Godmorgon måndag och världen

---

Godmorgon måndag och världen

Nästa vecka rullar Dyslexiveckan in, full av aktiviteter. Vi har planerat en föreläsning, en sån där som jag verkligen tror på. En föreläsare som har något viktigt att säga. Men samtidigt gnager verkligheten – om ingen vill komma, måste vi ställa in. Ekonomin håller inte annars. Det gör ont i magen att ens skriva det.

Kanske är det därför jag vaknade redan klockan tre i natt. Låg i mörkret, stirrade upp i taket och lät tankarna snurra: hur ska det gå? Varför känns det som om vi alltid måste kämpa lite extra för att synas, för att bli hörda?

Och så pirret. För imorgon ska jag iväg. Resa bort en stund från vardagen. Jag ska stå framför företagare och visa skillnaden mellan bra och dåliga hemsidor. Mellan de dörrar som öppnas och de som smäller igen framför näsan på oss med läs- och skrivsvårigheter. Det känns stort. Viktigt. Och lite nervöst – men på det där bra sättet, när man vet att det spelar roll.

Men just nu är det bara en måndagsmorgon. Jobbet väntar. Matlådorna står redan färdiga i kylen, som små tysta bevis på att vardagen rullar på. Jag ska bara plocka fram en, dra på mig jackan och hoppa på bussen.

En kommentar jag ibland får låter så här: “Du kräver hjälp. Någon skjutsar dig till bussen. Någon tar hand om dig på vägen så du kommer rätt. Någon hämtar dig så du kommer in. Krävande person.”
Men det du inte vet är bakgrunden.

Att samåka är bra när man ska till samma stad – både billigare och bättre för miljön. Jag fick frågan av en vän om jag ville åka med honom istället för att ta tåget till bokmässan. Och ja, det är klart jag tackade ja. För mig handlar det inte om att kräva hjälp. Det handlar om att hitta sätt som gör att jag kan vara med. När bokstäver och hållplatser blir snåriga blir samåkningen en trygghet, inte en bekvämlighet.

Önskar er en fin dag där ute. Vi kämpar vidare, med våra tankar, våra röster och våra hjärtan. Steg för steg.

Min dagbok är rörlig, den följer min vardag. Här skriver jag både fakta och känslor, för att berätta hur det är att leva med dyslexi. För mig är den viktig – men också för andra som kanske känner igen sig i min situation. Ingen av oss är ensam.

---

En helig helg och en resa till bokmässan

## En helig helg och en resa till bokmässan  

Ibland känns en helg större än bara två lediga dagar. Den här helgen blev just en sådan – helig på det där enkla, mänskliga sättet.  

I fredags bestämde jag och en vän att vi skulle gå ut och äta tillsammans och ta en god öl. Det blev starten på helgen – en mysig gemenskap som gav både glädje och energi. Den där känslan av att få dela en stund gör skillnad, och det satte tonen för allt som kom därefter.  

Resten av dagarna fortsatte i samma anda. Jag fick både tvättat, röjt lite och lagat hela nio matlådor inför veckan. Små saker som bygger upp en känsla av ordning och styrka.  

Söndagsmorgonen började tidigt. Jag fick skjuts till Kungälv, och därifrån tog jag bussen vidare till bokmässan för att hjälpa till några timmar. Bussar kan vara ett äventyr i sig. Skyltar, tider, linjer och byten – allt det där som för många är självklart blir för mig en utmaning. Men idag fick jag hjälp. Någon såg, någon sträckte ut en hand. Det kanske inte var så stort för den personen, men för mig betydde det allt.  

När jag skulle gå in på bokmässan blev det lite strul. Jag blev inte insläppt förrän en från föreningen kom ut och ordnade det. I torsdags gick det bra att bara gå in i foajén, men inte idag. Kanske var det helt enkelt inte rätt dag för henne som stod där.  

Inne på mässan möts människor, böcker och berättelser. Och för oss i Dyslexiförbundet är bokmässan något alldeles särskilt. Vi har funnits med här i över 30 år – en plats där vi fått sprida kunskap, möta människor och visa att läs- och skrivsvårigheter inte ska stå i vägen för vare sig drömmar eller delaktighet.  

För mig personligen väcker mässan också ett speciellt minne. För 13 år sedan bodde min första inneboende hemma hos mig, och jag minns den tiden med värme. Det var en rolig tid, full av vardagliga möten och gemenskap som jag fortfarande bär med mig.  

När jag tänker tillbaka på helgen ser jag hur fredagens gemenskap och söndagens upplevelser vävdes samman. Att dela en god öl med en vän, att få hjälp på bussen, att stå på en mässa som burits av vårt förbund i över tre decennier – allt blir pusselbitar i samma mönster. Små delar som tillsammans blir något större. Något heligt.  

Och kanske är det just det vi måste påminna oss om: kampen är inte färdig. I över 30 år har Dyslexiförbundet stått på bokmässan och lyft våra röster. Vi behöver stå där i 30 år till – och ännu längre. För tillgänglighet, för förståelse och för rätten att få vara med på lika villkor.  

---

Bamse nr 15 – när Pigga-Kott hittar orden i fantasin

Bamse nr 15 – när Pigga-Kott hittar orden i fantasin

Ibland kan man behöva serier för att förstå det som skolan inte alltid lyckas berätta.
I Bamse nr 15, 2023 får vi möta Pigga-Kott, en liten figur med stora tankar. Hon har dyslexi. Orden vill inte alltid samarbeta, bokstäverna trasslar sig. Men fantasin – den flödar! Hon hittar på berättelser som bubblar över, men hur ska man kunna skriva ner allt när pennan känns som en fiende?
Just därför är det så fint att en tidning som Bamse tar plats och pratar om detta.
För barn som kämpar med läsning och skrivning kan det betyda allt att få spegla sig i en karaktär som också kämpar – och som samtidigt visar att det går att vara både kreativ, smart och full av idéer även om man stavar fel.
Till serien finns också en lärarhandledning, med övningar och diskussionsfrågor. Den är ett riktigt bra verktyg, för det är viktigt att man börjar tidigt – att både barn och vuxna får kunskap om dyslexi redan i de första skolåren. Ju tidigare man skapar medvetenhet, desto lättare blir det att bygga förståelse, självkänsla och en känsla av att olikheter är okej.
Det är en bra början: att låta berättelser och lek bli vägen in till förståelse. För när vi vågar prata om dyslexi redan i förskoleklass och lågstadiet, så blir det mindre skam och mer gemenskap.
Och jag kan inte låta bli att tänka – tänk om jag själv hade fått läsa om Pigga-Kott när jag var liten. Tänk om jag redan då hade sett att det inte var något fel på mig, utan bara på bokstäverna som bråkade. Det hade gjort skillnad. Kanske hade det gett mig lite mindre oro i magen och lite mer mod i hjärtat.
Vi behöver fler sådana här initiativ. För när man mår bra, då är det lättare att lära.
Och ibland kan en liten igelkott i en serietidning öppna en större dörr än hundra läroböcker.
👉 Läs mer här: Bamse nr 15 – tema dyslexi

---

Dyslexiveckan närmar sig – dags att boka in sig! ✨
Snart är det Dyslexiveckan, den 6–12 oktober.
I Trollhättan kommer bland annat Helena Jacobson för att föreläsa och sprida kunskap. Hon kommer att visa tekniker och metoder som kan hjälpa personal, föräldrar och ungdomar att förstå och hantera dyslexi bättre.
Det är ett perfekt tillfälle att lära sig mer, ställa frågor och känna gemenskap.
För ju fler som förstår vad dyslexi egentligen innebär, desto lättare blir vardagen för oss som lever med det.

💡 Under Dyslexiveckan 2025 pågår evenemang i hela Sverige. Kolla vad som händer nära dig här: Dyslexiveckans evenemang

---

Fredag: 18 minuter och gnällspikar

---

Fredag: 18 minuter och gnällspikar

Fredag igen. Veckan rullar vidare och jag hinner fundera över varför vissa alltid måste grotta ner sig i gnäll. De dyker upp med konstiga kommentarer som bara vill trycka ner, som grodor som hoppar fram ur felskrivna ord – högljudda, men utan att förstå sammanhanget.

Jag vet att du kanske tycker att jag är lat. Att jag är obekväm. Jag ser det i kommentarerna som dyker upp. Någon skriver att jag är trött, lat och egoistisk. En annan påpekar att jag var trött redan innan mötet ens hade börjat. Någon menar att om man är lat och bekväm får man alltid konsekvenser. En annan tycker att jag bara borde gå de nio minuterna till bussen och frågar om jag gnäller på mötena också. Till sist kommer orden om att jag inte vet vad jag pratar om, att samhället inte kan anpassas efter mig, att jag mest tänker på mig själv. Egoistisk. Bekväm.

Orden återkommer som ett eko. Lat. Bekväm. Egoistisk.
Men snälla, ni vet inte vad som finns bakom mitt skal. Ni ser inte allt jag kämpar med varje dag.

Varje morgon förlorar jag 18 minuter hemma. Inte för att jag vill. Inte för att jag väljer det. Utan för att bussen inte går som den ska. Systemet fungerar inte, men det är ändå jag som får betala priset – i tid, i stress och i känslan av att alltid ligga ett steg efter.

Och mitt i allt detta finns ni som gnäller. Jag är trött på ert eviga gnäll, era kommentarer, era suckar. Ni ser inte hur svårt det är att leva med funktionshinder i ett samhälle som inte är byggt för oss. Ni förstår inte att det krävs en styrka ni inte ens kan ana för att orka stå kvar, dag efter dag.

Jag kämpar. Jag biter ihop. Jag hittar lösningar där andra bara ser problem. Och ändå är det ni som klagar på mig. Nu får det vara nog. Lägg av med era dumheter.

Men så kommer fredagen ändå, och jag får andas ut en liten stund. Jag går till jobbet, träffar mina arbetskamrater och känner gemenskapen. Där finns värmen som bär. Och sen åker jag hem, till min lilla Lia, för att storstäda och göra i ordning inför gästen som kommer på måndag. Det är fullt upp, men det känns ändå bra.

För mitt i allt kaos, mitt i alla hinder och all trötthet, finns också glädjen. Glädjen i arbetet, i vardagen, i att orka trots allt.

Och kanske är det just här jag hittar min styrka – att aldrig låta gnällspikarnas röster definiera vem jag är.
För deras ord är bara ljud. Mitt liv är verklighet.

Idag känns det till och med som att allt är på plats. Som om kollektivtrafiken äntligen har börjat rulla igen.
Och kanske, bara kanske, är det jag som rullar starkare än någonsin.

---

---

Människomöten på vägen

Människomöten på vägen

Igår var jag på ett givet möte med olika chefer inom kommunen. Det var en blandning av omsorg, förvaltning och vuxenutbildningenanpassad skola – lite av varje helt enkelt. Sådana möten blir det ofta, och varje gång möter man många olika människor. Alla är olika, alla har sina egna förutsättningar och sätt att se på världen. Det är både intressant och ibland ganska krävande.

Som vanligt blev det att jag hjälpte någon till bussen efteråt. Det känns naturligt för mig, att se till att folk kommer rätt och tryggt hem. Små handlingar kan betyda mycket.

Imorse fortsatte resan. Jag fick gå mina nio minuter upp till andra vägen för att ta tåget ner mot Göteborg och bokmässan. På tåget mötte jag en trevlig person som visade sig vara väldigt hjälpsam. Vi hade följe hela vägen till mässan, och det kändes faktiskt som en lättnad. Jag behövde inte fundera så mycket på hur jag skulle ta mig fram eller tillbaka – någon annan visade vägen, och det gjorde dagen enklare.

Bokmässan i sig bjöd på många roliga möten. Jag pratade med föräldrar som oroade sig över sina barns skolgång, träffade gamla bekanta som jag inte ser så ofta, och fick dela erfarenheter med människor som verkligen förstår. Det blev både givande och känslosamt.

När dagen började lida mot sitt slut och jag klev av på stationen i Göteborg, smet jag in på Burger King. Jag köpte med mig en hamburgare, en liten vardagslyx på vägen hem. Nu sitter jag på bussen tillbaka, och äntligen går den hela vägen fram igen. Det har varit tre och en halv dag av springande, pusslande och planering. Att slippa stressa för stunden känns som en lättnad.

Och när jag tänker efter så är det just detta som livet ofta handlar om – alla dessa möten. Stora och små, med människor vi känner väl och de vi bara delar en tågresa med. Någon visar vägen, någon annan får hjälp till bussen. Små handlingar som tillsammans gör att världen snurrar lite mjukare.

På bokmässan blev det också tydligt för mig hur viktigt det är att fortsätta prata om läs- och skrivsvårigheter. Många föräldrar berättade om sin oro, om barn som kämpar i skolan men inte alltid får rätt stöd. Jag känner igen mycket i deras berättelser. Det är därför jag skriver – för att påminna om att tillgänglighet inte är en lyx, utan en rättighet. Att alla ska få samma chans, oavsett om man läser långsamt, skriver annorlunda eller lär sig på sitt eget sätt.

Så jag säger tack till torsdagen, till alla människor jag mötte. Vi bär varandra mer än vi tror. Och kanske är det just i dessa enkla stunder som framtiden byggs – i mötet, i samtalet, i omtanken.

✨ För ingen ska behöva kämpa ensam. Alla har rätt till sin plats, sitt språk och sitt sätt att lära.

⸻

Onsdag dagbok

 Mitt i veckan, och allt bara rullar på. Det går inte att planera något samma dag – man får ta det som det kommer. Jag vet redan att jag ska gå 9 minuter längre, för tiderna ändras som de vill. Igår kväll stod det att bussen skulle gå, men i morse var det något helt annat.

Nu ska jag börja jobba och fixa här inne. Jag vet inte om jag hinner åka hem och slänga av mig jobbväskan, det beror på strulet med busslinjen. Arbetet på området står helt stilla, inga maskiner, helt dött. Det känns som att de drar ut på tiden även med de enklaste sakerna.

Idag är det Funktionsrättsrådet (KFR). En dag då frågor som rör oss med funktionsnedsättningar ska lyftas. Jag bär med mig tröttheten från morgonens krångel, men också en känsla av att det är just därför sådana råd finns – för att vardagen fortfarande inte fungerar som den borde.

För det är ju så här det ser ut. Små saker som inte fungerar får stora konsekvenser för oss som redan kämpar. En buss som inte går, en maskin som står stilla, en tidtabell som ändras utan förvarning. Allt det där gör vardagen svårare, tyngre, tröttare. Och samtidigt förväntas man hänga med, le och nicka som om allt vore i sin ordning.

Det är inte bara en resa som blir längre, det är en känsla av att alltid vara på efterkälken. Att samhället säger: 'Du får klara dig bäst du kan.' Därför känns det viktigt med dagar som denna. Att någon lyssnar. Att vi får säga ifrån. Att vi får påminna om att tillgänglighet inte är en lyx, utan en rättighet.

Så jag tar med mig irritationen, frustrationen och tröttheten in i mötet. För den är en del av sanningen. Den är beviset på varför vi behöver förändring.

Upp och hoppa – men bussen står stilla

 

Upp och hoppa – men bussen står stilla

Upp och hoppa – jag tar fram resplaneraren. Där står det att bussen ska gå från min hållplats. Jag börjar gå den långa vägen ut till stora vägen. Till slut bestämmer jag mig för att fortsätta till nästa hållplats, och precis då dyker en buss upp.

Det märkliga är att det är vår buss som kommer, trots att det i avgångstavlan står att linjen är inställd. Men när den väl stannar visar det sig att den faktiskt kör hela vägen dit jag behöver åka. Och där står jag, förvirrad över vad som egentligen gäller.

Ibland står det i appen att linjen är inställd. Ändå kan bussen dyka upp och köra. Hur ska man kunna veta vad som stämmer, när appen säger en sak och verkligheten en annan? En gång stannade bussen vid en hållplats, och när jag frågade chauffören fick jag bara svaret att linjen egentligen inte skulle gå.

Jag tittar på appen. Jag väntar igen. Jag kollar om tiderna stämmer – men ingen buss dyker upp. Istället står det bara på skärmen: ”Ringa Västtrafik.” Så jag ringer. Och ringer igen. Och igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger nu. Det känns nästan som att även de på Västtrafik är lika förvirrade själva.

Det känns som att försöka planera sin dag, men ändå hela tiden fastna i ett system som inte fungerar. Det är som att springa ett maraton i väntan på en buss som aldrig kommer.

Jag går in och läser på Trafikverket – där står det att arbetet ska fortsätta fram till 10 oktober. Men vad hjälper det när informationen inte stämmer med verkligheten på marken?

Jag undrar också vem som egentligen kan ge tydlig information om varför Västtrafik inte kör hela sträckan. För många är det svårt, till och med omöjligt, att gå så långt när bussen inte går hela vägen. Det borde inte vara för mycket begärt att ordna så att bussen kör tillbaka till ändhållplatsen. Då hade det blivit mycket bättre – och framför allt mer rättvist för oss som faktiskt är beroende av den.

För när bussen inte går, så står vi där – med väskor, med barnvagnar, med begränsad ork och med ben som redan bär för mycket. När systemet sviker, lämnar det människor efter sig. Människor som inte kan välja bilen. Människor som inte har någon annan lösning.

Så jag säger till er på Västtrafik – och till er politiker som bestämmer över kollektivtrafiken:
Det är inte rimligt att tillgängligheten ska vara ett lotteri.
Det är inte acceptabelt att människor lämnas åt sitt öde när bussarna inte kör hela vägen.
Det är inte värdigt att en vardag ska byggas på gissningar och felaktig information.

För mig, och för många andra, handlar det inte om små bekvämligheter. Det handlar om rätten att kunna ta sig till jobbet, till skolan, till vården. Det handlar om rätten att leva ett vardagsliv som faktiskt fungerar.

Och det kravet gäller här och nu – inte någon gång i framtiden.

#Kollektivtrafik #Västtrafik #Tillgänglighet #ResenärensRöst #BussProblem #RättvisaResor #VardagFörAlla #IngenSkaLämnas #FungerandeKollektivtrafik #ReseFrustration #Trafikverket

När bussen inte kommer

---

Ett brutet ben i vardagen

Upp med tuppen imorse. Jag gick ner till mitt vanliga ställe, det där lilla hörnet där jag brukar stå och vänta. Jag vet ju att min hållplats är avstängd, men jag har hittat en ny rutin. Ändå blev det konstigt idag. För när jag väl kom fram – var är bussen?

Man står där halvvaken, man kollar inte direkt telefonen, dubbelkollar appar och inställda turer. Man litar på att det rullar som vanligt. Men nej. Ingenting hände. Och jag fattar inte ens varför de ställer in bussen över huvud taget. Det var inga hinder på vägen, inga synliga problem.

Så det blev att knalla uppåt igen. På vägen mötte jag en annan resenär som stod vid en annan hållplats. Jag fick ropa: ”Du måste springa, det går ingen buss därifrån.” Så vi sprang. Tillsammans. Och vi hann precis hoppa på en annan. Det kändes nästan som en stafett på morgonen – fast utan medaljer.

Hemresan? Samma historia. På den stora hållplatsen stod folk och väntade, helt ovetande. Än en gång fick jag säga till: ”Det går ingen buss härifrån.” Som ett eko från morgonen, fast med ännu tröttare ben.

När sånt här händer blir man både irriterad och uppgiven. Varför funkar inte informationen bättre? Varför ska det alltid vara vi som resenärer som får springa, gissa, chansa?

Det här är inte bara ett missat fordon. Det är förlorad tid, stress, osäkerhet. Det är ännu en påminnelse om hur lite vardagen fungerar när kollektivtrafiken inte gör det. Vi förväntas planera, anpassa oss, komma i tid – men vem håller Västtrafik ansvariga när de inte gör sin del?

Man pratar gärna om att fler ska välja bussen framför bilen. Men varför skulle man välja en buss som inte dyker upp? Varför lita på ett system som inte ens litar på oss nog att ge korrekt och tydlig information?

Så jag gick hem trött, med en gnagande tanke: Kollektivtrafiken ska vara en ryggrad i samhället. Just nu känns det mest som ett brutet ben.

Nu sitter jag hemma. Tänker bara slappa lite, samla ihop dagen. Sen ska jag koka ihop några matlådor till imorgon. För någon ordning vill man ju ändå ha i vardagen – även när bussarna inte har det.

---