Hej kära bloggläsare!
Jag vill uppmuntra dig att våga visa din styrka, även om den ibland känns svag. Styrkan kan växa om du vågar berätta och inte bär på svårigheterna ensam. Jag hoppas att du inte behöver gå igenom de tuffa stunderna utan stöd från anhöriga och skolpersonal.
Jag gick själv igenom hela min grundskola utan rätt stöd, eftersom en anhörig inte accepterade att jag hade det svårt. Det dröjde ända till årskurs 1 innan jag fick glasögon och kunde se ordentligt. Det blev en kamp, men jag klarade mig igenom den. Sedan blev jag utanför bland mina kamrater och tvingades byta skola. Den nya skolan var stor och sträckte sig från årskurs 1 till 9. Det var inte roligt att behöva åka buss med de äldsta eleverna, och det var svårt att känna sig trygg och accepterad. Jag gick inte hela grundskolan, och att inte bli accepterad av anhöriga gjorde det ännu svårare.
Senare i arbetslivet var det också tufft. Om arbetsgivaren påpekade något om min skrivförmåga, kände jag mig tvingad att byta jobb för att undvika att bli misstänkt för att ha en intellektuell nedsättning. När jag till slut fick veta att jag hade dyslexi, kunde jag förklara för kollegorna varför jag hade svårt att skriva. Jag minns en kollega som skämtsamt sa att jag borde ta en B-vitamin-spruta för att bli frisk, vilket jag förstod berodde på okunskap. Som tur är har samhället blivit mer upplyst om dyslexi på 2020-talet.
Mitt slutord till dig: Våga testa olika hjälpmedel som kan underlätta för dig. Min bästa app är Legimus, eftersom den gör det lättare för mig att vara delaktig och prata med vänner. Du kan gå till biblioteket för att boka tid och få hjälp med att använda Legimus. På mina föreningsmöten använder jag en tjänst som heter Taltjänst. Efter mötet kan jag få protokoll skickade till mig och lyssna på dem flera gånger, vilket hjälper mig att minnas och återberätta mer på styrelsemöten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar