Jag märker hur folk behandlar mig när de kommenterar saker jag delar. Vissa kommentarer går rakt in i hjärtat – inte för att de är sanna, utan för att de är hårda, dömande och ofta skrivna anonymt. Jag tycker inte om det. Att gömma sig bakom en skärm och kasta ur sig elakheter säger mer om dem än om mig. Men ändå gör det ont.
En sak som många verkar störa sig på – och ibland till och med hånar – är min tidsuppfattning. Jag har svårt att veta vad en kvart är, hur lång tid 45 minuter känns, och hur mycket tid som behövs för att göra olika saker. Hur lång tid tar det att byta buss? Hur lång tid tar det att åka till en plats? Det är inte självklart för mig. Det känns ibland som om tid är något alla andra förstår – men inte jag. Det här är en del av min dyslexi som jag inte riktigt förstått förrän på äldre dagar. Tid och planering har alltid varit en utmaning, men nu märker jag att det blir svårare. Jag tappar lätt greppet om vad som är rimligt att hinna med, och det påverkar både min vardag och hur andra ser på mig. Men det här är inte lathet, slarv eller ointresse – det är en svårighet jag lever med. Och jag är inte ensam. Många med dyslexi kämpar med just det här: tidsuppfattning, planering, struktur. Det är ett osynligt hinder som ofta missförstås.
En gång gick det riktigt fel. Det var i Göteborg, en stad jag inte hittar i så lätt. Jag kunde inte läsa skyltarna ordentligt – bokstäverna bara flöt ihop, och jag förstod inte hur jag skulle orientera mig till rätt spårvagn. Tiden var knapp, folk stressade omkring mig, och jag kände paniken växa. Jag försökte hålla mig lugn, men allt snurrade. Jag visste inte vart jag skulle gå. Jag chansade. Klev på fel vagn. Och hamnade helt fel. Inte hemma. Inte ens nära. Jag hamnade "halvvägs hem", som jag brukar kalla det. Känslan då... den var hemsk. Jag kände mig dum, liten, vilsen. Tårarna brände bakom ögonen. Jag ville bara försvinna. Det kändes som att jag inte kunde något alls. Som att hela världen sprang ifrån mig. Och folk stirrade när jag tvekade eller gick åt fel håll – ingen såg att jag kämpade.
Men jag tog mig därifrån. Jag gick av vid nästa hållplats. Försökte samla mig. Satte mig ner och andades. Tog upp mobilen. Letade upp kartan igen. Den här gången vågade jag be om hjälp – jag gick fram till en kvinna som såg snäll ut och sa: "Jag har svårt att hitta, kan du visa mig?" Och vet du – hon gjorde det. Hon var vänlig, lugn och hjälpte mig hitta rätt. Det blev en lång omväg hem. Men jag kom fram. Och jag lärde mig något: Det är inte ett misslyckande att be om hjälp. Det är styrka. Jag vet att jag kommer göra fel igen – men jag vet också att jag klarar mig.
Så nästa gång du vill skriva något elakt eller dömande – stanna upp. Tänk efter. Fråga istället för att anklaga. Du vet inte vad någon annan kämpar med. Jag försöker mitt bästa varje dag. Och vissa dagar är det där "bästa" kanske bara att ta sig ut genom dörren i tid – andra dagar orkar jag mer. Men oavsett: jag kämpar. Och jag vet att jag inte är ensam. Till dig som också har svårt att få tiden att gå ihop, som stressar över klockslag och oroar dig för att komma för sent – jag ser dig. Vi som har dyslexi eller liknande utmaningar behöver få prata om det, utan att skämmas. Vi behöver bli tagna på allvar – inte tas för lata, slarviga eller ointresserade. Vi behöver förståelse. Och vi behöver varandra.
7 kommentarer:
Men i bloggen låter det mycket som att andra får ställa upp, skjutsa runt dig, fixa och ordna och hjälpa dig med allt. Det är nog mera detta som gör folk irriterade härinne.
Du gömmer alltid bakom dysleksin när du i verkligheten är bekväm
Jag förstår att du kanske inte ser hur dyslexi påverkar mer än bara läsning och stavning, men för mig – och många andra – innebär det också svårigheter med bland annat tidsuppfattning, arbetsminne och att strukturera vardagen. Det är inget jag “gömmer mig bakom”, utan något jag levt med hela livet och kämpar med varje dag.
Att jag är öppen om det här är inte ett sätt att slippa ansvar – det är ett sätt att skapa förståelse. Jag önskar att fler kunde lyssna istället för att döma.
Min kompis har dyslexi. Hon kör bil, är ordningsam och är en självständig kvinna som sällan tar hjälp av någon, hon fixar allting själv. Och hon har ändå svår dyslexi. Men hon är envis och duktig med allt hon tar sig för..
Fint att du lyfter din kompis – men jag måste ändå säga: jag har också svår dyslexi och är minst lika självständig. Jag jobbar, håller koll, planerar, hyr ut, fixar vardagen – och jag gör det utan att alltid ropa på hjälp. Bara för att man ber om stöd ibland betyder inte att man inte klarar sig själv. Självständighet handlar inte om att göra allt ensam, det handlar om att *stå upp*, även när det är motvind. Så ja – jag fixar också mitt liv. På mitt sätt.
Fast det stämmer ju inte enligt det du skriver i bloggen. Du har svårt att organisera, vänner får göra det åt dig och hjälpa med väldigt mycket och städa är något du inte orkar och svårt att hålla koll på saker vilket gör att det blir många fel på vägen. Det är ju vad du skrivit om en hel del på bloggen.
Dina ord och inte mina.
Du har rätt i att du inte är en del av min vardag – du är varken vän, kollega eller släkting. Därför vet du inte hur det faktiskt ser ut i mitt liv, utöver det jag väljer att dela i bloggen.
Att läsa några inlägg ger inte hela bilden. Jag delar med mig för att öka förståelsen för hur det kan vara att leva med vissa svårigheter – inte för att någon utifrån ska döma eller dra slutsatser om mitt liv i stort.
Respekt för varandras perspektiv går åt båda håll.
Skicka en kommentar