Jag tror inte att nån kan förstå det som har hänt mig, det värsta i mitt liv. För en vecka sen fick jag en kortisonspruta i armen efter att jag ramlade i november, jag ska egentligen ha den i vila. Men jag klarar inte detta, så nu står det kanelbullar med honung i, och smör och kanel och socker. Får vi se hur dom kommer att bli, jag ska testa lite grand. Jag kan inte vara i stillhet, jag städar och städar och städar, jag har aldrig städat i hela mitt liv så mycket som jag har gjort nu. Jag känner att jag måste göra nåt, jag får börja andas här hemma. Tänk om nån kunde hjälpa mig, jag ber till Gud om allt som kommer att hända i mitt liv här nu. Jag tycker det är tråkigt det som har hänt, jag trodde att han älskade mig, faktiskt.
Min kanelbullar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar