Ännu dyslexi

Andra dagen på Dysleximässan. I natt sov jag ganska illa och orkade ingenting över huvud taget. Sov illa, mardrömmar och allt möjligt. Programmet för lördagen var att jag skulle gå på räknesvårigheter och dyskalkuli. Det är tur att jag har haft med mig Taltjänst som har hjälpt mig och skrivit, så jag kan gå tillbaka och såhär. Vi åt lite god hotellfrukost, det är alltid lyx att få lite hotellfrukost. 

Sen gick vi den där goa promenaden på tjugofem minuter till mässan. Jag hjälpte till med inträdet till en början, och gick runt och pratade med olika företag, det kändes jättetrevligt och jättebra. Sen skulle jag gå ner och ta lite ansvar för föreläsarna för räknesvårigheter och dyskalkyli. Han tyckte jag ju var väldigt bra: ”Inga ämnen i skolan sprider så mycket oro i skolan som matematik” säger han. Han hade tio olika myter, och det finns inga myter om räknesvårigheter. Det är ju att de ska få sin hjälp, och man ska inte sitta och traggla. Man ska få hjälp med olika saker. Det var Markus Björnström, specialpedagog som pratade om detta. Jag tyckte han var väldigt trevlig och sakkunnig. Sedan var det ”Människan, tekniken och möjligheten”, Erika som har jobbat som specialpedogog i tjugofem år i friskolor och kommuner. Egenföretagare, och nu jobbar hon som ikt-pedagog på Utbildningskontoret i Södertälje. Jag känner så här: jag har skämts och gått med hörlurar på mig, mina stora hörlurar som jag har, trådlösa, stora vita. Men hon var fräck, att hon vågade gå som en fjortis så ska jag också försöka göra det, använda mina teknikplattformar som jag har. Jag har ju köpt mig en Apple-Watch, jag har en iPhone och jag har en dator. Så nu ska jag försöka använda olika hjälpmedel. Det var en app som hon pratade om som heter Time Timer. Den finns visserligen i iPhone redan. Jag tyckte den var så bra. Det var en rund röd som minskade hela tiden. När den var tom var det slut på tiden. Den var väldigt tydliggörande för barnen i skolan. Det är bra att lägga fram en sån på paddan och visa ”så här lång tid ska du jobba nu”, och så ser dom tiden exakt, hur dom ska göra. Men jag har ju inte så bra erfarenhet av gps, men det får ju gå, jag får försöka övervinna min rädsla igen. Sedan var det Eva Funk som bland annat har gjort Hönapöna-böckerna, och Kristallen fick hon 2008. Hon har varit med i Björnes magasin och andra program. Jag kände att hon har varit med om samma saker som jag, hon har fått lära sig. Jag fick ju läsa upp och ner precis som hon. Men jag tyckte inte att det var så bra. Men för att man har läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, så har man inte hål i huvet. Man vet hur man ska göra och så här. Vi satt inte hela tiden och lyssnade på den, för vi skulle med ett tåg. 

Så det var ju tur att en god person hjälpte mig till hotellet. Jag kände mig lite vilsen, jag kände mig inte orienterad i Uppsala, det kändes rörigt. Jag hade inte koll på väderstrecken, jag hade inte koll på nånting. Men det var så gott att den här personen skulle åka samma tåg som mig. Jag känner mig inte säker på i vilken riktning jag skulle gå över huvud taget. Så vi gick ihop till hotellet, och gick till stationen ihop. Det gick vi på trettio minuter, och jag kände att det var tur att hon var med oss så vi kunde hitta rätt spår och så här. För vi skulle byta sen, för stationen i Stockholm var stängd för reparation. Vi skulle gå av vid södra stationen, och jag kände ”Nej, ska vi byta spår där, hur ska jag hitta”, men hon var så snäll och visade mig vägen, och jag kände mig väldigt trygg när personen var med mig. Men sen när vi satt från Stockholm Södra till Göteborg då satt jag själv. Men det var tur att jag hade tagit hem en app som min särbo berättade om: Tågkoll. Man ser vilka spår man kommer in på. Och det gjorde vi när vi kom in på södra stationen, vi kunde titta vart vi skulle gå, vilket spår. Det kändes väldigt bra. Jag ska börja använda min iPhone till mycket saker, och testa och försöka. Sedan tog jag tåget själv från Göteborg hem till mig. 

Där kom min särbo och hämtade mig, och upp till honom och gosa med min Habibi och min Zaffi. Det var lite trevligt. Vi försökte se färdigt på en film, men jag orkade inte se på den, så jag somnade ganska tidigt. Eller tidigt, klockan var halv ett. Men det var en härlig dag, och jag känner tacksamhet till alla som har hjälpt mig, så jag slapp att vara så bekymrad med byten och såhär. Jag hatar det, tidkollen har jag inte alls över huvud taget. 

Men ni får ha det så gott så hörs vi!