Att Navigera Arbetslivet med Dyslexi

Att leva med dyslexi är något jag har fått lära mig att inte bara acceptera, utan också omfamna. Jag har till och med kunnat känna mig stolt över den jag är. Men sanningen är att arbetslivet ibland kan vara en obarmhärtig utmaning, och vissa dagar känns det som om jag vandrar på en stig kantad av osynliga hinder, som jag ständigt måste klättra över – gång på gång.

Även i en yrkesgrupp där jag vanligtvis känner mig trygg, kan den där oron plötsligt slå till. Som när en flod av fakta väller in över mig – rader av ord som hopar sig utan att ge mig en chans att andas. Hjärtat börjar slå snabbare, händerna blir lite fuktiga, och jag kämpar för att hålla paniken borta. Jag vet att jag kan klara det, men det är en kamp, varje gång.

Ett exempel som fortfarande bränner sig fast i minnet är när jag behöver skumma igenom en hög av kopierade dokument under en konferens. Texterna verkar dansa, som om bokstäverna bara längtar efter att glida iväg, bortom mitt grepp. Medan mina kollegor metodiskt tar in informationen, kämpar jag för att hålla fokus och sväljer den där klumpen av osäkerhet som börjar växa i halsen. Det är som om ingen ser den extra ansträngning det kräver av mig – ett slags hemlig kamp, dold bakom ett yttre av koncentration.

Eller när en kollega snabbt visar en anteckning på sin iPhone. Jag vet att det bara är en skärm, några få ord kanske, men just den lilla texten kan kännas som en vägg att ta sig igenom. Jag har försökt lära mig olika knep för sådana stunder, men det är inte alltid enkelt. Vissa dagar är bättre än andra, men det är en ständig påminnelse om att inget riktigt kommer lätt.

Arbetsmiljön kan vara krävande, och för oss med läs- och skrivsvårigheter skapar det ibland en oro. Kommer jag att hinna med? Kommer jag att göra det rätt? Tankarna kan snurra, men jag har funnit sätt att få balans. Jag har lärt mig att be om hjälp och att omfamna stödet från mina kollegor, de små digitala hjälpmedlen som gör skillnad, och framför allt – att vara snäll mot mig själv.

Jag tror att vi är fler som kan känna igen oss i det här. För i slutändan handlar det inte bara om dyslexi, utan om att bemästra de ögonblick som skaver lite extra. Om att veta att det är okej att ta sin tid, och att våra metoder är lika mycket värda som andras.

Vi är mer än våra utmaningar. Och med varje hinder vi tar oss över, bygger vi styrka. Små hjälpmedel och vänliga kollegor kan vara ljusglimtar som påminner oss om det – att vi har värdefulla strategier och modet att fortsätta.

Det