Igår var en sådan där dag som liksom stannar kvar i kroppen – en dag som fyller hjärtat med tacksamhet. Jag blev bjuden på en tur till vackra Dalsland av en varm och omtänksam vän. Det kändes som precis vad jag behövde. Vi stannade till vid ett litet café mitt i det gröna, en plats där tiden verkade sakta ner. Kaffet smakade extra gott, kanske just för att allt runt omkring var så stilla.
När kvällen närmade sig åkte vi hemåt. Jag lagade middag i lugn och ro, och senare tog vi en kvällsfika på ett annat café. Det var för varmt i lägenheten – nästan bastuliknande – så vi gav oss ut på en liten sväng i närområdet. Bara för att få luft, för att känna oss levande i sommarkvällen.
Men under den lilla utflykten förändrades något inom mig. Vi körde förbi området där sommarstugan en gång låg – en plats jag alltid burit med mig som ett tryggt, vackert minne. Tidigare bodde jag i det området, och det har länge haft en särskild plats i mitt hjärta. Där fanns en gång en skog, en badplats, och ett lugn jag förknippade med barndom och vila. Nu är mycket borta. Skogen är nedhuggen, ersatt av stora, moderna hus. Istället för fågelkvitter och susande träd: byggmaterial, asfalt och tystnad av ett annat slag.
Det var oväntat tungt. Jag insåg hur starkt landskap kan bära våra minnen. Hur ett enda blickfång kan väcka så många känslor – både glädje och sorg. Det gjorde lite ont att se något som varit så levande inom mig förändras så mycket.
Samtidigt – Dalsland var fortfarande vackert. Och den värme jag fick uppleva i mötet med en vän lindrade känslan av förlust. För även om vissa platser förändras, finns det andra som förblir orörda inom oss. Vi bär dem med oss, precis som de var – bevarade i minnet, i känslan.
Vissa dagar lämnar spår. Igår var en sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar