Scrollar TikTok – får flirtar jag inte bett om.

När blev jag plötsligt en “Sugardaddy”?

Jag fattar att jag har blivit äldre – det är inget jag blundar för. Det syns i spegeln, det känns i kroppen, och det märks på hur ungdomar pratar. Och vet du vad? Jag är helt okej med det mesta som följer med åldern. Faktum är att jag är tryggare i mig själv nu än när jag var yngre.

Men det jag inte riktigt hänger med i… det är det här med att plötsligt bli kallad “sugardaddy”.

Alltså – vad hände där?

Jag satt en kväll och scrollade TikTok i godan ro, trött efter jobbet, med en kopp kaffe i handen. Plötsligt dök det upp en kommentar:

“Hey daddy 😏”
“Du är typ en silverfox.”
“Söker du nån att skämma bort?”

Och jag bara… va? Pratar du med mig?

Jag har aldrig sett mig själv som någon typ av flirtobjekt. Jag är ju bara… jag. En helt vanlig person. En som gillar långkok, gamla rocklåtar, kriminalböcker och att stå upp för dyslexi och rättigheter. Visst, jag har blivit äldre – kanske till och med vuxit in i mig själv på ett nytt sätt. Men jag är knappast någon sorts “sugar daddy” – och definitivt inte en man med ett kreditkort redo att köpa någons uppmärksamhet.

Ändå har det hänt mer än en gång.

En gång var jag på ett möte och hälsade på en ny person. Det första hen sa var:

“Oj, vad ungdomlig du ser ut!”

Jag log artigt, men inom mig kände jag en viss förvirring.

Vad är det som händer i samhället? Är det här någon slags ny komplimangskultur? Eller har vi bara blivit så förvirrade av filter, hashtags och snabba likes att ingen längre vet vad de säger – eller menar?

Och sen är det ju det där meddelandet man får ibland. Jag svarar artigt att jag är upptagen, och får tillbaka:

“Tråkigt då 😢”

Som om jag bara existerar för att roa någon annan.

Nej tack. Jag har ett liv. Jag har ett jobb. Jag har vänner. Och ibland vill jag bara få somna i soffan till en halvtråkig tv-serie utan att någon kallar mig för “suddig daddy” (ja, det hände – och jag vet fortfarande inte om det var ett skämt, en felskrivning eller något helt nytt slanguttryck jag inte förstått mig på än).

Men vet du vad? Jag försöker ta det med ett leende. Jag kanske inte förstår alla nya koder, men jag vet vad jag står för. Jag är inte här för att spela en roll eller passa in i något filter. Jag är stolt över att vara mogen, rak, varm – och inte till salu.

Så nästa gång någon skriver “suddig daddy” eller blinkar med emojis, kanske jag bara ska svara:

“Jag är inte suddig – jag är tydligare än någonsin.”

"En helt vanlig tisdag? Inte när 110 000 ser dig

---

Tisdagstrött men tacksam

Idag var det ännu segare än vanligt att ta sig upp ur sängen. Tröttheten satt som klister – du vet den där känslan när kroppen bara vägrar lyda? Det kändes som om jag gick i sirap, och snoozeknappen fick jobba hårt. Men som tur var hade jag fixat lunchen redan igår kväll. En färdig matlåda som bara väntade i kylen – ibland är det där lilla försprånget allt som behövs för att orka ta sig genom morgonen.

Jag satt i personalrummet med kaffekoppen och scrollade igenom TikTok en stund innan jobbet drog igång. Och där – mitt i flödet – såg jag siffran: 110 000 visningar på min video om dyslexi. Jag var tvungen att kolla två gånger. Det kändes nästan overkligt. Tänk att så många människor har sett något jag har skapat. Något som är viktigt på riktigt.

Jag delar inte bara för att synas. Jag delar för att vi ska synas. För att fler ska förstå att det finns många av oss som kämpar med läsning, skrivning, struktur – men som ändå har så mycket att ge. Sociala medier kan verkligen vara ett kraftfullt verktyg. Inte bara för att underhålla, utan för att synliggöra de funktionshinder vi lever med i samhället. Det gör skillnad när man vågar vara öppen.

Kanske sitter det någon där ute, precis som jag en gång gjorde, och känner sig ensam eller dum. Som tror att det är något fel på dem. Och så ser de min video. Kanske får de då känna: "Jag är inte ensam. Det finns fler. Och det finns hopp."

Jag tror att det är just den kraften som gör att jag orkar fortsätta. Alla kommentarer, likes, delningar – de är inte bara siffror. De är bevis på att det finns en gemenskap. Att det jag gör spelar roll. Och det känns... ja, stort.

Men dagen är inte slut än. Ikväll väntar något som jag verkligen ser fram emot – våra fina nior har satt ihop en föreställning med musik, och jag ska filma allt. Det är så otroligt inspirerande att se eleverna våga ta plats, sjunga ut, spela instrument och uttrycka sig. Det är så mycket känslor i rummet – förväntan, nervositet, glädje. Och så mycket stolthet.

Tur att jag jobbar på en skola med musikprofil. Här får musiken ta plats. Och det märks – inte bara i klassrummen, utan i elevernas självförtroende, i deras mod att stå på scen och i den gemenskap som uppstår när tonerna fyller salen.

Jag vet att när jag står där med kameran i handen och ser dem glänsa – då kommer jag känna det igen: varför jag gör det jag gör. För att stötta, för att se andra växa, för att dokumentera ögonblick som betyder något. För dem – och för mig.

Tisdagstrött, javisst. Men också tacksam, stolt och fylld av mening.
 Och lite extra varm inombords. Det räcker långt.

Måndag morgon – och 90000 visningar!?

 

Måndag morgon. Ny vecka. Det är bara 8 dagar kvar för eleven innan sommarlovet börjar – nedräkningen är igång. Jag gick upp tidigt som vanligt, men frukosten blev nästan en chockstart. Jag höll bokstavligen på att sätta gröten i halsen när jag såg mobilen…90000 visningar! På TikTok!

Va? Jag var tvungen att dubbelkolla. Men jodå, det stämde. Något jag delat hade verkligen träffat rätt. Det känns både overkligt och fantastiskt att så många har sett det.

Mitt i allt det här vill jag också passa på att berätta om något viktigt. I det inlägget gav jag nämligen ett tips om vår fina och viktiga förening – Dyslexiförbundet.
Det är en förening som har betytt mycket för mig. Den har hjälpt mig att bli en starkare människa, att våga mer och att upptäcka mina styrkor. Jag har fått bättre självförtroende tack vare stödet, kunskapen och gemenskapen som finns där.

Kanske har du hört talas om Dyslexiförbundet? Om inte, så hoppas jag att du blir lite nyfiken nu. Det är en intresseorganisation som arbetar för att personer med läs-, skriv- och räknesvårigheter ska få rätt stöd – genom hela livet.
Här finns förståelse, erfarenheter, kampvilja och framför allt värme. Det är en plats där man inte behöver förklara sig. Där man får vara precis den man är.

Efter den där morgonchocken var det dags att fixa lunchlåda. Det är ett av våra små vardagsmoment som jag faktiskt uppskattar. Det är skönt att börja dagen med något konkret att göra, särskilt när tankarna snurrar av allt som händer.

En sak är säker – den här måndagen började inte som vanligt.
Men ibland är det just de där oväntade stunderna som ger ny energi och påminner om varför man delar med sig. 💛

dyslexiförbundet

---

#dyslexiförbundet #dyslexistyrka #minresa #tiktoksvenskadyslexi #inkludering #självförtroende #84kblev85k #frånhjärtat #synliggörstyrkor #vardagsglimt

Flickan som lekte med elden – en stark film om maktmissbruk, utsatthet och mod.

 

Söndagstankar efter en lugn morgon

Det är söndag morgon. Vi har ätit frukost tillsammans och jag känner mig utvilad efter en god natts sömn. Kaffekoppen doftar fortfarande varm och trygg.

Igår kväll såg vi Flickan som lekte med elden – den andra delen i Stieg Larssons Millennium-serie. Filmen var både spännande och omskakande. Det som berörde mest var skildringen av hur myndigheter och samhällstjänster kan missbruka sin makt, och hur flickor som Lisbeth Salander drabbas – oskyldiga men ändå jagade. Det var starkt. Och skrämmande.

Med den känslan i kroppen har jag svårt att värja mig mot tankarna på allt som sker runtomkring. På beslut som fattas, ofta långt från verkligheten för många. Som att högkostnadsskyddet för mediciner nu ska vara 3 800 kronor per år. För vissa kanske det låter rimligt. Men för den som redan vänder på varje krona för att ha råd med hyran, eller som tvingas välja mellan att köpa mjölk eller hämta ut sin medicin – då är det inte rimligt. Då är det grymt.

Allt blir dyrare. Mat, el, hyror, resor. Och för många går det inte ihop. Vi håller på att bygga ett samhälle där skillnaderna blir större varje månad. Ett samhälle där trygghet blir något man måste ha råd med.

Jag vet att det är lätt att stänga av. Särskilt en söndag när kaffet är varmt, magen mätt och världen känns mjuk. Men just därför vill jag skriva det här. För att vi inte ska glömma dem som kämpar varje dag. För att påminna mig själv – och kanske dig som läser – att vi måste fortsätta bry oss. Fortsätt se. Fortsätt säga ifrån.

Det är så vi håller ihop.
Även en söndag.

En helg att minnas ❤️

 En helg att minnas ❤️

Vaknade upp hemma hos min kära i helgen – det finns inget bättre än att börja dagen med någon man tycker om. Vi åt en riktigt god frukost tillsammans i lugn och ro. Sedan tog vi tag i några små ärenden, sådana där vardagliga saker som ändå känns lite lättare när man gör dem ihop.

På kvällen grillade vi, njöt av god mat och ett glas vin tillsammans. Att bara få sitta ner, prata och skratta över en middag ute i friska luften är något jag verkligen uppskattar. Kvällen avslutades med en kopp kaffe – så enkelt, men så värdefullt.

Det har verkligen varit en underbar helg. Jag blir också så himla glad när jag ser att många varit inne och tittat både på bloggen och mina små klipp på TikTok. Det känns så roligt att få dela med sig, även om man inte är 20 längre. Ålder är bara en siffra – glädjen över att uttrycka sig och nå ut till andra har ingen åldersgräns!

Tack till alla er som tittar in här – ni gör det ännu roligare att fortsätta skriva och dela med mig.

💊 Mat eller medicin – vad ska jag välja nu, regeringen?

Jag är så förbannad just nu.

Riksdagen har röstat JA till att höja kostnadstaket för mediciner – från 2 900 till 3 800 kronor. Det är en höjning på 900 spänn. Och det kanske inte låter mycket för vissa. Men för mig – och många andra i samma sits – är det skillnaden mellan att kunna äta sig mätt eller att ha råd med sin medicin.

Och vet du vilka som tyckte att det här var en bra idé?
Det var Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet.

Tack för det, säger jag ironiskt. Ni gjorde det just ännu svårare för människor som redan har det tufft.

Jag har inte råd med både mat och medicin. 900 kronor mindre i månaden är ENORMT när man lever på marginalen. Det är mjölk, bröd, busskort, hygienartiklar. Det är värdighet.

Och de som röstade för detta? De sitter på trygga löner, får subventionerade luncher i riksdagen, har inte behövt oroa sig för ekonomin på decennier. Men ändå väljer de att spara pengar på oss som har minst.

Jag jobbar. Jag kämpar. Jag bidrar. Men det räcker inte.
Och nu ska jag straffas för att jag behöver medicin.

Det här är inte ett val mellan lyx och nödvändighet. Det är ett val mellan liv och överlevnad.

Jag tänker inte vara tyst om det här.

---

 

Onsdag – tack ni som läser min blogg 💛

Mitt i veckan.
Tvätten snurrar, dammsugaren brummar, och kaffet är precis uppdrucket. Jag stannar upp en stund och känner efter. Det är något med onsdagar – varken början eller slutet, men ändå viktiga. En liten paus mitt i allt.

Det är extra gött att få vara ledig i fyra dagar nu. Jag känner hur kroppen slappnar av, och hur andningen blir lite djupare. Här i stan är det crusing – folk rullar sakta förbi i sina gamla bilar, musiken dunkar och det luktar avgaser, popcorn och sommar. Man kanske inte måste göra allt, men ibland känns det som att man vill hinna med allt ändå. För det händer ju inte varje dag.

Och just idag vill jag säga tack.
Tack till dig som klickar in här, som läser, som kanske känner igen dig i mina ord. Det värmer mer än du tror. Jag skriver ofta rakt från hjärtat – om vardag, minnen, kamp och glädje. Och ibland känns det lite som att ropa ut i tomma luften… men så märker jag att någon lyssnar. Du.

Tack för att du finns här. För att du tar dig tid. För att du bryr dig.
Det gör att jag fortsätter skriva – även de dagar då orden känns trög eller att jag är trött i både kropp och tanke.

Vi fortsätter tillsammans. Onsdag efter onsdag. Livet i stort och smått.
❤️ / Kram från mig

Till alla som kämpar: Ni är mer än era betyg

---

Idag – tankar från morgonen

Det var trögt att ta sig upp i morse. Jag hade sovit så djupt att det kändes som om jag knappt hunnit blinka innan klockan ringde. Kroppen var tung, men jag kom ändå i tid till jobbet – och det är jag faktiskt lite stolt över.

På vägen dit började tankarna snurra, som de så ofta gör. Jag tänkte på alla barn och unga som går i grundskolan. Alla de som kanske, precis som jag en gång i tiden, inte riktigt känner att de når fram i vissa ämnen. De som kämpar varje dag men ändå får höra att det inte räcker till.

Det gör ont att tänka på. För jag vet hur det känns att sitta mittemot en lärare som ger en den där blicken – den som säger att man borde kunna bättre. Jag vet hur det känns att stirra på en sida i boken och inte förstå, fast man verkligen försöker. Och jag vet hur lätt det är att börja tro att det är något fel på en själv.

Men det är det inte.

Det ska aldrig handla om att passa in i en och samma mall. Alla lär sig på olika sätt, och det måste vi bli bättre på att förstå – både i skolan, på jobbet och i samhället i stort. Vi behöver fler vuxna som ser potential istället för bara prestation. Som ser viljan bakom kampen.

Jag tänker ofta på vad som hade hänt med mig om ingen hade trott på mig. Och jag är så tacksam för dem som gjorde det.

Så idag vill jag bara skicka en varm tanke till alla barn och ungdomar som kämpar. Ni är inte ensamma. Och ni är så mycket mer än era betyg.