Från ensamhet till gemenskap: Hur vår lokalförening förändrar liv

 

Sitter här efter frukosten och funderar på hur jag ska uppdatera min presentation. Snart ska jag prata om vår lokalförening, och det känns viktigt att lyfta fram allt bra vi gör. Det är verkligen betydelsefullt att skapa event och visa att det finns en förening som stöttar och ger en chans att träffa likasinnade personer.

Jag tänker ibland tillbaka på hur annorlunda mitt liv hade varit om jag inte fått det stöd jag behövde. Hade jag blivit uppsagd från jobbet, som jag var nära att bli, så hade jag inte varit här idag. I nästan 30 år trodde jag att jag hade en intellektuell funktionsnedsättning, men i själva verket var det svår dyslexi. Det var tack vare hjälpen från Dyslexiförbundet som jag fick rätt stöd. För första gången kunde jag tolka texter genom Legimus och känna gemenskap med andra som upplevde samma svårigheter.

Det var en speciell känsla att sitta i fikarummet och kunna prata om en bok jag hade läst – en kriminalroman, som faktiskt blev en av mina favoriter. Att kunna återberätta handlingen och diskutera den med andra var ett stort steg för mig.

Nu under hösten är det mycket att göra, och jag känner att jag knappt har tid för mig själv. Jag har inte ens hunnit fixa ett nytt kort till simhallen för att börja på vattengympa igen, något jag verkligen skulle behöva. Men en sak i taget – det viktigaste just nu är att fortsätta stötta och lyfta fram vår förening och allt det positiva vi gör tillsammans.

Föreningen har blivit en slags trygg punkt för många av oss. Det är inte bara ett ställe där vi möts och pratar, utan en plats där vi kan utvecklas tillsammans, där ingen dömer och där alla förstår de utmaningar vi brottas med. Vårt senaste event, en workshop om strategier för att hantera vardagens läs- och skrivsvårigheter, var ett sådant exempel. Det blev en dag fylld av insikter, där deltagarna delade med sig av sina egna erfarenheter och tips.

Det är så viktigt att vi fortsätter sprida medvetenhet om dyslexi och kämpar för att fler ska få det stöd de behöver, precis som jag en gång fick. Varje individ som får rätt hjälp kan göra en enorm skillnad i sitt eget liv – och det är det vi strävar efter i föreningen, att skapa den skillnaden för fler.

Jag märker hur föreningslivet har gett mig en ny styrka. Jag känner mig inte ensam längre i mina utmaningar. I stället har jag blivit en del av en gemenskap där vi alla kan växa och utvecklas, och där vi tillsammans kan bryta stigman och fördomar kring dyslexi. Det är något som ger mig hopp och motivation att fortsätta arbetet, även när vardagen känns hektisk.

Det kanske låter som en kliché, men jag tror verkligen på att vi tillsammans kan förändra människors liv. Vi har gjort det förut, och vi kommer att göra det igen.

---