En hyllning till min älskade mormor

 

Mitt i veckan idag – en dag som är fylld av både tacksamhet och saknad. Om min kära mormor hade levt, skulle hon ha fyllt 105 år. För mig var mormor mer än bara en mormor; hon var som en andra mamma.

När jag föddes valde min mamma att fortsätta arbeta och driva sin verksamhet. Det gjorde att jag tillbringade mycket tid hos mormor och morfar i deras hem, där mamma också hade sin salong. Mormor blev den som fanns där för mig nästan dygnet runt, 24/7, och jag är så tacksam för den omsorg och kärlek hon gav mig. Hennes värme och trygghet formade min barndom och har påverkat mig djupt än idag.

Ett fantastiskt initiativ från kommunen

Idag är också en dag med glädje och förväntan. Kommunen har gjort det möjligt för elever i årskurs 9 att få uppleva Göteborgsoperan. Det är en fantastisk möjlighet som jag är så glad att vi kan erbjuda våra ungdomar, trots att kostnaderna för sådana aktiviteter ökar för varje år.

Själv ser jag fram emot att följa med och se musikalen Kalle och chokladfabriken. Det är alltid något speciellt med att få se en musikal live – att känna musiken, se berättelsen komma till liv och dela upplevelsen med eleverna. Jag hoppas att det blir en dag som inspirerar och väcker intresse för kultur hos dem.

Dagar som dessa får mig att reflektera över hur viktiga kulturupplevelser är, inte bara för att bredda våra perspektiv utan också för att skapa minnen som stannar kvar länge. Jag ser fram emot att njuta av musikalen och minnas min älskade mormor med ett leende. ❤️

En kväll full av känslor

Nu sitter jag sent på natten och försöker samla mina tankar efter en hektisk dag. Vi kom precis hem från GöteborgsOperan, där vi såg föreställningen Kalle och chokladfabriken. Den var verkligen fantastisk, även om vissa delar stack ut mer än andra. Jag blev imponerad av musiken och scenografin!

Tidigare under dagen var det full fart. jag lämnade hemmet runt 15:30, men jag fick först vända tillbaka för att hämta några saker jag glömt. Det blev en stressig start, men vi hann till Göteborg i tid. När vi kom hem låg ett brev från Imperiet i brevlådan, vilket gjorde mig påmind om att morgondagen inte blir mindre hektisk. Klockan sju kommer saneringspersonalen, och det känns som att hela dagen kommer att gå åt till det. Dörren ska bytas ut, och jag har ännu inte fått någon tydlig plan från hantverkarna. Kommunikationen har varit minst sagt bristfällig – de hörde av sig bara några timmar innan allt skulle ske.

Jag känner mig särskilt orolig för mina husdjur. Det här med saneringen påverkar inte bara mig, utan även dem. Jag ringde vicevärden tidigare för att fråga hur jag ska hantera detta, men fick inga riktiga svar. Det är så tungt att behöva hantera allt detta utan ordentlig information. Att dessutom behöva ta kompledigt från jobbet för så här dålig planering gör mig frustrerad. Jag hoppas morgondagen blir bättre.

Trots allt kaos vill jag ändå säga att kvällen på GöteborgsOperan var en fin paus från vardagens bekymmer. Kalle och chokladfabriken var en härlig upplevelse och något jag verkligen behövde.

Nu sitter jag här, fortfarande lite frustrerad över allt som hänt idag, men det får jag ta itu med imorgon. Jag hoppas ni har haft en bättre dag än jag. Önskar er en trevlig kväll – vi hörs!

Lugn och rysningar i vardagens lunk

 Tisdag – en dag som ibland känns som en transportsträcka mellan helgens vila och veckans bråda slutspurt. Men just den här tisdagen blev allt annat än en vanlig vardag.

Dagen började tidigt, som vanligt, med kaffe och gröt vid köksbordet. Det är något speciellt med morgonens stillhet – katten sträcker sig lojt på sin plats i fönstret, och den gråa himlen lägger ett mjukt ljus över rummet. Jag tog en stund att bara andas och samla tankarna inför dagens utmaningar.

På jobbet blev det fullt ös redan från start. Som pedagogassistent finns det alltid något att göra, någon att hjälpa, eller ett leende att dela ut. Idag kändes det extra givande – kanske för att en av eleverna, som haft det tufft ett tag, gjorde framsteg som ingen av oss hade väntat på. Det är de små stunderna som gör all skillnad.

Väl hemma igen var jag trött men nöjd. Kvällen spenderades i soffan med en god bok, ”Isguden” av Mons Kallentoft. Men boken tog slut, och den hemska sanningen för huvudkaraktären lämnade mig med en känsla av både förundran och tomhet. Serien om Malin Fors är ryslig och fängslande, och den här gången blev jag nästan mörkrädd i min egen lägenhet. Det är något med hans språk som suger in mig i historien och låter mig glömma tid och rum. En kopp te och katten som kurade ihop sig bredvid mig gjorde kvällen komplett.

Tisdag kanske är veckans mest underskattade dag, men ibland överraskar den. Det är i de små ögonblicken – ett barns leende, en inspirerande konversation eller lugnet efter en hektisk dag – som man hittar magin i det vardagliga.

En måndagsmorgon med stolthet och frustration

Måndagsmorgon. En ny vecka rullar igång, och som så många gånger förr känns det trögt att lämna sängen bakom sig. Men mitt i den tidiga morgontröttheten finns det ändå något som ger mig en känsla av stolthet. Igår kväll gjorde jag i ordning lunchlådan, och den enkla förberedelsen gör att dagens start flyter på lite smidigare. Nu är det bara frukosten som ska fixas, och sen är jag redo att möta dagen. Små rutiner som dessa kan göra en stor skillnad – de skapar en lugnare morgon, även när det är måndag.

Medan kaffet puttrar i bryggaren och jag samlar ihop det sista innan jag ska iväg, börjar tankarna vandra. Jag tänker på det jag möter varje dag i mitt arbete, på de elever som kämpar med läsning och skrivning. Det är svårt att inte känna frustration.

I fjärde klass märker vi ofta hur de första, grundläggande insatserna för elever med läs- och skrivsvårigheter börjar falna. Det känns som att rutinerna för stöd gradvis tunnas ut, trots att behovet kvarstår – kanske till och med växer. Först i 2027 års riktlinjer från Skolverket nämns läs- och skrivsvårigheter mer specifikt, och jag kan inte låta bli att undra: varför har det tagit så lång tid?

Vi som arbetar nära eleverna ser deras utmaningar varje dag. Vi ser också deras potential, deras styrkor, deras vilja. Det är frustrerande att känna att de system vi arbetar inom inte alltid möter deras behov. Många gånger faller ansvaret på enskilda pedagoger att hitta lösningar – något vi gör med stort engagemang, men det är inte hållbart i längden.

Så medan jag packar ner dagens arbete i väskan och dricker upp mitt kaffe, tänker jag på hur vi kan göra skillnad. För även om det är måndag, och det finns en viss tyngd i stegen, känner jag också en beslutsamhet. Små förändringar börjar ofta med små samtal, och jag hoppas att vi kan få igång fler sådana – för elevernas skull.

För hur tröga måndagsmorgnar än må vara, är det elevernas framtid som motiverar mig att fortsätta kämpa.

Att fylla 60 – en milstolpe i livet

Att fylla 60 är verkligen en speciell tid i livet. Det är inte alltid lätt att bli äldre, men med åren kommer också en rikedom av erfarenheter och insikter som gör livet djupare och mer meningsfullt. Det är något vackert i att se tillbaka på allt man upplevt – både utmaningar och glädjeämnen – och känna sig tacksam för allt som format en till den man är idag.

Den här helgen har jag haft en lugn och mysig tid tillsammans med min habibi. Vi har tagit det lugnt, njutit av stillheten och bara varit i nuet. Ibland är det precis vad man behöver för att ladda batterierna.

Jag deltog också i ett styrelsemöte där vi diskuterade rutiner kring läs- och skrivstöd. Det är alltid intressant att lyfta viktiga frågor, men ibland känns det som att svaren blir lite pliktskyldiga. Vi kom fram till att vi behöver skriva ett nytt brev till kommunen för att få mer tydlighet och bättre svar. Efter mötet tog vi en fika tillsammans, och jag bjöd på mormors mjuka pepparkaka som jag bakat. Det är något speciellt med recept som gått i arv – de bär med sig så mycket värme och kärlek.

På kvällen lagade jag middag till oss. Det blev spaghetti med köttfärssås, där jag hade i ajvar, crème fraîche och krossade tomater. Enkel men god mat som alltid är uppskattad. Det var så trevligt att få sällskap och dela en måltid tillsammans.

När jag blickar framåt känner jag att det som verkligen betyder något är att ta vara på vardagens små glädjeämnen – stunder med vänner, familj och god mat. Jag ser också fram emot att fortsätta utvecklas, både i mitt arbete och i livet i stort. Livet må bli lite tyngre med åren, men det blir också rikare. Och det är en gåva i sig.

När helgen närmar sig: Fika, förråd och förberedelser

 

Nu är det bara några timmar kvar till helgen, och jag kan redan känna hur skönt det ska bli att få några dagar att varva ner. Idag ser jag fram emot att träffa en väninna för en fika innan jag åker hem. Det är alltid så trevligt att få lite kvalitetstid tillsammans med henne. Att prata, skratta och bara vara i nuet känns så värdefullt – det ger verkligen energi inför helgen.

Som alltid finns det dock saker som behöver tas om hand. Den här helgen måste jag äntligen ta itu med julsakerna som fortfarande står framme. Förrådet är redan överfullt, och det krävs en rejäl insats för att få ordning där. Dessutom är det en utmaning att ta sig till återvinningen med större saker när man bara har bussen som transport. Det känns som ett projekt som kräver både tid och ork – sådant som ibland är svårt att hitta efter en lång arbetsvecka.

Utöver det behöver jag åka och handla samt fixa lunchlådor inför nästa vecka. Att slippa laga mat mitt i vardagsstressen är en stor lättnad. Det känns som en investering i mig själv att förbereda något gott och enkelt i förväg.

Jag har även flyttat vårt lokalemöte till söndag. Det är typiskt mig att skjuta upp saker när jag känner mig trött eller överväldigad, men ibland är det nödvändigt. Söndag får bli en dag för att ta itu med sådant jag lagt åt sidan, och förhoppningsvis känner jag mig mer redo och fokuserad då.

Just nu vill jag dock prioritera att njuta av stunden. En fika med min väninna väntar, och jag ser fram emot att ladda inför helgen. Kanske får jag också tid för lite avkoppling framför tv:n eller med en bok innan helgen drar igång på allvar. Det är viktigt att skapa utrymme för de där små stunderna av glädje och lugn som gör så stor skillnad.

Språkets kraft: Att övervinna hinder och bygga broar mellan människor

Två dagar kvar att jobba den här veckan, och det känns som att tiden verkligen rusar förbi. Det är en del som behöver ordnas idag – veckosysslor som ska bli klara, och något enkelt till lunch behöver fixas. Jag tänker att det får bli något snabbt men ändå näringsrikt, så att energin räcker resten av dagen.

På väg till bussen idag var jag nära att bli påkörd av en bilist som verkade ha bråttom och tappat all känsla för säkerhet. Jag hann som tur var hoppa undan i sista stund. Det var en påminnelse om hur skört livet kan vara – och hur vår stress ibland får oss att glömma att sakta ner och tänka efter.

Jag reflekterar ofta över språket och dess kraft. Hur vi använder det, hur vi ibland tar det för givet, och hur svårt det kan vara för många att uttrycka sig eller bli förstådda. För mig är detta en vardaglig tanke, eftersom min dyslexi gör att jag ibland tappar betydelsen av ord eller blandar ihop dem. Det kan vara frustrerande när orden inte kommer ut som jag vill, vare sig jag pratar eller skriver. I sådana stunder känner jag mig nästan skogstokig.

Det som påverkar mig mest är när andra väljer att misstolka eller medvetet vrida på mina ord. Det påminner mig om hur viktigt det är att vi försöker förstå varandra på riktigt – bortom ytan. Språk är ett verktyg för samhörighet, men det kan också skapa avstånd om vi inte är varsamma med det. Jag har lärt mig att försöka vara positiv, även när jag känner mig missförstådd. Jag påminner mig själv om att inte ta det personligt, för alla människor tolkar världen genom sina egna erfarenheter.

Trots mina utmaningar med språket ser jag också dess potential att bygga broar mellan människor. Att anstränga sig för att kommunicera på ett enkelt och inkluderande sätt kan göra stor skillnad för den som kämpar. Det är en av mina drivkrafter – att skapa utrymme för fler att känna sig sedda och förstådda.

Det handlar inte bara om att använda rätt ord, utan om att visa tålamod och empati. Jag kan erkänna att det fortfarande händer att jag sitter och funderar på hur ett ord stavas eller vad det egentligen betyder. Men med åren har jag insett att det är okej att inte ha alla svar. Det viktiga är att våga försöka, att vilja lära sig och att förstå att språket är ett verktyg för gemenskap, inte perfektion.

Jag kämpar vidare, inte bara för min egen skull, utan för att inspirera andra. Alla har något värdefullt att säga, oavsett om det uttrycks lätt eller med möda. Språket är vår bro till varandra – och jag fortsätter att bygga den, ett ord i taget.

Att Hitta Balans När Energibanken Är Tom

Det finns dagar när jag känner mig helt dränerad på energi. De där högarna hemma – tvätten som aldrig verkar ta slut, saker som behöver fixas, eller det där projektet som kräver fokus som jag inte lyckas uppbåda – känns som berg jag inte kan bestiga. Bara tanken på att ta tag i något kan bli övermäktig, och istället fastnar jag i en trötthet som envist vägrar släppa taget.

Jag har funderat på att börja träna igen nu i januari. Friskvårdspengarna har jag använt till ett träningskort, så förutsättningarna finns. Men det känns krävande med allt annat som också tar energi. Jag gick faktiskt på vattengympa i tio år före pandemin – det var som en frizon. På senare tid har jag dock inte haft ork att ta upp träningen igen. Att ha haft två jobb under flera år för att få ekonomin att gå ihop har satt sina spår. Det har varit slitigt, och nu märker jag hur både kropp och sinne protesterar. Men jag har bestämt mig för att ge gymmet en chans nästa vecka – ett steg i taget

Ikväll var första gången på länge som jag faktiskt ställde in ett styrelsemöte. Jag orkade bara inte gå. Det var inget enkelt beslut att ta, men jag insåg att jag behövde lyssna på mig själv. Den här veckan har varit fylld av energitjuvar – människor som inte verkar förstå, eller kanske inte vill förstå, mina försök att kommunicera. Bara att skriva ett sms och få en respons som kräver mer energi än den ger är så mattande. Det känns ibland som om jag slåss i motvind.

Jag vill vara den där personen som alltid har ordning och reda, som kan bjuda hem vänner till ett välstädat hem, och som klarar av att fixa allt med ett leende. Men sanningen är att jag ibland inte ens orkar vara trevlig, än mindre sätta igång med allt som behöver göras. Det känns som om jag tappar fotfästet redan innan jag ens hunnit börja.

Kanske handlar det om att tillåta sig själv att vara mänsklig. Att acceptera att vissa dagar är tyngre än andra och att det faktiskt är okej att inte alltid orka. Jag försöker påminna mig själv om att små steg framåt är framsteg, hur obetydliga de än kan kännas i stunden.

Jag hoppas att morgondagen ska ge mig en ny chans att hitta energi och inspiration. Kanske är det dags att försöka se de små ljuspunkterna – de som får vardagen att kännas lite mindre tung. Och kanske handlar det om att våga säga nej när det behövs, att skydda sin energi och inse att vila inte är ett misslyckande, utan en nödvändig del av att orka leva.