Hjärnan jobbar övertid – med bokstäver och allt annat

 järnan jobbar övertid – med bokstäver och allt annat

Det är sista dagen på min semester och jag är helt… slut. Inte slut på idéer eller tankar – tvärtom – men slut som i att jag inte ens orkar börja plocka undan här hemma. Disken står där den står, dammet ligger kvar, kläderna väntar snällt på att vikas. Men jag? Jag sitter fast. Som om både kroppen och huvudet har satt sig i mjuk cement.

Det du just nu läser kanske känns rörigt, trött eller ofärdigt – men det här är verkligheten för många av oss som lever med dyslexi och hjärntrötthet. Vi ser vad som behöver göras. Vi vet vad som krävs. Men hjärnan sätter stopp, lägger av, tvärnitar. Viljan finns där, men all energi tar slut innan man ens hunnit börja.

Och vet du vad? Det är okej. För det här är starkt, naket och äkta. Jag vet att jag inte är ensam. Den här texten kommer direkt från hjärtat – och från en hjärna som har kämpat lite för mycket. Jag behöver inte be om ursäkt. Vi har alla sådana dagar, särskilt vi som lever med en hjärna som går på högvarv i det tysta, varje dag.

Min hjärna känns som en degklump någon glömt i solen – seg, varm och trött. Bokstäverna flyter omkring som små trotsiga barn som vägrar ställa sig i rätt ordning. De leker kurragömma i mitt huvud, och jag försöker samla dem, forma dem till ord, meningar, sammanhang – men allt bara glider isär.

Hjärntrötthet och dyslexi går ofta hand i hand. Jag vet det. Jag lever med det. Dyslexi innebär att hjärnan har svårigheter att bearbeta språk. Det kräver mer kraft att läsa, skriva och förstå. Och när man ständigt måste kämpa för att hänga med i det som andra kanske tar för givet, blir man trött. Inte bara vanlig trött, utan en djup, tung hjärntrötthet som kryper in under huden och gör det svårt att koncentrera sig, tänka klart och orka ta initiativ.

Jag försöker formulera mig, tänker: "Jag borde bara…", "Jag ska bara…" – men kroppen säger nej, och hjärnan är för trött för att ens protestera. Det är som att min inre energi har gått i strejk. Inget hjälper. Inte kaffe, inte musik, inte ens den där pressande känslan av att jag borde skärpa mig – den mest värdelösa peppen av alla.

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till orken att ta tag i allt. Kanske kommer den när vardagen rullar igång igen. Kanske inte. Men just nu behöver jag få vila. Tillåta mig själv att vara trött. Släppa alla måsten. Inte prestera. Bara vara människa.

En människa med en hjärna som just nu jobbar övertid – med bokstäver, tankar och känslor. Och kanske är det just det som är okej. Kanske behöver vi inte alltid vara på topp. Kanske är det i de här tysta stunderna – när vi stannar upp – som vi faktiskt börjar lyssna på oss själva på riktigt.

Jösses – idag är det fullt upp!

Sommarlov och skolavslutning – vilken dag!

Idag är det fullt upp från morgon till kväll. Jag kommer vara helt överhopad med att ta emot och lämna in böcker från eleverna. Det brukar vara ett organiserat kaos så här års, men det hör till. Man känner verkligen att terminen är på väg mot sitt slut.

Som om det inte vore nog har diskmaskinen börjat krångla precis idag också – typiskt! Nu måste jag vänta på en reparatör, och ingen vet hur lång tid det kommer ta. Sånt där som händer precis när man har som mest att göra. Men det blir i alla fall en kort arbetsdag på förmiddagen, så jag får lite andrum innan eftermiddagen drar igång.

Senare idag ska jag tillbaka till jobbet för att vara med på skolans avslutning. Det är alltid något särskilt med avslutningar – glädje, förväntan och kanske en tår eller två. Att få se eleverna ta sina första steg ut i nästa kapitel av livet… det är stort. Efter avslutningen ska vi gå ut och äta lite god mat, och det ser jag verkligen fram emot. Ett fint sätt att runda av terminen.

Jag vill också passa på att säga heja alla elever som kämpat sig igenom hela grundskolan! Vilken bedrift. Ni har verkligen jobbat på, och nu är det dags för er att vila, fira och känna stolthet.

Och ett litet tips från mig: glöm inte att läsa något i sommar. Det ger dig mer ordförråd, stärker språket och låter dig resa långt – utan att lämna hängmattan.

Ha en riktigt skön sommar, alla ungdomar som har framtiden framför er! 🌞📚✨

rån skam till stolthet: Min resa med dyslexi

 

Jag trodde det var något fel på mig

Ibland tänker jag tillbaka på allt jag gått igenom. Hur jag kämpat, fallit, rest mig igen – och fortsatt framåt, även när det känts som att jag gått i motvind. Under många år trodde jag att det var något fel på mig. Jag undrade om jag kanske hade en intellektuell funktionsnedsättning. Jag kände mig ofta dum. Långsam. Annorlunda.

När andra förstod snabbt, behövde jag mer tid. När någon gav instruktioner eller pratade i ett högt tempo, hängde jag inte alltid med. Det var som att hjärnan stängde av. Jag skämdes. Jag dolde min osäkerhet bakom ett leende eller ett skratt, men inombords gjorde det ont.

Jag var rädd för att möta nya människor. Istället flydde jag från mina problem. Jag bytte jobb flera gånger – det kändes lättare än att stanna kvar och visa att jag inte hängde med. Jag gjorde allt för att inte bli avslöjad. Att sitta i fikarummet var en plåga. Jag kände mig utanför och osäker. Orden snurrade och jag vågade inte säga något.

Till slut blev jag uppsagd från ett av jobben. Det kändes tungt, men det var också då jag fick person frånträffa FMLS (dyslexiförbundet=– Föreningen för människor med läs- och skrivsvårigheter, som det hette då. Och nästan samtidigt fick jag min första kassettbok. Det var en vändpunkt. Helt plötsligt kunde jag vara med i fikarummet. Jag kunde vara en del av samtalen och börja diskutera, delta, känna mig som en i gänget.

Jag visste fortfarande inte vad som var fel. Orden var fortfarande svåra att förstå, läsa och skriva. Jag visste att jag inte hade en intellektuell funktionsnedsättning – men vad var det då? Det tog 29 år innan jag fick veta att det handlade om dyslexi.

Inte dum. Inte lat. Inte mindre värd. Bara dyslexi.

Det var först då pusselbitarna föll på plats. Allt jag hade trott om mig själv, all skam jag burit – det var inte mitt fel.

I dag vet jag att intelligens inte handlar om hur snabbt man läser, eller hur lätt man lär sig matte. Det handlar om att förstå livet. Att känna med andra. Att kämpa vidare när det är svårt. Jag har lärt mig att använda mina styrkor – min uthållighet, min empati, min förmåga att tänka kreativt – och jag har också lärt mig att be om hjälp när det behövs.

Jag har gått igenom mycket. Men det har också format mig. Jag bär med mig min historia med stolthet. Och även om jag fortfarande kan tvivla ibland, så vet jag i hjärtat att jag är bra precis som jag är.

Till dig som kanske känner igen dig: du är inte ensam.

Tack! Här kommer en personlig avslutning som passar tonen i inlägget:

---

Till dig som kanske känner igen dig:
Du är inte ensam. Det tog tid för mig att förstå vem jag var – och att jag inte var fel. Jag var bara annorlunda, och det är okej. Om du också kämpar med ord, självförtroende eller att hitta din plats i livet: ge inte upp. Det finns hjälp, det finns gemenskap – och framför allt finns det hopp.

Med värme,
Gullan. "En som vet hur det känns

Nu är det inte alltid så lätt – men klassiker kan vara det!

 

Snart är det sommarlov och semester för många. Visst längtar man? Till sovmorgnar, långfrukostar, ljumma kvällar och kanske ett dopp i sjön. Men även om man längtar efter vila, så kan sommaren också vara en chans att läsa – om man hittar rätt bok.

Att läsa är viktigt. Du blir rikare på tankar och känslor, och du bygger upp ett större ordförråd. Det gör att du kan uttrycka dig bättre – både när du pratar och skriver. Du förstår mer av det du möter i vardagen – nyheter, instruktioner, formulär. Allt det där som annars kan kännas svårt.

📌 Om man har svårt med läsning och inte tränar – då är det lätt att halka efter. I skolan. På jobbet. I livet.

Jag vet hur det känns att hamna utanför. När andra förstår texterna men inte jag. När man inte vågar säga att man inte hänger med. Det kan göra en både osäker och tyst. Man säger inte ifrån. Man backar.

Men vet du vad? Det finns hjälp. Och det finns böcker som gör det lättare att läsa!

---

Lättlästa klassiker – ja, det finns!

Alla böcker är inte lätta. Klassiker som 1984 av George Orwell är spännande och viktiga, men de kan vara tunga att ta sig igenom. Jag har börjat läsa såna böcker – och lagt dem ifrån mig. För mycket text. För svårt språk. För långa meningar.

Men nu finns det alternativ!
📚 Förlaget Vilja har gett ut flera klassiska böcker i lättläst version. En av dem är Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson. En modern klassiker – spännande, mörk och viktig – men nu i en version som fler kan ta till sig. Tack för det!

Och kom ihåg: allt behöver inte vara romaner. Serietidningar, ljudböcker eller böcker med bilder är också läsning. Det viktiga är att du får något med dig. En tanke, en känsla, eller bara en stunds flykt från vardagen.

---

Min favorit: Oliver Twist

En bok jag aldrig glömmer är Oliver Twist av Charles Dickens. Jag läste den i en lättare version och blev helt tagen. Den berättelsen har över 100 år på nacken – men den säger fortfarande mycket om vårt samhälle. Om utanförskap. Om överlevnad. Om mod.
Små pojkar, stora faror. Och vuxna som sviker. Den grep tag i mig – på riktigt.

---

📚 Tips på lättlästa klassiker

Här är några klassiker som finns i lättläst version – flera av dem från Vilja förlag:

• 1984 – George Orwell
  En skrämmande framtidsskildring som fortfarande känns aktuell.
  
  

• Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson
  En modern svensk klassiker – nu lättläst.
  
  

• Frankenstein – Mary Shelley
  Vetenskap, skräck och en känslosam berättelse om utanförskap.
  
  

• Onkel Toms stuga – Harriet Beecher Stowe
  Stark berättelse om slaveri och mod.
  
  

• Dr Jekyll och Mr Hyde – Robert Louis Stevenson
  En kort men stark berättelse om människans två sidor.
  

• Romeo och Julia – William Shakespeare Kärlek och tragedi i lättare språkdräkt.

Du dömer mig, men känner mig inte

Helgen som gav värme i hjärtat

Så var helgen slut. Tänk att tiden alltid går så fort när man har det bra. Jag har haft en riktigt mysig helg tillsammans med en go vän. Vi har varit ute en sväng, kanske på en liten shoppingrunda – det blev både skratt, prat och sådär avslappnat och trevligt som det ska vara.

Det är så värdefullt att få dela tiden med någon som förstår en, någon man kan vara sig själv med. Inga krav, bara närvaro. Jag känner mig tacksam. Såna stunder är som små påfyllningar av glädje och ro i vardagen.

Vi vaknade till solsken, åt frukost tillsammans och njöt av lugnet. Sen tog vi en tur till garaget och fixade lite med hans bil, vilket faktiskt också var riktigt mysigt. Som avslutning bjöd han på en god middag med kyckling i currysås och ris – så himla gott!

Nu är det dags att ladda om för en ny vecka, men jag bär med mig den här helgen som ett leende i magen.

Lördag med fix, film och framtidsmys

Idag är det lördag och vi har redan fått en bra start på dagen. Gårdagen gick i ett – jag blev klar med uthyrningsrummet, städade och gjorde det riktigt fint. Det känns alltid bra att få undan sånt som hängt över en.

Sen packade jag ihop mina grejer och gick upp till min älskling. Vi åt en god middag tillsammans och slog oss sen ner i soffan för att titta på Glaskupan på Netflix. Serien är skapad av Camilla Läckberg och regisserad av Lisa Farzaneh och Henrik Björn. Den hade premiär den 15 april 2025 och består av sex avsnitt. Serien följer kriminologen Lejla, som återvänder till sin hemby i Dalarna efter sin adoptivmammas död. När en väns dotter försvinner, tvingas Lejla konfrontera sitt eget förflutna och de trauman hon upplevt där.

Den var riktigt bra – både spännande och lite kuslig. Jag kan varmt rekommendera att se den om du gillar drama med nerv och djup.

Nu har vi ätit frukost och dagen är igång. Det känns som en bra lördag – och ikväll ska vi grilla! Det blir god mat, tända grillen, kanske ett glas något gott, och bara njuta av att få vara tillsammans. Sommaren känns i luften, och det är sånt här som gör livet lite lättare och hjärtat lite gladare. ❤️🌭🔥

Sveriges nationaldag – och mina tankar idag

Sveriges nationaldag – och mina tankar idag

Det är Sveriges nationaldag idag. En dag då många firar med flaggor, fika och ledighet. Jag vaknar tidigt och funderar på om jag ska gå upp och fixa lite, kanske tvätta och plocka undan lite innan jag går ner till Slussen senare. Men kroppen känns trött. Huvudet ännu tröttare.

Det är inte vilken trötthet som helst. Det är den där tunga känslan som kommer när man ständigt måste kämpa för att förstå en text, när man får lägga all sin energi på att stava rätt, tolka rätt, säga rätt. Det är den där tröttheten som inte syns utanpå, men som suger ur varenda uns av ork inifrån.

Och vet ni vad som gör mig ännu tröttare? Människor som kommer in på bloggen och kritiserar. Kallar mig lat. Tycker jag borde “skärpa mig”. Det är lätt att döma när man inte vet. När man inte ser vad som finns bakom mitt skal.

Jag har dyslexi. Det betyder inte att jag är dum, lat eller ointresserad. Det betyder att min hjärna jobbar på ett annat sätt. Att jag får kämpa mer med vissa saker. Tidsuppfattning är en sån grej – det är jättesvårt för mig. Har jag flera saker på en dag så blir jag helt slut. Då orkar jag knappt tänka klart, än mindre plocka, laga mat eller städa när jag kommer hem.

Men jag har en drivkraft. En glöd. Jag brinner för att sprida kunskap om dyslexi. Det är ingen svaghet – det är en del av mig. Och det är en styrka att våga stå upp för den man är. Att orka säga ifrån, även när man är trött.

Så till dig som läser det här och kanske inte riktigt förstått – jag hoppas du vill försöka. Förstå att alla har olika hinder att ta sig över. Och till dig som också kämpar – jag ser dig. Vi är många, och vi ska inte skämmas. Dyslexi är inte en skam. Det är en del av livet. En del av min kamp. Och jag tänker fortsätta prata om det – högt och tydligt.

Glad nationaldag, på mitt sätt.

Dyslexihjärna + tidsplan = kaos med kärlek

 

I morse gick jag upp och gjorde mig i ordning för jobbet som vanligt. Men ganska snabbt bestämde jag mig för att hålla uthyrningen stängd idag. Jag orkar helt enkelt inte flänga fram och tillbaka. Det får räcka med ett jobb – mitt ordinarie arbete måste komma först.

Efter jobbet ska jag till frisören, och sen har bostadsföreningen lagt ett årsmöte precis innan en storhelg. Hur tänkte de där? Jag blir trött bara jag ser schemat framför mig.

För mig – och säkert för fler som har dyslexi – är det inte bara texter som kan vara svåra. Tidsuppfattning är också en riktig utmaning. Hur lång tid tar det att resa dit? Hinner jag äta innan mötet? Hur många timmar har jag egentligen på mig från jobbet till frisören?

Det blir lätt en inre stress när jag försöker räkna ut allting i huvudet. Jag vet att andra verkar kunna "känna på sig" hur lång tid något tar, men för mig är det inte så enkelt. Jag behöver skriva upp, dubbelkolla, planera – och ändå blir det ibland fel.

Det är inget man pratar så ofta om. Dyslexi förknippas mest med läsning och stavning. Men för mig märks den i vardagsplaneringen också – i min tidskänsla, i logistiken, i energin som rinner ut innan jag ens hunnit börja.

Och nu kommer helgen. Jag har en vän som ska komma, och det ser jag fram emot. Men samtidigt… min kaosiga lägenhet måste städas efter gästen som hyrde, och hemmet behöver fixas i ordning. Jag har inte haft ork kvar att ta tag i det efter jobbet.

För jobbet går först. Alltid.

Men jag önskar ibland att det fanns mer förståelse för det osynliga arbete som vi med dyslexi gör – inte bara med ord, utan med tid, struktur, energi. Att hålla ihop allt tar kraft. Och ibland måste man bara få säga: idag räcker det. Idag gör jag så gott jag kan.

Och det är faktiskt okej.

Slutord Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. För dig som också kämpar med att få tiden, orken och vardagen att gå ihop – jag ser dig. Det är okej att pausa. Det är okej att prioritera. Och det är helt okej att säga "nej, inte idag". Vi gör så gott vi kan – och det är mer än nog. 💛