Tisdagsrutin med ovälkommen doft

Vanlig tisdag – och lite rök i luften

Det är en sån där helt vanlig tisdag idag. Jag går omkring hemma och plockar, städar undan lite och ser över uthyrningsrummet inför kommande besiktning. En sån där dag där man mest håller sig sysselsatt med vardagliga saker – men det har sin plats, det också. Det ger en slags ro.

Efter några timmar inomhus kände jag att jag behövde lite frisk luft, så jag tog en promenad. Det gör alltid gott för både kropp och huvud. Men såklart, typiskt nog, sitter grannen på huk precis vid ingången och röker. Rakt nedanför mitt sovrumsfönster.

Jag förstår att folk vill röka, men man måste tänka på hur röken påverkar andra. Det är inte bara obehagligt – det kan också vara direkt skadligt. Har jag ventilen öppen så drar röken rakt in i sovrummet. Det blir kvalmigt och tungt att andas. Jag tycker faktiskt att man kan visa lite hänsyn. Många har astma eller andra luftvägsproblem, och cigarettrök kan utlösa besvär. Man ska inte behöva ta sin akutmedicin bara för att någon annan valt att stå på fel plats och röka.

Det är kanske ingen stor grej i det stora hela, men det påverkar vardagen. Så idag blev det några steg ute, en nypa luft – och en påminnelse om hur viktigt det är att vi visar omtanke, även i små saker.

Inte så mycket mer än så. En vanlig tisdag, men ibland räcker det. Det enkla kan vara nog – särskilt om det får vara i fred.

Ledig och lycklig – små saker som gör stor skillnad

Ledig, ledig – vad gött!

Det känns så otroligt skönt att vara ledig! Äntligen tid att andas ut lite, även om det – som vanligt – finns en hel del att fixa inför helgen. Men vet du vad? Jag väljer att stanna upp en stund och bara njuta. För just nu känner jag mig glad. Riktigt glad, faktiskt.

Jag är stolt över att jag vågar sprida information om dyslexi och att jag hjälper till att öka medvetenheten om Dyslexiförbundet. Det känns både meningsfullt och viktigt. Att få vara med och göra skillnad – det betyder så mycket för mig.

Och vet ni vad? Jag har till och med gjort reklam för vår lokalförening på TikTok! Det var lite nervöst i början, men också riktigt kul. Tänk att sociala medier kan vara ett så kraftfullt verktyg för att nå ut – och kanske till och med inspirera fler att våga prata om sina egna erfarenheter. Det känns stort. Riktigt stort.

Jag måste också få nämna något jag är lite extra stolt över – köttbullarna!
Jag följer en matblogg som heter Kryddburken, och där finns ett supergott recept som jag har testat några gånger nu. Idag gjorde jag köttbullar på ett helt kilo färs – utan att göra ett enda fel! Det är andra gången jag lyckas göra dem exakt enligt receptet, tack vare tydliga instruktioner och bra förklaringar. Det känns som ett kvitto på att övning faktiskt ger färdighet – och jag blev så himla glad!

Jag körde köttbullarna i ugnen på 225 grader i åtta minuter. Vips – färdiga köttbullar, helt utan stekos. Men tyvärr så gick brandvarnaren igång ändå… suck. Så typiskt!

Nu laddar jag inför helgens alla måsten. Men den här gången gör jag det med ett leende. För att få vara med, bidra, synas och känna att jag växer – det ger mig energi. Och just nu, i denna stund av ledighet, känns livet riktigt gott.

Ledigt, lugnt – och lite teknik bekymmer-

Idag vet man att det inte är imorgon – och ringklockan behöver inte sättas på. En sån där morgon då tiden liksom står lite still. Det är så skönt att få vara hos en vän, ta det lugnt och njuta av en lång frukost tillsammans. Vi satt länge och pratade om allt möjligt, men också om planerna inför nästa helg – vad vi ska hitta på och vad vi ska ta med oss. Det känns fint att ha något att se fram emot.

Det var väldigt snällt att bli hemkörd. Jag hade bjudit på Sybylakorv på burk – varmkorv med bröd, enkelt men gott. Ibland behöver det inte vara mer avancerat än så.

Nu ska jag bli hemkörd igen, och sen är det dags att ta tag i röjandet där hemma. Jag började med att tömma diskmaskinen så att den kunde köra en ny omgång. Därefter försökte jag få igång robotdammsugaren, men den vägrar samarbeta. Jag fick starta den manuellt eftersom den inte längre fungerar med wifi eller appen. De har uppdaterat appen till en ny version, och sen dess har allt bara strulat. Det är verkligen inte kul att lägga pengar på en dyr robotdammsugare som inte ens klarar av att uppdatera sin egen mjukvara utan att krascha funktionen helt.

Men nu är jag i alla fall ledig i fyra dagar, och det tänker jag ta vara på. Jag ska fortsätta röja och fixa i ordning hemma – få lite ordning på saker och ting. Och så ska jag passa på att laga mina speciella köttbullar, sådana jag alltid gör till högtider, och förstås en Jansson. Det hör liksom påsken till, tycker jag. Det finns något tryggt och traditionellt i det. Något som gör att det känns som påsk, även om resten av världen rullar på i sitt eget tempo.

En lördag med känslor under ytan

Vaknar upp och känner mig bedrövad över hur människor behandlar andras integritet och tar över konton som inte är deras. Jag börjar bli riktigt ilsken och arg. Vad är det för mening med allt detta? Jag går upp, försöker röja lite hemma, sätter mig sedan för att äta frukost och startar tvättmaskinen – men känslan av hopplöshet vill inte riktigt släppa taget.

På eftermiddagen ska jag träffa styrelsen i föreningen för att planera höstens aktiviteter. Vi kommer bland annat att delta på Motkulturfestivalen och hitta på något aktivt och engagerande under Europa Dyslexiveckan.

Blogginlägg Det är mycket som händer just nu, och jag känner att orken inte riktigt räcker till efter allt som hände igår. Men jag försöker hålla ihop och göra det bästa av dagen.

Ha en trevlig lördag!

Veckan som gick – mellan vardag och tankar

 

Den här veckan har varit lite av båda. Vissa dagar har känts sega, som om tiden drog benen efter sig. Andra – swish! – var borta innan jag ens hann blinka. Och så är det fredag igen.

Jag har jobbat som vanligt och haft fullt upp med mycket att hålla i huvudet. Mitt i allt har det ändå funnits många fina stunder. Ungdomarnas frågor, deras skratt, deras sätt att se på världen – det är just det som ger mig kraft. De påminner mig om varför jag gör det jag gör.

I veckan har jag mest försökt landa, fixat lite hemma och bara andats ut. Jag är extra glad över att ha skickat in deklarationen – det känns riktigt skönt att ha det gjort. Det har inte blivit mycket tid över till att titta på tv eller bara vara, men fibern funkar riktigt bra nu, och det gör stor skillnad. Små saker som fungerar som de ska kan verkligen bidra till vardagslugnet.

Tankarna har varit lite överallt. Jag har funderat på framtiden, på våren som sakta närmar sig och på gamla minnen som ibland smyger sig på. Och så har jag tänkt på hur snabbt tiden går. Ibland känns det som om dagarna snurrar runt mig, och jag bara försöker stå stadigt mitt i allt.

Det är i de där små stunderna jag hittar återhämtning. Jag älskar att koppla av genom att skriva min blogg – det är både stunder och många timmar av skrivande som betyder mycket för mig.

En obehaglig upptäckt

Mitt i allt det här har också något riktigt obehagligt hänt. Någon har kapat mig på sociala medier. Jag förstår verkligen inte varför människor gör så mot andra. Att bli utsatt för något sådant känns både kränkande och skrämmande. Det gör mig ledsen att tänka på hur lätt det är för någon att bara ta över ens identitet, ens ord, ens bilder – som om man inte fanns på riktigt. Varför gör man så mot någon?

Det väcker så många frågor. Inte bara om säkerhet, utan också om medmänsklighet. Jag försöker att inte låta det ta över, men det har verkligen skakat om mig. Det är något av det vidrigaste jag har varit med om.

Framåt – med små steg

I eftermiddag ska jag träffa min väninna och ha det lite trevligt över en fikastund. Det känns verkligen välkommet efter allt som hänt. Och nu väntar fem dagars ledighet – jag funderar på att göra en liten lista över saker jag vill få gjort under de första fyra dagarna. Inget måste, men det är skönt att ha något att hålla i.

Nu är helgen snart här, och jag ser fram emot att få andas lite djupare – och kanske till och med njuta av tystnaden.

n.

Tack för att du läser min blogg. Det betyder mycket. 💛

Jag känner mig som en trasig grytlapp

 Jag känner mig som en trasig grytlapp

Du vet, en sån där gammal grytlapp som hängt med i alla år, troget tjänat sitt syfte – men som till slut bara släpper taget. Det är ungefär så jag känner mig just nu. Tjuren vid hornen tvingar mig upp ur min varma säng varje morgon, även om kroppen helst vill ligga kvar och viska: “Tack, men nej tack.” Det är inte det att jag inte vill. Det är bara det att orken har gömt sig någonstans långt inuti mig. Jag vet inte om det är vårljuset som spelar mig ett spratt, eller om det är livet som bara blivit lite för mycket. Allt väger tyngre än vanligt – en glömd matlåda, en kommentar i förbifarten, en trött blick i spegeln. Allt lägger sig på hög, som en oändlig tvätthög av små motgångar. Upp och vardagssysslor, gå ut i kylan, upptäcka att månadskortet har gått ut – nästa problem är redan där.

 Och det där med att betala bussbiljetten... det borde vara enkelt. Men när bokstäverna flyter omkring och hjärnan inte vill fokusera, då blir även det en kamp. Min dyslexi gör sig mer påmind just nu. Den spiller över i allt – läsningen, texterna, skärmarna. Det jag annars klarar av känns plötsligt som att bestiga ett berg utan skor. Jag försöker. Jag kämpar. Men just nu känns det som att jag bara hänger där. Lite tunn. Lite sliten. Lite trasig. Som en grytlapp som gjort sitt. Och ändå – mitt i allt det här 

– tänker jag på våra nior idag. De ska göra sina nationella prov. Jag hoppas att de lyckas. Att de känner sig starka. För jag vet hur mycket det betyder att få känna… att man klarar det.

---

Mitt i veckan kom det ikapp

📅 Onsdag 9 april 2025

Det är mitt i veckan och kroppen säger ifrån. Jag mår inte riktigt bra. Allting har gått i ett, och nu känns det som om allt kommer på en gång.

Men mitt i det tunga händer ändå något som lättar lite – jag får hjälp med deklarationen. Och det gör stor skillnad. Det är så mycket värt att inte behöva sitta ensam med allt. Bara att någon annan tar sig tid att hjälpa till gör att det känns lite lättare att andas.

Jag finns nu också på TikTok! "Gamla tanten" tar steget in i en ny social värld – för att synas mer, för att göra det osynliga mer synligt. Det handlar om möjligheten, om dyslexi, om vårt lokala arbete i Dyslexiförbundet.

Ibland räcker det med en liten sak för att man ska orka en bit till. 💙

En vanlig tisdag med ovanliga inslag

 

---

När stressen slår till – och varför det ändå blev en fin dag

Ibland blir jag så stressad. Som när någon försöker lura mig att logga in med BankID och komma åt min dator. Då slängde jag bara på telefonen – jag blev så irriterad! Det känns som att bedragare tror att bara för att man kommit upp lite i ålder, så är det lätt att lura oss. Men nej, inte mig!

Anledningen till att jag var så stressad från början var ändå rätt rolig. Jag hade fått ett uppdrag att vara med och filma ett musikuppträdande som några ungdomar skulle ha. Det var verkligen ett härligt gäng, och hela konserten blev så fin. Jag filmade alltihop och kände mig både glad och stolt efteråt.

För mig är det viktigt att planera dagen i förväg, särskilt när det händer mycket. Då blir det lättare att hantera stressen – och att hinna njuta av det roliga också.

Nu är det tisdag, och jag känner mig trött och lite seg. Men jag kom ändå upp – jag hann nämligen inte fixa lunchlåda igår kväll, så jag stod och kokade spaghetti redan klockan fem i morse! Det blev en annorlunda dag. Jag fick dessutom göra något lite ovanligt: hjälpa till att få tillbaka några instrument till jobbet.

Det är så roligt att se hur ungdomar vågar stå på scen och visa vad de kan. Så mycket mod och energi – det ger mig också kraft.

På eftermiddagen försöker jag planera in lite hushållssysslor. I morgon måste jag ta tag i disken som samlats – den där högen som bara växer när tiden inte räcker till.

Känner ni också av att vi ställt om till sommartid? Jag tycker det är mycket segare att ta sig upp på morgonen nu. Kroppen hänger inte riktigt med… men det går ändå – steg för steg.