Tisdag – en dag som ibland känns som en transportsträcka mellan helgens vila och veckans bråda slutspurt. Men just den här tisdagen blev allt annat än en vanlig vardag.
Dagen började tidigt, som vanligt, med kaffe och gröt vid köksbordet. Det är något speciellt med morgonens stillhet – katten sträcker sig lojt på sin plats i fönstret, och den gråa himlen lägger ett mjukt ljus över rummet. Jag tog en stund att bara andas och samla tankarna inför dagens utmaningar.
På jobbet blev det fullt ös redan från start. Som pedagogassistent finns det alltid något att göra, någon att hjälpa, eller ett leende att dela ut. Idag kändes det extra givande – kanske för att en av eleverna, som haft det tufft ett tag, gjorde framsteg som ingen av oss hade väntat på. Det är de små stunderna som gör all skillnad.
Väl hemma igen var jag trött men nöjd. Kvällen spenderades i soffan med en god bok, ”Isguden” av Mons Kallentoft. Men boken tog slut, och den hemska sanningen för huvudkaraktären lämnade mig med en känsla av både förundran och tomhet. Serien om Malin Fors är ryslig och fängslande, och den här gången blev jag nästan mörkrädd i min egen lägenhet. Det är något med hans språk som suger in mig i historien och låter mig glömma tid och rum. En kopp te och katten som kurade ihop sig bredvid mig gjorde kvällen komplett.
Tisdag kanske är veckans mest underskattade dag, men ibland överraskar den. Det är i de små ögonblicken – ett barns leende, en inspirerande konversation eller lugnet efter en hektisk dag – som man hittar magin i det vardagliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar