Utmattning!

Det började i slutet på oktober när jag fyllde år. Jag kände mig lite trött och konstig. Sedan tänkte jag ”Ja, jag gör den saken till, och den saken till…” Sedan vaknade jag på morgonen, det kändes som om jag gått in i en vägg. Jag kunde knappt inte andas, det kändes som om någon tog strypgrepp på mig. Min sambo ringde efter ambulans, och jag fick beskedet att jag hade svår astma och utmattning. Så jag blev liggande kvar i sex dagar.

Ja, hur blev det med vänner och sånt? De kom i början, med lite blommor och så, men det sinade ut helt och hållet. Jag var hos läkaren, blev sjukskriven 50%. Sedan, i slutet av november så dör pappa. Det var lite jobbigt, jag fick bara lära känna honom i 24 år, och det var sporadisk kontakt har vi haft under hela tiden. Så det var inte så märkvärdigt egentligen.

Sedan i januari blev jag sjukskriven 25%, och det var ingenting med det. Jag gjorde det jag skulle göra på jobbet, grejade och slet, och hemma också. Och jag kände att, jag orkar inte, jag orkar inte göra mer över huvud taget. Jag åkte tillbaka till läkaren, samma visa igen, nya kurer med kortison, penicillin och allting, och ingen lyssnar på mig. Sedan blev jag petad som studieorganisatör i en förening, usch. Det kändes jättejobbigt att inte få veta innan. Det var gott att bli av med det, men ändå att få veta, att få beskedet innan, det skulle vara bra.

Idag var jag hos läkaren igen, fick en penicillinkur och kortison. Det är bara det jag lever på nu. Vänner kommer och går hela tiden. Så här kan jag summera min vår, hur den har varit. Hur det har gått och så här.