onsdag, september 10, 2025

Blogginlägg – Hösten knackar på



Blogginlägg – Hösten knackar på

Jag orkar inte med allt klagande, jag vill ha en positiv blogg – också i era kommentarer. Här vill jag samla värme, vardagstankar och glimtar som kan göra skillnad. Ni får gärna dela med er av det som gör er glada, små stunder som ger energi eller något oväntat som fick er att skratta. Det finns redan så mycket gnäll och negativitet ute i världen, så varför inte låta den här platsen bli en liten fristad? Ett hörn av internet där vi kan stötta varandra, sprida hopp och hitta ljus i det lilla. Tillsammans kan vi göra den här bloggen till något som lyfter – både mig och er som läser.

Det börjar kännas som att hösten är på ingång. Luften blir klarare, kvällarna mörkare och snart är det dags att stänga balkongen. Kylan smyger sig in, och jag inser att det är dags att plocka fram kavajen igen. När man sitter på kontoret känns det redan lite kyligt.

Upp – klockan ringer. Jag letar efter min kavaj, men den gömde sig i garderoben… på fel plats såklart! Det är lite så livet är ibland. Man tror att man har koll, men så får man leta ett extra varv.

Idag blir det mest fokus på jobbet – att fixa dagen så gott det går. I föreningen rullar det också på. Vi förbereder föreläsningar och får många mejl, och det är faktiskt riktigt roligt.

Hösten är för mig både nystart och eftertanke. Jag gillar känslan av att börja om. Nya rutiner, nya idéer, och kanske lite mer värme i själen för att väga upp kylan utanför.

Men mitt i allt finns också det där jag drar mig för – tandläkarbesöken. Jag blir alltid lite skraj, särskilt när det känns som att det byts tandläkare varje gång man kommer dit. Osäkerheten gör att rädslan växer, trots att man försöker tänka positivt.

Jag vill ändå fylla den här bloggen med värme, små glimtar av vardagen och tankar som kanske kan få någon annan att le.

För visst är det så, att när allt runt omkring känns lite tyngre, så behövs de där små sakerna som lyfter oss. En kopp kaffe, en varm kavaj, eller bara några ord på rätt plats.



tisdag, september 09, 2025

Godmorgon världen – fullt upp men framåt!



🌞 Godmorgon världen!

Jag förstår inte varför ni klagar hela tiden – jag berättar ju bara hur mitt perspektiv är.
Det är inte lätt att leva med två jobb och fritidsaktiviteter. Så, slutdiskuterat – det är faktiskt mycket att hålla reda på när man har många saker på gång.

Idag blir det fix och ordning. Jag har ett extrajobb att ta tag i eftersom gästen flyttade ut i dag. Det är faktiskt ganska mysigt att göra i ordning inför nästa gäst som ska komma. Jag tänker ofta att just den här lilla verksamheten kan bli något som fyller och förgyller min pension framöver.

👉 Men först – dags att fixa lunchen till jobbet. Kanske blir det en slö titt på något innan jag lägger mig.

Och vet ni? Snart är det dags för Dyslexiveckan!
Det ska bli så roligt att förbereda inför den. Den månaden händer det alltid mycket spännande. Dyslexiförbundet, distriktet, kommer till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Jag ska ner en dag och hjälpa till – det ser jag verkligen fram emot!







måndag, september 08, 2025

✨ Vardagens slit och små glädjeämnen ✨



Nu är det dags att ta sig an vardagen igen.
Igår dök en ny gäst upp som ska stanna i två nätter, så jag småfixade lite i rummet för att allt skulle kännas okej. Gästrummet behövde verkligen ordnas efter gårdagen.

Jag har haft tankar på att sluta med verksamheten ibland. Det är slitigt, och vardagen tar på krafterna. Men ändå finns det något som gör att jag fortsätter – för det är faktiskt roligt att möta nya människor och höra deras historier.

I morse började jag med frukosten och att packa ihop lite saker, eftersom jag inte hade fixat någon lunchlåda kvällen innan. Så på morgonen fick jag ordna det istället – jag kokade potatis och gjorde i ordning fiskbullar till lunchen. Jag ville ha maten klar redan från start. Det blev lite tröttsamt, men samtidigt skönt att ligga steget före.

Och kanske är det just så livet är – en blandning av slit och små glädjeämnen. Tröttheten kommer och går, men mötena med andra människor ger en värme som stannar kvar längre än man tror.

Något som däremot inte ger samma värme är hållplatsen här. Ingen verkar kunna säga när den blir klar. Ingen kunde heller förklara ordentligt vad som hänt, men jag är envis och ger mig inte förrän jag hittar en förklaring. Jag satt en timme och letade på trafik.nu, men allt var lika otydligt. Tydligen ska de ändra för att göra platsen mer tillgänglig för personer som behöver det, men under tiden får vi gå till en annan hållplats i två månader. För mig gör det egentligen inget – det är lika långt vilket håll man än går.

När gästerna åkt vidare väntar städning och tvätt som vanligt. Efter två dagar blir det dags att ta itu med rummet igen.
Men trots allt slit inser jag att det är i vardagen – mellan potatisgrytor, tvätthögar och gästrum – som de största mötena sker. Det är där livet på riktigt känns levande.





söndag, september 07, 2025

När en engelsk frukost möter svensk byråkrati


Det är något speciellt med en engelsk frukost, att sitta tillsammans och äta i lugn och ro. Vi grejade och fixade lite här hemma och det blev riktigt mysigt. Jag var till och med ute och handlade för att göra det extra trevligt, och det kändes som en bra start på dagen. Men så kommer verkligheten ikapp. BankID. Allt ska vara så enkelt idag, men i själva verket är det tvärtom. Körkortet duger inte, nej man måste ha pass eller id-kort för att kunna få igång det. Ytterligare en sak man måste köpa, ytterligare en grej man måste ordna för att passa in i systemet. Och jag tänker på alla gamla som byter mobil och får problem med att logga in. Hur många sitter inte där och känner sig helt utestängda, precis som jag gjorde när det strulade? Typiskt att det blev så även för mig. Till slut lyckades jag komma i kontakt med banken, men resan dit var full av frustration.

Och det blir inte lättare när Länsförsäkringar bara har öppet mellan tio och femton, och dessutom inte ens ligger i centrum längre. Hur ska man hinna dit om man jobbar, pluggar eller helt enkelt har ett liv? Jag blir skogstokig. Samhället pratar om digitalisering och enkelhet, men i praktiken bygger man murar. För oss som redan har svårigheter med läsning och skrivande blir det ännu ett hinder, ännu en stress. Det vi behöver är hjälp och tillgänglighet, inte fler krav och låsta dörrar.

Jag blir förbannad för det känns som att vi reduceras till nummer i systemet, inte människor. Banker och försäkringsbolag säger att de har kundservice, men var finns den när man bara kan nå dem mitt på dagen under fem timmar? När körkortet inte duger men plånboken måste öppnas för ett nytt id-kort? När kontoren flyttar längre bort i stället för att finnas nära människorna? Det där är inte service, det är kontroll. Och det är ett hån mot alla oss som bara försöker leva våra liv.

En engelsk frukost kan värma, men ett kallt system fryser ut. Jag vägrar acceptera det här.



lördag, september 06, 2025

Nu är det helg igen





Lördag



Nu är det två dagar ledigt, och det känns skönt att få andas lite.


Igår gjorde jag inte så mycket. Jag satt mest och fixade med min nya telefon som jag har köpt. Det tog sin lilla tid, alla dessa inställningar, appar och koder som ska in. Men nu börjar allt komma på plats, och det känns bra. Det var verkligen dags att skaffa en ny mobil – ibland måste man bara ta steget, och med ett bra erbjudande blev det ännu lättare.


I morse gick jag upp, fixade mig frukost och njöt av en lugn start på dagen. Bara att sitta där med kaffet och veta att helgen är min, det ger ett lugn som jag behöver.


Efter det satte jag igång med att städa gästrummet. Dammsugaren fram, nya lakan på sängen, fönstret öppet för att släppa in frisk luft. Det känns alltid lite speciellt att göra i ordning rummet för någon annan. Som att förbereda en plats där någon får vila, känna sig välkommen och hemma för en stund.


Små saker i vardagen, men ändå viktiga. För ibland är det just de små sakerna som gör störst skillnad.



fredag, september 05, 2025

Att hinna ikapp sig själv när veckan springer iväg



Att hinna ikapp sig själv när veckan springer iväg

Oj, vad veckan har rusat förbi! Tänk att det redan är fredag – jag hinner knappt andas emellan. Nyss var det måndag, och nu står helgen redan på tröskeln. På måndag väntar dessutom ännu en ny chef. Många har passerat genom åren, men jag minns särskilt den som gick och lämnade efter sig orden: "Jag tror på dig."

De orden bär jag fortfarande med mig. Som ett litet ljus i fickan. Något jag kan plocka fram när det känns tungt, när tvivlet knackar på. Det är märkligt egentligen, hur några få meningar kan göra så stor skillnad. Men ibland räcker just de där små bekräftelserna för att orka fortsätta kliva framåt.

På morgnarna försöker jag skapa rutiner som gör dagarna lättare. Havregrynsgröten till exempel. Jag ställer grytan på spisen, häller i vatten och gryn och låter min lilla batteridrivna visp sköta jobbet medan jag duschar. När jag kommer ut är gröten nästan klar. Det låter kanske banalt, men för mig är det en liten vardagslyx. Ett hjälpmedel som sparar energi, så jag kan använda den där kraften till annat.

För ibland känns det verkligen som om veckorna springer iväg i hundranittio. Ena stunden är det måndag och allt känns som ett berg, nästa stund är det fredag och jag undrar vart dagarna tog vägen. Det är både skönt och lite märkligt.

Idag blir det extra rullians här hemma. En gäst flyttar ut och en ny flyttar in. Det kräver lite pyssel, men det är också roligt. Att öppna dörren för nya människor ger något tillbaka – man får höra nya berättelser och se vardagen från någon annans vinkel. Det är fint, även om det ibland tar på krafterna.

Kanske är det just så livet är tänkt att vara – en blandning av rutiner som håller ihop dagarna och förändringar som skakar om. Jag märker att jag behöver båda delarna för att känna mig levande.

Och nu när helgen väntar känns det skönt att få bromsa lite. Att inte jäkta fram i samma tempo. Att bara få sitta ner med en kopp kaffe, andas och känna att tiden inte rusar iväg lika snabbt. Helgen blir en chans att ladda batterierna – både i kroppen och i huvudet.

För mig, som lever med dyslexi, betyder helgen också en paus från vardagens kamp med ord och bokstäver. Veckan kan kännas som en ständig tävling där jag alltid halkar lite efter. Men på helgen kan jag bestämma takten själv. Då blir jag påmind om att livet inte bara handlar om prestation. Det handlar också om de små stunderna – ett gott skratt, en enkel måltid, eller tystnaden när allt runt omkring äntligen stillnar.

Det är i de stunderna jag hinner ikapp mig själv. När jag får sitta stilla, känna lugnet och påminna mig om att jag faktiskt duger som jag är. Då hör jag nästan hans röst igen: "Jag tror på dig."

De orden blir som en mjuk påminnelse om att jag inte behöver springa lika fort som veckorna. Att jag får ta min tid, att jag får vara den jag är – med både styrkor och svårigheter. Och kanske är det just i helgens stillhet jag bäst kan känna den sanningen.



torsdag, september 04, 2025

Vecka 41 – Dyslexiveckan 2025



Vecka 41 – Dyslexiveckan 2025

God morgon, onsdag.
En ny dag vaknar när klockan ringer. Upp och hoppa – dags att möta världen. Kroppen drar igång, som en visp i grytan, och havregrötens virvlar snurrar runt i kastrullen. Små vardagsmirakel i det enkla. När gröten är klar finns det alltid ett eget sätt att göra den perfekt – en liten ritual som startar dagen rätt.

Och snart är det dags igen. Den där veckan då hela Sverige – och Europa – står upp för oss som har svårt med ord, bokstäver och siffror.

I år infaller Dyslexiveckan mellan 6–12 oktober 2025, med temat:
”Barns rätt att läsa – Läs för nöje. Läs för att växa. Läs på ditt sätt!”

Vi som lever med dyslexi eller dyskalkyli vet att kampen inte är över bara för att veckan är kort. Vi kämpar varje dag med texter som inte är anpassade för oss, med hinder i både skola och arbetsliv. Men öppenhet, rätt stöd och förståelse kan göra skillnad – och det är just det Dyslexiveckan handlar om.



Vad händer under veckan?

📌 Kampanjen #FormaDinBokstav – visa kreativitet och stolthet över ditt sätt att läsa och skriva.

📌 Panelsamtal om barns rätt att läsa – 6 oktober (går även att se i efterhand).

📌 Webbinarium för skolpersonal: ”En dyslexivänlig skola” – 8 oktober kl. 14–15 via Zoom.

📌 Dyslexipriset 2025 delas ut under veckan – för att lyfta fram förebilder och viktiga insatser.


📌📚 Föreläsning i Trollhättan

Hur kan man arbeta med studieteknik när man har dyslexi?

👩‍🏫 Föreläsare: Helena Jacobsson – specialpedagog och tal- och språkpedagog med lång erfarenhet av att arbeta med barns språkutveckling, dyslexi och NPF.

📍 Missionskyrkan, Trollhättan
🗓 Onsdag 8 oktober kl. 18.00–19.30
💰 Medlemmar 50 kr | Övriga 200 kr
✉️ Anmälan: fyrstad@dyslexi.org

👉 Ett tips: blir du medlem i Dyslexiförbundet går du in för bara 50 kr – samtidigt som du stöttar ett viktigt arbete och blir en del av gemenskapen.

👉 Ett tips: Just nu är det gratis att bli medlem i Dyslexiförbundet. Som medlem går du in på föreläsningen för bara 50 kr. Ett enkelt sätt att både stötta arbetet och ta del av gemenskapen.


Varför är veckan viktig?

Dyslexiveckan arrangeras av Dyslexiförbundet i samarbete med Svenska Dyslexiföreningen, Svensk biblioteksförening och Läsrörelsen, med stöd av Myndigheten för tillgängliga medier. Tillsammans med företag som Microsoft och Oribi, samt organisationer som Funktionsrätt Sverige, lyfts frågor om tillgänglighet, läs- och skrivkunnighet och rätt stöd i skola och arbetsliv.


Mitt budskap

Dyslexiveckan handlar inte om att tycka synd om oss. Den handlar om att visa respekt. Att förstå att våra hjärnor fungerar på ett annat sätt – och att det är en styrka, inte en svaghet.

När samhället gör plats för oss, när skolan erbjuder rätt stöd, när arbetslivet vågar tänka nytt – då kan vi bidra med allt vi är.

Så vecka 41 säger jag högt och tydligt:

Vi är här.
Vi är många.
Vi vägrar bli tystade.



onsdag, september 03, 2025

Mellan gamla inlägg och nya vägar framåt






God morgon, onsdag.

Klockan ringer och världen drar igång. Ögonlocken är tunga men jag rullar ur sängen ändå. Kaffedoften letar sig fram i köket och blandar sig med den lilla radion som mumlar i bakgrunden. I kastrullen snurrar havregrötens virvlar – små vardagsmirakel i det enkla. Jag toppar den på mitt sätt, samma lilla ritual varje gång. Gröten blir ett bevis: det går att börja om, om och om igen.


Dagen rullar vidare, med sitt brus och sina måsten. Efter jobbet går jag till frissan. Klippa toppar, tvätta bort trötthet. I spegeln ser jag någon som försöker vara snäll mot sig själv, mitt i allt som skaver. Små grejer, jag vet, men ibland är det just de små grejerna som håller ihop när verkligheten brister i kanten.


Och så ni. Tack till er som fortfarande hittar till mina gamla inlägg – och ännu mer tack till er som kommenterar de nya. Ibland hamnar era ord under fel text, då och nu blandas ihop, men kanske är det just det som är fint: att tiden får flyta som den vill och mötas i samma flöde.


På kvällen kommer tankarna smygande. Ska jag sluta hyra ut? Kanske. Det beror på gästerna. Det känns inte lika lätt att lita på folk längre – samhället har förändrats, eller så är det jag som blivit äldre och mer försiktig. Jag scrollar bostadssidor och funderar: kanske en ny adress, kanske bara ett nytt sätt att bo i den jag redan är.


Jag vet inte än. Jag vet bara detta: jag fortsätter. Med kaffe, radio och havregryn. Med papper som tar tid och med människor som ibland gör ont men ofta gör gott. Med saxens mjuka snitt hos frissan och med blicken mot något som kan bli bättre.


Det enkla håller ihop. Jag håller ihop.

Det här är mitt. God kväll.