Tack för att ni läser – men lite om respekt också

---

Tack för att ni läser – men lite om respekt också

Förra månaden ökade läsningen av min blogg med 50 %. Det känns stort för mig – varje besök, varje rad som någon tar sig tid att läsa betyder mycket. Det ger mig kraft och mod att fortsätta skriva, trots att jag ibland tvivlar.

Nu tar jag nya krafter och välkomnar en ny månad. I morse var jag trött, hade svårt att sova under natten, men morgonen blev extra lugn när den väl kom. En enkel frukost, lite stillhet – och så min katt, som alltid påminner mig om vardagens små glädjeämnen.

Och nu sätter jag ner foten: du vet inte hur jag mår. Sluta ställa frågor som gör mig illa och sluta med dumma kommentarer.

Med fler läsare kommer också fler kommentarer. Många skriver och uppskattar, andra kan vara raka eller ifrågasättande – och det är okej. Men det som inte är okej är när orden blir nedlåtande.

Era kommentarer är nedlåtande. Ni har inte rätt att bestämma hur jag lever eller skriver om mitt liv. Min blogg är min plats – här vill jag ha respekt, inte ifrågasättande eller elaka ord.

Jag skriver för att dela med mig av mina erfarenheter, mina tankar och min vardag. Gillar du det jag delar är du varmt välkommen att stanna, läsa och kanske lämna en snäll kommentar. Gillar du det inte – då behöver du faktiskt inte läsa.

Här vill jag bygga en plats för öppenhet, förståelse och respekt. Jag vill inte att någon annan ska utsättas för det jag själv fått uppleva – varken som ungdom eller i arbetslivet. Därför berättar jag, för att någon annan kanske kan hitta stöd, råd och tips i mina ord.

Ingen ska behöva känna sig ensam i sina svårigheter – tillsammans kan vi göra skillnad.

---

En helg fylld av värme och gemenskap

✨ Den här helgen har varit fylld av värme, god mat och fina möten. Från samtal med en väninna och doften av grillad paprika till hembygdsföreningens hantverksmarknad med ärtsoppa, pannkakor och musik på gammaldags vis. Små stunder som påminner mig om hur rikt livet kan vara när man stannar upp och delar det tillsammans. ✨

Nu sitter jag här på söndag eftermiddag, med känslan av en riktigt varm och fin helg i kroppen.

På lördagsförmiddagen mötte jag min goa väninna. Vi slog oss ner, pratade om stort och smått och lät tiden rinna iväg medan vi strosade runt utan brådska. Det är något speciellt med de där samtalen som inte behöver ha någon början eller något slut – de bara får finnas.

Senare tog jag bussen hem till en vän, och där väntade grillen. Fläskfilé, klyftpotatis och grönsaker fick ligga och puttra i dofterna av sommarkväll. Spetspaprikan blev så där sötsaftigt god när den mötte glöden, och majsen – ja, den hör ju hemma på varje grillfest. Till detta, förstås, en sked krämig bearnaisesås som satte pricken över i:et.

Söndagen började med den där enkla men underbara glädjen att äta frukost tillsammans. Att dela morgonen gör något med stämningen – dagen känns genast lite ljusare.

Och idag var det dags för hembygdsföreningens årliga hantverksmarknad. Där fanns lokala företag från socknen som visade upp och sålde sina varor – allt från smycken till handgjorda ting, och man kunde titta på när hantverkare arbetade på gammaldags vis. Stämningen förstärktes av spelmän som bjöd på musik, precis som förr i tiden.

Självklart serverades det också ärtsoppa och pannkakor, en tradition som funnits i många år och som bär med sig både gemenskap och minnen. Det är något alldeles speciellt med sådana tillfällen, när det gamla får leva kvar och vi får vara en del av det.

Den här helgen blev för mig en påminnelse om hur mycket värme det finns i de små stunderna – i samtalen, i maten, i gemenskapen. Jag vet att livet ofta springer iväg i ett tempo som känns för snabbt, men när jag får stanna upp så här inser jag att det faktiskt är de enkla ögonblicken som betyder mest. Det är i dem jag hämtar kraft. Det är i dem jag känner mig rik.

Tack till alla er som har läst! Det betyder så mycket för mig att ni tar er tid att följa mina ord. Min önskan är att ännu fler hittar hit, så att min blogg kan växa och nå ut till fler – kanske till och med öka med 50% fler läsare. Varje klick, varje delning och varje läsning gör skillnad. 💜

Med mina ord, hur krokiga de än blir, vill jag visa att varje berättelse har ett värde.

---

Digitalisering eller diskriminering? När vardagen blir ett hinderlopp

---

Upphopp är trött och ingen förstår

Lördag. Jag är så trött. Inte bara i kroppen utan inuti. För varje gång samhället hittar på ett nytt system så känns det som att ännu en sten läggs på min rygg.

Många pratar om dyslexi, men få pratar om dyskalkyli – den där förbannelsen som gör siffror till ett främmande språk. Det som gör vardagen till en kamp. När andra bara betalar en räkning så blir det för mig ett helt hinderlopp.

Idag finns inte längre ett ställe där allt samlas. Nej, nu ska man leta på tusen olika håll. Klarna. Kivra. Wally. Appar hit och appar dit. Allt splittrat, utspritt, rörigt.
Och Kivra, det är inte bara räkningar – där kommer också information från företag, Försäkringskassan, lönespecifikationer och brev som man inte ens visste att man väntade på. Ett lapptäcke av digitala papper som bara växer och växer.

Varje gång jag tror att jag har hittat en struktur, så kommer det något nytt. Någon ny app, något nytt system, en ny portal.

Och det handlar inte bara om räkningar.
Det är information från skolan. Vården. Banken. Försäkringar. Allt pockar på min uppmärksamhet i små digitala fickor där man måste komma ihåg lösenord, bank-id, koder och klick.

För mig, och för många andra med dyskalkyli, är det här inte smart digitalisering.
Det är ett kaos som gör vardagen till en konstant kamp. Ett ständigt dåligt samvete. Ett evigt jagande efter att inte missa något viktigt.

Och när man försöker förklara det här för andra så möts man ofta av en axelryckning. Som om det vore en liten grej.
Men för oss är det inte litet. Det är vårt liv. Vår vardag. Vår trötthet.

Digitaliseringen lovade att göra allt enklare.
För mig känns det som att den har gjort allt svårare.

Det här är inte utveckling – det är exkludering.
När system byggs utan att ta hänsyn till människor med dyslexi, dyskalkyli eller andra funktionsnedsättningar, så skapar man inte tillgänglighet. Man skapar utanförskap.

Det borde vara självklart att vardagens viktigaste information – räkningar, lön, försäkringar, vårdkallelser – samlas på ett ställe, i en form som alla kan förstå.
Men istället sprids den ut över appar och digitala brevlådor som kräver mer energi, mer minne, mer tid än många av oss har.

Det här är inte ett personligt problem.
Det här är ett samhällsproblem.
Och ansvaret ligger inte på oss som kämpar – ansvaret ligger på de som bestämmer hur systemen byggs.

Tillgänglighet är inte en lyx.
Det är en rättighet.

---

---

Räkningar som springer ifrån oss

Att betala räkningar borde vara enkelt, men för oss med dyslexi blir det ofta en hinderbana. När fakturor sprids i olika appar och posten ibland försvinner blir det svårt att få kontroll, och orättvisorna blir tydliga. Jag vill inte ha fördelar – jag vill ha rättvisa. Mitt i kampen finns också vardagen, med små stunder av guldkant som påminner om att livet alltid är mer än bara kampen.

---

Att betala räkningar borde vara enkelt. Men i ett samhälle där fakturor sprids i olika appar, digitala brevlådor och pappersbrev som riskerar att försvinna blir det snabbt en ojämlikhet. För den som redan kämpar med dyslexi blir varje månad mer än bara en ekonomisk prövning – det blir ännu en påminnelse om hur otillgängliga våra system faktiskt är. Jag vet att ni ser olika på saken. Men för mig är bloggen ett sätt att beskriva min verklighet. Alla med dyslexi har inte samma erfarenheter – ändå finns det något vi delar: känslan av att systemen, breven och blanketterna inte är skrivna för oss. Att säga ”alla betalar räkningar” är sant. Men skillnaden är att för mig blir varje brev, varje faktura och varje blankett en extra börda. Inte för att jag inte vill, inte för att jag inte kan – utan för att språket och strukturen stänger ute.

💬 ”Bara att hålla reda på var räkningarna kommer ifrån blir en kamp i sig.”

Det är dessutom inte bara språket i sig. Alla räkningar och fakturor dyker upp på olika sätt – i olika appar, i Kivra, på mejl eller på papper som PostNord ibland slarvar bort. Bara att hålla reda på var räkningarna kommer ifrån blir en kamp i sig. Och när det är svårt från början blir det ännu tyngre att försöka ha kontroll.

Det här handlar inte om att någon annan ska göra jobbet åt mig. Det handlar om att samhället måste byggas så att alla kan göra sitt. Förstå sina räkningar, sköta sin ekonomi och leva på lika villkor. Att säga ”gör en budget” är enkelt. Men en budget förändrar inte att systemen i sig är otillgängliga.

När kommentarer ifrågasätter min rätt att skriva om det jag upplever blir jag faktiskt lite ledsen. Jag delar inte för att klaga, utan för att visa en verklighet som ofta tystas ner. Att någon annan klarar sig fint gör inte min kamp mindre verklig.

💬 ”Vi springer alla, men inte med samma skor på fötterna.”

Det jag önskar är inte fördelar. Det jag önskar är rättvisa.

💬 ”Det jag önskar är inte fördelar. Det jag önskar är rättvisa.”

Och samtidigt – mitt i kampen – finns vardagen. Den rullar på, med sina små ljusglimtar som gör skillnad. Idag var jag ledig från jobbet och följde med en vän som hade ett ärende. Jag passade på att ta en tur till ett nytt köpcentrum, strosade runt och log lite för mig själv när jag hittade kaffe med croissant på IKEA för 19 kronor.

💬 ”En liten guldkant, mitt i allt det krångliga.”

Men nu är dagen slut, och jag känner hur tröttheten väger tungt. Jag var uppe tidigt i morse, och klockan är redan sen. Dags att lägga sig – för imorgon väntar en ny dag, med nya skor att springa i. För det är just där kampen finns: i de små stegen, i vardagen, där orättvisorna känns som tydligast – men också där hoppet om förändring måste börja.

---

Små segrar i vardagen

---

---

Upp och hoppa imorse, även om kroppen helst hade velat ligga kvar under täcket en stund till. Idag stod alla klasser på schemat, men eftersom lärarna hade möten med sina mentorselever blev det ganska lugnt för mig på jobbet. Det är rätt skönt ibland när tempot går ner, för då hinner man både ikapp och faktiskt andas lite.

Till lunch tog vi oss ut på stan – bara det är ett litet avbrott som kan göra skillnad i en vardag som annars lätt går på rutin. Jag valde schnitzel med stekt potatis och bearnaisesås. Klassisk, enkel mat som ändå känns som vardagslyx.

Och så dagens riktiga höjdpunkt: Åhléns har äntligen öppnat igen i vår stad! Det kanske låter som en liten sak, men för mig betyder det mycket. Tillgänglighet är inte bara ramper och skyltar – det handlar också om att vardagen blir smidigare när man hittar det man behöver, utan krångel. Jag hittade precis de kostymbyxor med resår som jag haft länge, men vars gamla exemplar blivit utslitna. Det är inte alltid man lyckas hitta samma modell igen, så det kändes som ett riktigt fynd – särskilt när de dessutom låg på 25 % rabatt. En liten vinst, både för plånboken och för känslan av att faktiskt kunna välja det som fungerar bäst för mig.

Efter jobbet gick jag ner till Nails och fixade naglarna – en liten vardagslyx jag tycker man ska unna sig när man kan. Sedan blev det en promenad innan jag hoppade på bussen hem.

Nu sitter jag här på balkongen, med solen som värmer och det där härliga vädret man vill hålla fast vid så länge det bara går. Bredvid mig har jag min lilla habibi, och det är just i sådana stunder man inser hur mycket de små sakerna betyder.

För mig, som lever med dyslexi, kan vardagen ibland kännas som en hinderbana. Bara att läsa, skriva, förstå och hinna med allt runtomkring tar mer energi än många anar. Därför blir de här små stunderna av lugn och glädje så oerhört värdefulla. De är som små segrar i vardagen – bevis på att trots alla svårigheter finns det plats för både njutning och mening. Och kanske är det just där styrkan ligger: att kunna se det lilla och göra det stort.

---

Lönedag: ett kvitto på överlevnad, inte frihet

---

Onsdag, löpdag
Det är gött – lika fort som dagen kommer in så försvinner den ut igen.
Tiden springer, och jag springer med.

Idag är det löne­dag. Pengarna hoppar. In på kontot, ut lika fort. Hyran, elen, maten – allt slukar mer än vad som kommer in. För vissa betyder lönen en chans att unna sig. För andra är den bara ett kvitto på överlevnad. Man jobbar lika hårt men får ändå alltid börja om från noll.

Och som om det inte vore nog med det ekonomiska – så kommer alla papper, brev, digitala system som man måste förstå. Blanketter som aldrig är skrivna för oss som har dyslexi. Textmassor, lösenord, byråkratiska ord som känns som hinder snarare än hjälp. Varje räkning är inte bara en siffra att betala, utan ett pussel av ord som gör en trött redan innan man ens börjat.

Det är en extra nivå av orättvisa. De som redan kämpar med att få pengarna att räcka ska dessutom behöva kämpa med ett språk som inte är gjort för oss. Som om samhället testar oss dubbelt: först i plånboken, sen i läsförmågan.

Kvällarna blir längre än dagarna. När mörkret faller borde kroppen vila, men istället ligger jag vaken. Tankarna snurrar om nästa räkning, nästa blankett, nästa gång jag fastnar i ord som inte vill sitta rätt. Jag vill sova men sömnen fastnar i samma knut som bokstäverna.

Så är det ofta – onsdag eller måndag spelar ingen roll. Kanske är det därför löpdagar känns gött. Där springer man ifrån både tankar och bokstäver, ifrån känslan av att alltid ligga ett steg efter.

Och ändå, när kvällen kommer, börjar allt om igen.
Pengar som försvinner. System som inte lyssnar. Ett samhälle som kräver att alla springer lika fort – men ger olika skor till startlinjen.

Men mitt i allt detta mörka finns det glimtar. Som idag, när jag var på medicinsk fotvård. Där mötte jag underbar, trevlig personal som såg mig som människa och inte som problem. De log, de lyssnade, de gjorde sitt jobb med omtanke.

Det påminner mig om något viktigt: orättvisorna finns där, men så gör också värmen mellan människor. Den där blicken som säger ”jag ser dig”. Den där handen som gör livet lite lättare att bära.

Och till er som bestämmer: ni måste se oss.
Vi som kämpar varje dag, vi som får lönen att räcka precis eller inte alls, vi som fastnar i system som inte är byggda för oss. Sluta prata om att alla har samma chans – för det har vi inte. Inte när vissa får starta med nya skor och andra tvingas springa barfota.

Ge oss ett samhälle där stödet finns på riktigt, där systemen är begripliga för alla, där arbete lönar sig även för den som inte har perfekta betyg eller lätt för bokstäver.
Vi ber inte om fördelar – vi ber bara om rättvisa.

För ibland kan en timme på fotvården ge mer värme än alla era politiska löften.

---

Vill du att jag också gör rubriken mer slagkraftig – t.ex. "Onsdag, löpdag: när lönen springer ifrån oss" – så den direkt signalerar samhällskritik?

Hopplös och älskad – en kattlektion i livet

---

Hopplös och älskad – en kattlektion i livet

Min katt är hopplös, men på sitt eget sätt alldeles oemotståndlig. I gryningens mörker förvandlade hon mina nycklar till en skatt, gömda någonstans där bara hon vet. Hon smög runt med självklar pondus, som om hon ägde hela världen. Och kanske gör hon det också.

Jag fick koka ris i morgonens sömnighet, plocka fram kycklingcurry och låtsas som om det var meningen att börja dagen på just det sättet. Där satt hon, nöjd, med blicken som sade: ”Du hittar alltid hem. Jag håller bara dina händer borta från stressen en stund.” Hopplös – och älskad.

Och kanske är det just det jag behöver bli påmind om: att vardagen inte är en maskin som ska ticka fram prickfritt, utan en krokig stig med snår och oväntade pauser. Vi människor tror gärna att allt ska fungera enligt plan, utan störningar, utan hinder. Men så kommer en katt, ett förlorat nyckelknippe, ett oväntat frukostbord – och plötsligt blir det tydligt att livet inte är en rak väg.

För mig, som ofta kämpar med texter som hoppar, bokstäver som snubblar och tid som rinner iväg, är det en påminnelse jag behöver. Att inte allt går som tänkt. Att felsteg, omvägar och missar inte är misslyckanden, utan delar av själva livet. Katten bryr sig inte om scheman eller prestationer. Hon bryr sig om sitt nu – och kanske vill hon lära mig detsamma.

Kanske är det så enkelt: livet blir inte bättre av kontroll. Det blir bättre när jag skrattar åt det hopplösa. När jag ser nycklar som försvinner som en paus, inte ett problem. När jag låter kaoset få sitta bredvid ordningen, som två gäster vid samma bord. Då blir det lättare att andas. Lättare att vara jag.

Och idag, när jag på eftermiddagen satt nervös bakom ratten för att hjälpa en vän – så var det samma känsla. Hjärtat rusade, händerna darrade, men mina vänner stod där och peppade. Jag behövde bara ta ett andetag, minnas katten som gömde nycklarna, och förstå: jag hittar alltid hem.

Men utanför hemmets väggar möter jag ett samhälle som inte förlåter de där omvägarna. Ett samhälle där nycklar som tappas, bokstäver som snubblar eller nervositet bakom en ratt inte ses som mänskligt, utan som svaghet. Vi förväntas leverera, passa in i tidsscheman och mallar som inte tar hänsyn till hur olika vi är.

För oss med dyslexi blir det extra tydligt: världen är byggd för raka linjer, inte för snåriga stigar. Men vi som lever i dessa snår vet att det är just där livet händer. I kaoset, i omvägarna, i det hopplösa som visar sig vara livets egen påminnelse om mänsklighet.

Så kanske är katten klokare än systemet vi lever i. Hon gömmer mina nycklar för att säga: släpp taget, våga tappa kontrollen, våga vara människa. Och kanske är det precis det vårt samhälle behöver lära sig också – att ingen människa blir hel i ett system som kräver perfektion.

---

”Vi är inte lata – vi lever i en annan takt”

---

”Vi är inte lata – vi lever i en annan takt”

Att leva med dyslexi är inte att vara lat.
Det är att hela tiden kämpa i en värld som springer i en takt som inte är vår.
När någon kallar det ”lat-rytm” visar det bara på okunskap – och på hur långt samhället har kvar innan alla får plats.

Jag testade om kommentarerna kunde fungera bättre. Men skjutsingen heller – det är inte alltid lätt att få rytm i varken text eller tanke.

”Ja, du lever i din lat-rytm”, skrev en person till mig. Orden fastnade. För de låter som en pik – som om man är lat bara för att man inte hänger med i samma takt som alla andra. Men det är inte lathet. Det är att leva med läs- och skrivsvårigheter.

Med dyslexi krånglar tidsuppfattningen ibland. Att tolka en text kan kännas som en melodi som hoppar mellan tonerna. Det tar tid, kräver tålamod – och ofta väntar världen inte in en.

Men kanske är det där styrkan finns. Att leva i sin egen rytm. Att inte springa i samma takt som alla andra, utan hitta sin egen melodi.

Och låt oss vara tydliga: det är inte vi med dyslexi som ska skämmas över vår takt. Det är samhället som borde skämmas. För skolor som inte är tillgängliga. För arbetsplatser som ser oss som långsamma istället för kreativa. För ett system som gång på gång misslyckas med att rymma oss som inte passar i mallen.

Så nej – vi lever inte i någon ”lat-rytm”. Vi lever i en verklighet där vi varje dag tvingas kämpa mot fördomar och okunskap. Och det är hög tid att världen börjar lyssna på vår takt – i stället för att försöka tysta den.

Avslutande uppmaning:
👉 Nästa gång du hör någon kalla dyslexi för lathet – säg ifrån. Dela vår verklighet, sprid vår rytm och hjälp till att göra samhället mer rättvist.

---