riktigt bra i vuxen ålder.
Ser annorlunda på saken? Snackar du om? Det är väl inte friskt och sunt att slänga undan räkningar!!! Alla personer som kommenterar på din blogg har en poäng i mycket, lär dig se det istället för att slå bort allt med upprepande AI svar!
Att förminska dyslexi och dyskalkyli till ”oansvarighet” är respektlöst. Min blogg handlar om tillgänglighet, inte om att försvara mig mot personliga påhopp. Diskussionen är avslutad.
Jag vill vara tydlig: min blogg är inte till för att bli ifrågasatt om diagnoser eller för att jag ska ”försvara” mig mot personliga påhopp. Den är till för att beskriva min verklighet – en vardag med dyslexi och dyskalkyli i ett samhälle som ofta inte är anpassat.
Att säga ”de flesta klarar sig” eller att jag skulle ”skylla på mitt handikapp” är att förminska en verklig funktionsnedsättning. Pappersalternativ finns inte alltid, ibland kostar de extra, och digitaliseringen är i praktiken något vi alla tvingas in i.
Jag uppskattar saklig diskussion, men inte fördömanden eller påståenden om att jag är ”oansvarig” eller ”hopplös”. Den här typen av kommentarer bidrar inte till förståelse, och därför avslutar jag diskussionen här.
Respektera att bloggen är min plats att berätta.
Skicka en kommentar