Snart har det gått två år sedan jag blev sjukskriven. Det är inte klokt egentligen, vad tiden har gått fort. Det är två år sedan jag blev jättesjuk. Och jag som trodde att jag aldrig skulle bli sjuk! Jag har alltid varit den friskaste personen, men nu var det något som sa stopp till mig, en klocka bara stannade. Jag kunde inte andas, jag fick panik, jag fick panikångest… allting fick jag på en gång. Och jag har ställt upp på alla personer, jag har aldrig sagt nej till någon, alltid brytt mig om alla. Men i slutet av oktober för snart två år sedan, så åkte jag in med ambulans. Jag tittar i backspegeln på hur det har varit den här perioden. Många släktingar och vänner tog avstånd ifrån mig på grund av min sjukdom. Jag klarade inte av att göra allting, jag hade dåligt minne, svårt att komma ihåg folk när jag möter dom på stan. Det är jättehemskt! Dom säger någon sak till mig, som jag har gjort tidigare, och jag kommer inte ihåg det! Det är så hemskt att ha en sån här backspegel, att inte komma ihåg nånting. Jag har fått börja från noll, men min sambo har varit helt underbar, och hjälpt mig att försöka komma tillbaka.
Nu har jag försökt komma tillbaka, men jag känner mig som i en iskub. Jag ser ju hur vännerna, dom bryr sig inte, och det känns jättejobbigt! Men dom vänner jag har nu, dom ska jag hålla väldigt hårt om, och verkligen bry mig om! Men jag trivs på mitt arbete, och jag trivs med barnen och allt runt omkring. Men jag vet vilka jag ska ta kontakt med när jag blir frisk. Men dom människor som gör mig trött, dom tänker jag inte ha kontakt med över huvud taget längre. Jag tänker klippa deras band, och dom få vänner jag har kvar, dom ska jag vara väldigt rädd om, och bry mig om, verkligen. Så här har jag mått i två års tid, nu går jag ut i min blogg och berättar detta. Jag känner att nu måste jag tala om precis hur jag känner mig, för jag tror inte nån förstår hur jobbigt jag har haft. Det tar längre tid för mig att städa, det tar längre tid med allting, och jag blir så fort trött, på en gång. Det är tufft, faktiskt. Men jag hoppas att några kommer tillbaka till mig, och förstår hur jag har det. Men jag vill tacka Taltjänst och min underbara sambo, som har hjälpt mig mycket, och sett hur jag har haft det under dom här två åren. Och jag har inte varit på så många möten och så, jag har inte orkat. Men jag har fått gliringar för det också ibland, för att jag inte kommer. Men detta är en grej jag lägger ut nu på min blogg, om min sorg och min depression som jag har haft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar