Tisdagstrött men tacksam
Idag var det ännu segare än vanligt att ta sig upp ur sängen. Tröttheten satt som klister – du vet den där känslan när kroppen bara vägrar lyda? Det kändes som om jag gick i sirap, och snoozeknappen fick jobba hårt. Men som tur var hade jag fixat lunchen redan igår kväll. En färdig matlåda som bara väntade i kylen – ibland är det där lilla försprånget allt som behövs för att orka ta sig genom morgonen.
Jag satt i personalrummet med kaffekoppen och scrollade igenom TikTok en stund innan jobbet drog igång. Och där – mitt i flödet – såg jag siffran: 110 000 visningar på min video om dyslexi. Jag var tvungen att kolla två gånger. Det kändes nästan overkligt. Tänk att så många människor har sett något jag har skapat. Något som är viktigt på riktigt.
Jag delar inte bara för att synas. Jag delar för att vi ska synas. För att fler ska förstå att det finns många av oss som kämpar med läsning, skrivning, struktur – men som ändå har så mycket att ge. Sociala medier kan verkligen vara ett kraftfullt verktyg. Inte bara för att underhålla, utan för att synliggöra de funktionshinder vi lever med i samhället. Det gör skillnad när man vågar vara öppen.
Kanske sitter det någon där ute, precis som jag en gång gjorde, och känner sig ensam eller dum. Som tror att det är något fel på dem. Och så ser de min video. Kanske får de då känna: "Jag är inte ensam. Det finns fler. Och det finns hopp."
Jag tror att det är just den kraften som gör att jag orkar fortsätta. Alla kommentarer, likes, delningar – de är inte bara siffror. De är bevis på att det finns en gemenskap. Att det jag gör spelar roll. Och det känns... ja, stort.
Men dagen är inte slut än. Ikväll väntar något som jag verkligen ser fram emot – våra fina nior har satt ihop en föreställning med musik, och jag ska filma allt. Det är så otroligt inspirerande att se eleverna våga ta plats, sjunga ut, spela instrument och uttrycka sig. Det är så mycket känslor i rummet – förväntan, nervositet, glädje. Och så mycket stolthet.
Tur att jag jobbar på en skola med musikprofil. Här får musiken ta plats. Och det märks – inte bara i klassrummen, utan i elevernas självförtroende, i deras mod att stå på scen och i den gemenskap som uppstår när tonerna fyller salen.
Jag vet att när jag står där med kameran i handen och ser dem glänsa – då kommer jag känna det igen: varför jag gör det jag gör. För att stötta, för att se andra växa, för att dokumentera ögonblick som betyder något. För dem – och för mig.
Tisdagstrött, javisst. Men också tacksam, stolt och fylld av mening.
Och lite extra varm inombords. Det räcker långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar