Jag ska sluta gnälla

 

reklam  för Dyslexiförbundet  i Fyrstad

Lördag morgon… man tar sig upp, man ska på möten på lördag förmiddag. Distriktsmöte för Dyslexiförbundet i Västra Götaland. Jag ska sluta gnälla egentligen, men jag tänker att det är ganska svårt att ta sig när man har svår synnedsättning. Men resan ner till Göteborg gick jättebra för mig, det var inga problem över huvud taget. Men jag åkte ner ett tåg tidigare, för jag tänkte gå in på den där berömda väskaffären som alla pratar om, som ligger i Nordstan. När jag kommer in i Nordstan så ligger där en helt annan affär, så jag tänkte ”Jag ger upp”. För jag ser ju inte vad det är för butiker eller nånting. Jag har ingen behållning av detta, tänkte jag. Så jag gick tillbaka till Espresso House och tog mig kaffe, och tog det ganska lugnt. Jag blev frustrerad, jag kan inte se, jag kan ju inte gå in och shoppa som vanligt eller nånting. Så vi hade möte, och så var det en snäll från styrelsen som följde med mig till stationen och visade mig vart jag skulle gå, vilket tåg jag skulle åka med. Och att hitta spåren är ju inte det lättaste i Göteborg heller, men det gick bra. Så jag tänkte ”Nu sätter jag mig bredvid personer som kan mitt språk”. Jag frågade vart de skulle åka, och bad dem säga till mig när vi var där. Och de var så snälla och jättegulliga och talade om för mig ”Nu är vi hemma”. Det är inte lätt att ta sig runt hörnet eller nånting. När jag kom hem stekte jag mig lite pyttipanna och tog det lite lugnt. Det var en pärs över huvud taget.

Björkås och velandaorkester 

 Sen var det Björkås hantverkardag på söndagen. Det såg inte bra ut med vädret, men det gick ju an att åka dit. Det var gott med lite ärtsoppa och pannkakor, det var smarrigt och gott. Och sen var det kakbuffé. Det var mumsigt och gott. Sen åkte vi till gubbens garage och monterade en skylt på min bil som jag tycker passar väldigt bra: ”Dyslektiker men ändå läskunnig. Bli medlem i Dyslexiförbundet”. Jag tänkte att jag måste hjälpa förbundet att få fler medlemmar. Det är så många som har svårt i samhället idag med att läsa och ta till sig text. Det gjorde vi, och sedan bjöd han mig på lite eftermiddags-middag. Vi tog korv och köttbullar och potatis och vita bönor. Det var faktiskt smarrigt och gott.

 Det har varit en jobbig helg, jobbigt att se, men skam den som ger sig. Jag får försöka, men nu kan jag faktiskt inte ens använda glasögonen, så jag ser ju inte på långt håll. Stôlleprovet när folk kommer fram till mig och jag inte känner igen dem, det är inte roligt. Men det får försöka gå ändå. Men ni får ha det så gott så hörs vi!