Hjärnan jobbar övertid – med bokstäver och allt annat

 järnan jobbar övertid – med bokstäver och allt annat

Det är sista dagen på min semester och jag är helt… slut. Inte slut på idéer eller tankar – tvärtom – men slut som i att jag inte ens orkar börja plocka undan här hemma. Disken står där den står, dammet ligger kvar, kläderna väntar snällt på att vikas. Men jag? Jag sitter fast. Som om både kroppen och huvudet har satt sig i mjuk cement.

Det du just nu läser kanske känns rörigt, trött eller ofärdigt – men det här är verkligheten för många av oss som lever med dyslexi och hjärntrötthet. Vi ser vad som behöver göras. Vi vet vad som krävs. Men hjärnan sätter stopp, lägger av, tvärnitar. Viljan finns där, men all energi tar slut innan man ens hunnit börja.

Och vet du vad? Det är okej. För det här är starkt, naket och äkta. Jag vet att jag inte är ensam. Den här texten kommer direkt från hjärtat – och från en hjärna som har kämpat lite för mycket. Jag behöver inte be om ursäkt. Vi har alla sådana dagar, särskilt vi som lever med en hjärna som går på högvarv i det tysta, varje dag.

Min hjärna känns som en degklump någon glömt i solen – seg, varm och trött. Bokstäverna flyter omkring som små trotsiga barn som vägrar ställa sig i rätt ordning. De leker kurragömma i mitt huvud, och jag försöker samla dem, forma dem till ord, meningar, sammanhang – men allt bara glider isär.

Hjärntrötthet och dyslexi går ofta hand i hand. Jag vet det. Jag lever med det. Dyslexi innebär att hjärnan har svårigheter att bearbeta språk. Det kräver mer kraft att läsa, skriva och förstå. Och när man ständigt måste kämpa för att hänga med i det som andra kanske tar för givet, blir man trött. Inte bara vanlig trött, utan en djup, tung hjärntrötthet som kryper in under huden och gör det svårt att koncentrera sig, tänka klart och orka ta initiativ.

Jag försöker formulera mig, tänker: "Jag borde bara…", "Jag ska bara…" – men kroppen säger nej, och hjärnan är för trött för att ens protestera. Det är som att min inre energi har gått i strejk. Inget hjälper. Inte kaffe, inte musik, inte ens den där pressande känslan av att jag borde skärpa mig – den mest värdelösa peppen av alla.

Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till orken att ta tag i allt. Kanske kommer den när vardagen rullar igång igen. Kanske inte. Men just nu behöver jag få vila. Tillåta mig själv att vara trött. Släppa alla måsten. Inte prestera. Bara vara människa.

En människa med en hjärna som just nu jobbar övertid – med bokstäver, tankar och känslor. Och kanske är det just det som är okej. Kanske behöver vi inte alltid vara på topp. Kanske är det i de här tysta stunderna – när vi stannar upp – som vi faktiskt börjar lyssna på oss själva på riktigt.